Perfect days and not so perfect

Jag reste alltså iväg med buss till Vilhelmina för att se Wim Wenders film Perfect days, på Folkets hus. Helt underbar film och en snygg biograf, lite som en mindre kopia av Cinematekets i Stockholm. Detta var min första kontakt med Filmklubben i Vilhelmina, men det lär bli fler.

Fullt med folk och god stämning och jag samtalade med föreningens kassör som heter Dag, och som senare hade vänligheten att köra mig upp till kyrkbyn där jag skulle sova över i ett av de fina små kulturhusen. (Rekommenderar kyrkstan i Vilhelmina till alla som passerar på vägarna inåt Lappland. Det är så fint renoverat och vackert tidsenligt och här bodde jag också över en gång på 70-talet med min första sambo).

Nästa dag till den godmodiga tandläkaren Björn. Och strax efter ett besök på Sjukstugan för provtagning. Denna sköttes av Alf, en snäll typ. Sen raskt ner på huvudgatan för att ta bussen till Lycksele. Jag hann, jag hann! Då hade den soliga dagen övergått i skymning och vägen mot Lycksele var granskog, granskog, granskog, med undantag av den högt liggande byn Latikberg som jag alltid funnit så vacker. Därefter orterna med efternamnet -träsk. Risträsk, Tallträsk, Bäverträsk, Älgträsk och Tannträsk. På andra sidan Lycksele kommer man till Lyckan, men det är en annan historia.

Klev alltså av i Lycksele och åt den obligatoriska rätten mormors köttbullar med lingonsylt och pommes på busstationens café. Nåja. Personalen var vänlig och - som så ofta här uppe - av invandrarbakgrund. Varje taxichaufför på resan var utländsk, en från f.d. Jugoslavien, en från Afghanistan och en från gud-vet-var. Alla jättetrevliga. Tog taxi till hotellet och möttes av nästa invandrare, en kvinna från Libanon som med sina föräldrar rotat sig i Sverige och nu äger och sköter sitt hotell helt själv, samt bjöd hon den stackars hungriga damen på ägg, kaviar och hårt bröd.

Tidig kväll i jättelik dubbelsäng. Upp och stånka. Iväg med taxi (Afghanen) till Lycksele Lasarett där mina knän skulle undersökas. Stort snyggt sjukhus, berömt för goda ortopeder. En av dem, kirurgen, tog en stund för att vrida på mina ben och konstatera att det var dags för operation, på båda. Också hon en vänlig typ som avslutade vårt samtal med att säga att väntetiden låg på ett år. Tror jag pustade ut där. Det blev som en deadline: Vad ska jag hinna på ett år? Och så är jag inte ett dugg intresserad av operationer, men däremot av att kunna cykla och bege mig upp till fjället igen. Om sisådär två år.

På eftermiddagen en buss tillbaka till Vilhelmina. Först en egendomlig ström av bilar i Lycksele vid 16-snåret. Jag som inte sett en trafikstockning på 2 1/2 år. (Man tackar).

Äntligen började stressen - passa tider, hinna bussar, var ska jag äta - avta, och jag sjönk ner i tystnad bakom samma trevliga busschaufför, Krille, som körde dagen innan. Önskade honom stor försiktighet på den hala vägen. (Jag hade nämligen turen att vara ute i ärenden just under några ishala dagar).

Väl framme i Vilhelmina var det bara Ica Tallen som återstod. Där åt jag två korv med bröd, något jag inte gjort i hela mitt liv, och drack en öl, samt köpte lite frukostmat. När jag sen skulle därifrån och upp till kyrkstan igen fanns det ingen taxi. En kvinna som hörde mitt samtal med en i personalen sa: Men jag kör dig. Och det gjorde hon, Maggan. Och så hade jag återigen fått hjälp av en av dessa vänliga människor som får mig att tänka: Hjälpsamhet måste vara en västerbottnisk dygd, eller en lappländsk?

Det gick nämligen inga bussar tillbaka till min by den kvällen. Det blev en till natt på kyrkstan. Rummet var iskallt när jag kom in. En köldknäpp som inte elementet klarat av. Letade efter extra-element och fann det. Och sen, efter en timme, var rummet varmt. Sov ut. Tog en taxi till busstationen (svensk chaufför) och sen bussen igen. Och landade helt lycklig över att vara hemma igen i min fjällby efter dessa strapatser på över 40 mil.

I bakgrunden till allt detta låg hela tiden minnet av Wim Wenders film: Om den stillsamma japanen som sköter sitt servicejobb (tvätta toaletter) i Tokyo med största omsorg och stor snällhet mot medmänniskorna. Samt ett estetisk sinne som alltid får honom att lyfta blicken mot det vackra. En människa i enkla omständigheter, men en verklig människa, som många av dem jag mötte på min korta resa.

Nedan: En recension av filmen. Se den!

Wim Wenders' *Perfect Days* (2023) is a cinematic ode to the quiet beauty of routine, solitude, and introspection. Set amidst the bustling streets of Tokyo, this tender and contemplative film follows Hirayama (played masterfully by Kōji Yakusho), a middle-aged man who works as a public restroom cleaner. Beneath the veneer of his simple life lies a profound exploration of human connection, memory, and the pursuit of contentment.

The film’s narrative unfolds with deliberate pacing, echoing the rhythms of Hirayama’s meticulously ordered days. From the ritualistic cleaning of toilets to his serene moments of reading, photography, and listening to cassette tapes, every frame exudes a meditative charm. Wenders’ direction transforms the mundane into the poetic, highlighting the inherent beauty in acts of care and attention.

Kōji Yakusho’s performance is the beating heart of the film. With minimal dialogue, he conveys a spectrum of emotions through subtle gestures and expressions, creating a character whose inner world feels both mysterious and deeply relatable. Hirayama’s interactions—whether with strangers, a stray cat, or fleeting memories of his past—are imbued with a sense of fragility and grace.

Visually, *Perfect Days* is a feast for the senses. Cinematographer Franz Lustig captures Tokyo with a painterly eye, balancing the vibrant chaos of the city with the tranquility of Hirayama’s private moments. The use of natural light and muted colors enhances the film’s contemplative tone, while a nostalgic soundtrack anchors it in emotion.

At its core, *Perfect Days* is a meditation on life’s small joys and poignant sorrows. It invites viewers to find meaning in the ordinary, urging us to cherish the fleeting beauty of each day. Wim Wenders has crafted a film that lingers in the heart long after the credits roll, a quiet masterpiece that celebrates the profound simplicity of being alive.

PS: Jag anar att någon skulle kunna invända att Wenders "approprierar" en japansk städares historia, och vad fan vet han om det? Men: Jag tänker att han kanske verkligen mött denna människa, i Japan eller någon annanstans. Och i övrigt spelar det ingen roll. En bra film, som aldrig gjorts förut. I motsats till så många andra filmer.