Jag saxar ur en bra artikel av George Monbiot, The Guardian 25/6.
End of an Era
So now what do we do to defend life on Earth?
It is, perhaps, the greatest failure of collective leadership since
the first world war. The Earth’s living systems are collapsing, and the
leaders of some of the most powerful nations – the US, the UK, Germany,
Russia – could not even be bothered to turn up and discuss it. Those who
did attend the Earth summit last week solemnly agreed to keep stoking
the destructive fires: sixteen times in their text they pledged to
pursue “sustained growth”, the primary cause of the biosphere’s
losses(1).
The efforts of governments are concentrated not on defending the
living Earth from destruction, but on defending the machine that is
destroying it. Whenever consumer capitalism becomes snarled up by its
own contradictions, governments scramble to mend the machine, to ensure –
though it consumes the conditions that sustain our lives – that it runs
faster than ever before.
The thought that it might be the wrong machine, pursuing the wrong
task, cannot even be voiced in mainstream politics. The machine greatly
enriches the economic elite, while insulating the political elite from
the mass movements it might otherwise confront. We have our bread; now
we are wandering, in spellbound reverie, among the circuses.
We have used our unprecedented freedoms, secured at such cost by our
forebears, not to agitate for justice, for redistribution, for the
defence of our common interests, but to pursue the dopamine hits
triggered by the purchase of products we do not need. The world’s most
inventive minds are deployed not to improve the lot of humankind but to
devise ever more effective means of stimulation, to counteract the
diminishing satisfactions of consumption. The mutual dependencies of
consumer capitalism ensure that we all unwittingly conspire in the
trashing of what may be the only living planet. The failure at Rio de
Janeiro belongs to us all.
------------------------
Läs hela artikeln här.
Ont i magen får man ...
SvaraRaderaVärlden skulle vara en bättre plats om fler människor läste Guardian. Eftersom jag läser Guardian (Weekly i mitt fall, the number one expat newspaper) tror jag ibland att världen är en bättre plats än den är, att den befolkas av kloka människor som ser hur naken kejsaren är.
SvaraRaderaDen goda sidan av den ekonomiska krisen är att en del idiotiska projekt inte längre behöver diskuteras. Här blir det till exempel knappast någon ny flygplats för Lissabon, någon snabbtågsjärnväg eller något kongresscentrum mitt i Portos vackraste park.
Anna; ja, Guardian har what it takes.
RaderaOch en annan fördel med den ekonomiska krisen 2080-9 var ju att koldioxidutstläppen minskade synbart. Men, som någon sa, det ekonomiska stöd man gav till bankerna fick stödet för miljöarbetet att se ut som fickpengar.
Ja. Och inte bara av detta. Tänkte alldeles nyss på hur det kan ha varit för våra förfäder, utan radio tv, not to mention internet, vilken helt annan ro de måste ha haft. Thus: Lappland.
SvaraRaderaSvaret ovan är till North of, det klumpade ihop sig lite här.
RaderaNu blev jag illamående också ... av tanken på BANKSTÖDET.
SvaraRaderaJa, You´re damned if you do and you´r damned if you don´t.
SvaraRaderaJag kommenterar med: http://boxgabi.blogspot.se/2012/05/var-kommer-alla-busschaufforer-ifran.html
samt: http://www.youtube.com/watch?v=mM5Ep9fS7Z0&feature=player_embedded#!
Mmm.
SvaraRaderaVi är nog ganska överens, du och jag.
I jobbet har jag föredragit några engelskspråkiga internationella fördragsutkast o liknande om olika typer av mekanismer för att skydda banksystemet, alltså rent juridiska konstruktioner. Det är riktigt intressant och spännande rent tekniskt, men jag känner mig ganska schizo - för egentligen såge jag ju hellre att bankerna verkligen kraschade så att staterna toge över.
Men det är som du säger: Damn if you do, damn if you don't. Bankkrascher är inga roliga grejer.