Det börjar helt stillsamt med några sakrala körverk som är det bästa på hela konserten. Tomas Luis de Victoria, Nemesio Otaño, Eric Whitacre. (Jag sätter upp ett par namn utifall att jag har en enda musikbildad läsare). De fyra första sångerna kommer med en djup och avrundad klang. Körledaren tycks besatt av just klangen, den får ligga hur länge som helst och sväva som maskulin rökelse upp emot kyrkans vackra 1500-talstak. Man märker, som S sa, genast hur axlarna sjunker. Rena harmonier.
Sen blir det andra bullar. De här sångarna, vars timbre här och var är genomvacker, donkosackig, har samtidigt inte den finstämda svenska körtraditionen. Starka sånger blir OERHÖRT starka. Det låter som om de länge stått på ett torg eller en kaj vid hamnen i San Sebastian (för att inviga någon ny båt) och sjungit så häftigt de bara kan för att det ska höras till andra sidan torget, hamnen, eller whatever. Om jag var körledaren skulle jag nog satsa på att gå tjugo meter bakåt och höra på soundet, samt rigga rytmen bättre innan man sätter segel för fullt. Men vad fan, det imperfekta har ibland en annan tjusning än det perfekta. Och kyrkfönstren tål det. Samt Gud då.
När vi kommer ut har det klarnat upp. Vi går över bron mot Gamla Stan, förbi Slottet, och ringlar oss fram från Stora Nygatan till Skeppsbron där vi gått hundratals gånger som unga. Till caféer, klubbar, musik, sena promenader hem i natten. Det finns knappt en finare gammelstad att gå ut i en sommarkväll. Nu landar vi på Zum Fransiskaner, det gamla jugendhaket. Sitter med utsikt över Saltsjöns allt vitare vatten och himmel. Vitt i vitt och ett solnedgångsfönster som blänker långt borta.
Kyparen är överaktiv och talar till oss som om han vill vara både trevlig och kommenderande. Vi undrar en stund vad det är med honom. Han är helt enkelt aggressiv säger jag, men det skulle jag också vara om jag hade den skatan till chef. Vi hör nämligen ett par gånger hur ilsket hon snäser honom genom sin förbannade lucka. Man önskar alla människor att slå igen sådana luckor i näsan på sina förtryckare och gå. Men i arbetslöshetens tidevarv är det alltmer skit folk ska stå ut med. Lucktanten skulle passa i ett av Strindbergs dramer, men i verkligheten gör hon ingen glad.
Och i riksdag och partier fortsätter en annan, subtilare maktkamp. Ett par salta och cyniska besked om hur det ser ut får man av f.d. moderata riksdagskvinnan Anne-Marie Pålsson i ett väldigt bra intervjuprogram. Jag gillar genomskådande kvinnor. Som den här: En rapp och hyfsat fristående nationalekonom som har sett nog av (odemokratisk) maktkamp och inte spar på satiriska understatements. Hon tillför de styrande drag av Richard III och Machiavelli, samt har hon några helt klara invändningar mot riksdagsmän i allmänhet. Ryggdunkare allesamman, enlig Pålsson. I alla fall i de stora partierna där makten fördelar sina gracer med tjänster.
Mer om det en annan dag. Här är länken till programmet.
Det var bra skrivet! Med energi och fina miljöbeskrivningar. Stockholm är vackert och Gamla stan något alldeles speciellt. Vad är det för torg? Jag känner igen det men blandar ihop namnen på alla gränder där.
SvaraRaderaTack för det.
RaderaBilden, ingen aning, nånstans mellan tyskan och Storkyrkan? Inte min bild utan lånad från http://www.stadsvandring-stockholm.se/, men inte heller där står det vad gränden heter.
Förslag välkomnas!
Tack. Har just lyssnat på intervjun med Pålsson. Mycket intressant och vilken ruggig bild hon målar upp. För mig var det lite av eyeopener, jag är inte insatt i riksdagsmännens arbete men att det skulle se ut så här har jag inte vetat. Ok, det är hennes bild men den låter trovärdig.
SvaraRaderaTack för körbeskrivningen också. Roligt och målande. Kan tänka mig att man nästan fick hålla för öronen.
Bilden är jag nästan säker på är från Brända tomten i Gamla stan, ett favoritställe, lite gamla Paris över det.
"hålla för öronen" ha ha. Men man är ju artig och positiv i det längsta. Dessutom är det alltid uppfriskande med besök från andra länder. Baskien är ju Europas hjärta (kolla kartan).
SvaraRaderaBilden: Kanske det ja, Brända tomten, å andra sidan finns det ju många såna här små halvtorg, bla. på Köpmangatan tror jag.
Alla dess gator, vars namn man sett tusen gånger, men inte behövt lägga på minnet.
Om Pålsson: Ja, det där om maktens machiavelliska fördelningar av gracer, det vet man ju liksom. Men man tänker inte på det. Det var just det hon sa; att vi svenskar är lite naiva när det gäller det politiska rävspelet. Men kanske är det ungefär likadant på arbetsplatser och i familjer; en enda fördolt maktlysten typ fördärvar mycket.
Staden är vacker men det är så lätt hänt att bli blind för dess skönhet (eller bländad av dess prakt så man måste blunda?)
SvaraRaderaIntressant samtal med À-M P (sen undrar jag varför Anna Kratz inte ställde fler följdfrågor, fast det ställs mycket sällan följdfrågor idag vid intervjuer, som om det skulle förstöra samtalet istf att ge det möjlighet att fördjupas).
En annan sak jag tänkte på var om À-M P verkligen missade Yes Minister och Yes Prime minister när det sändes på TV. Har svårt att tro det. Har även svårt att tro att om hon såg dessa TV-serier, att det skulle röra sig om ren fiktion.
Men det är jag :)
Anita skulle det stå, inte Anna (autocorrect )
SvaraRaderaJo, men Yes herr Minister, det var ju England det. I Sverige har vi ju alltid en känsla av att politiker motiveras av ädla och omtänksamma motiv. Vilket väl händer emmellanåt ; )
SvaraRaderaJag menar bara en så ädel handling som att sälja ut Vin&Sprit samt St Göran och Serafen till underpris. He he.
Vad beträffar följdfrågor i intervjuer så är ju just det där K-kanals-intervjuerna ovanligt befriade från det. Undrar om det är själva miljön; typ fåtöljer under kvällslampan som får folk att mysa ner sig?
Tacka vet jag "Hard Talk" på BBC.
Men en som VAR bra på följdfrågor var det unga nytillskottet på Aktuellt, han bet sig fast (minns inte hans namn), men sen kom gammelfar Claes och satte sig i katedern. Jag tror inte det blev lika roligt för den där unga talangen då. Hej!