Alltså på ett enkelt plan är jag helt med på Bergspredikan; allt vad i viljen - unt so weiter. Men samtidigt rationell som om det gällde en kypare: Kan du avvara en tjuga så gör det.
Sen har jag - å ena sidan - ibland haft rätt lite pengar själv, och - å andra sidan - har jag lite svårt för att möta samma tjej i brun mockajacka vid samma tunnelbaneuppgång, på samma klockslag där jag för några dagar sen gav henne...etc. Som om jag var någon sorts inrättning. Alltså känner jag. Riktigt konstigt är det när folk från Östeuropa korsar sig framför mig; Inte sjåpa sig! hör jag i mitt storsvenska inre. Men det är väl som Bengt O. säger i en kommentar på Gunnars blogg; så gör man i katolska länder. Där kan det dessutom vara lukrativt att slå till just vid tiden för högmässan på bästa platsen vid kyrkporten: Pater noster et Filio et Spiritu Sanctu, och en massa andra barmhärtiga typer finns ju där.
Hos oss är högmässan ingen vidare generös marknad (tror jag). Efter kyrkokonserter utan inträde men med förhoppning om kollekt, ser jag ofta de lodenrocksklädda rusa förbi varje tänkbar insamlingsbössa för att snabbt komma bort från tanken att den som just fått något (en fin konsert) kanske också kan ge något. De säger nej till Stadsmissionen med samma resoluta försvarsmekanismer som när moderata riksdagsmän vill förbjuda tiggeri. Vissa saker finns inte. Om man säger det tio gånger.
Kanske kunde man betrakta SMS-lån som en form av tiggeri, men fint sådant, gjort per mobil, med föräldrar, bank, kronofogde och kostsam skuldutredning som backup?
Men att tiggare finns, och i allt högre antal, i rika samhällen, är dock en lika ofrånkomlig som underlig logik i städer med stort antal miljardärer. Vi löser inte den gåtan idag, och inte den här heller: Häromdagen hände mig nämligen något exxat i samband med tiggeri, som jag måste berätta för att inte bli tagen för en alltför naiv samarit (ingen större risk, kanske):
Jag hade rört mig vid Odenplan ett par dar, gett till en tiggare vid Åhlens, och nu var det hon vid Bolaget. Gick vidare strolling the Sveavägen; då dyker ur mörkret upp någon indier som vill ha något av mig. Jag slår ut armarna i en gest av tomhet och säger. I can´t give any more! Han sätter ihop händerna, namaste, och säger: I know, You have been so generous!
Eeery.
Man vill ju inte gå omkring i staden och bli betraktad som en glad givare när man är en ganska motvillig. Och där kom misstanken: Hade denne något mer välklädde unge indier sett min gåva till den lilla kvinnan vid systemet, hade han koll på vilka som gav och vart de sedan gick och att de gav lite då och då. Var han en organisatör? Uhä!
Varning alltså: Ta era lodenrockar och spring till banken med tjugan; Där är den (kanske) i bättre händer!
Eller: Ge ändå. Om ni känner för det, förstås.
Jag vet inte riktigt hur det är i Stockholm eftersom jag inte varit där så mycket, men här i Berlin händer det ofta att människor med slitna utseenden stiger på tuben och börjar rabbla sin livsberättelse som oftast börjar med "Ich heisse x und wohne seit y Jahren auf der Strasse". Ofta är de väldigt trevliga även om berättelsen kan låta lite mekaniserad eftersom de upprepat den så många gånger, och det skapar en närhet som gör att jag ofta lägger en euro i pappmuggen även om jag inte är den som badar i pengar. Ett par gånger har jag även varit med om unga arbetslösa män som gjort en raplåt av sin livsberättelse och framför den med eller utan ackompanjerande beats. Det känns symptomatiskt för denna "kristid".
SvaraRaderaJa, jag vet. Men "denna kristid" har pågått länge i så fall. Vi har haft ungefär samma på trciken här; men jag åker sällan tunnelbana numera. Ibland spelas det. Mycket skiftande kvalitet ; )
SvaraRaderaFinaste gatubandet var en gäng inka-indianer med panflöjter. Vackert.
Men jag ger med jämna mellanrum, skulle känna mig som en omänniska annars. Och så köper jag Sitiation Stockholm, de hemlösas tidning, som jag mycket sällan läser. Men men, inga helgon här, ingen Franciskus, bara Stadsmissionen som kämpar på. Och i Klara Kyrka, sopplunch.
När jag var barn, när det varken fanns arbetslöshet eller porttelefoner, kom tiggarna aka alkisarna, och ringde på. Jag har ngt minne av att min mamma alltid gav dem. Så det går väl i familjen. Vi fortsätter!
Situation Stockholm...heter den förstås.
SvaraRaderaJag grubblade också på just detta i går, eftersom det alltid kommer in folk och spelar i t-banevagnen när jag åker till universitetet. Och jag känner att jag inte vill uppmuntra dem eftersom deras dragspelsgnissel stör mig när jag sitter och läser en bok. Men i går var det en som spelade "La bamba" på gitarr och sjöng – kanske ingen favoritlåt det heller, men jag tyckte mig höra någon sorts sorgsen ton i hans röst – "una poca de gracia" – och jag började undra varför jag är en sådan trist egoist som aldrig ger pengar till tiggare. Jag tänker bara "det där får socialen ta hand om" och vet inte när eller vad eller hur mycket jag ska ge och tycker det är enklare att bara låta bli. Hade en upprörd diskussion med en annan vän om detta en gång som undrade hur jag kan vara så iskall och hård. Och jag vet faktiskt inte varför jag är sådan, men jag ska inte grubbla mer på det här, jag kanske ska skriva en krönika om saken i stället. Eller ändra mig ...
SvaraRaderauna poca de gracia...
SvaraRaderadet är väl vad alla behöver.
Jag brukar tänka på den här gamla amerikanska slagdängan: There but for grace go You and I.
Du ger väl på andra sätt, till Greenpeace o Amnesty o sånt. Jag ger till Läkare utan gränser, Unicef och Rädda Barnen om varann, och det är ju tyvärr lite väl mycket svinn - kanske man inte ska kalla det - men omkostnader i den där stora Organisationerna. Kanske lika mycket omkostnader som det kostar tiggarna att ha en "organisatör" ; )
Tiggande är jobbigt att se i sig självt, men det är dessutom störande på ett annat sätt när det glider över mot en slags affärsverksamhet, samtidigt som trugandet - snälla, snälla! - fortsätter. Vid järnvägsstationen här i staden (en av de större i Skåne) står det ibland damer från Balkan, Rumänien tror jag, och säljer rosor. Köp en ros till någon du älskar, mina rosor är billiga, ungefär. Jag köpte en vid ett tillfälle för två, tre år sedan, för att jag tänkte okay, blommor är väl fint och man vill ju vara hygglig det var uppenbart att hon inte hade gott om pengar. Men så fort jag sagt "yes, okay" *höjer* hon priset rejält och väntar sig att man ska börja pruta, dessutom ville hon att man skulle skriva på någon slags namnlista. Jag ville bara ropa åt henne "begriper du inte, snälla vän, att här är folk i rörelse hela tiden, man är på väg till något tåg eller någon buss, till sin bil eller ut i staden, det är ingen basar vi står i och dessutom har jag händerna fulla med bagage: tror du att jag har tid att stå här i regnet och pruta??" Dessutom: var skulle jag ha stoppat en ensam ros så¨att den skulle hållit sig okay? Något papper eller så hade hon inte, och hade jag slängt ner den i den redan fullpackade kasse jag hade i ena handen hade den förmodligen knäckts inom någon timma.
SvaraRaderaMan ska ju egentligen inte bli sur på någon som befinner sig i en så eländig situation, men just där bestämde jag mig för att aldrig mer ge mig in i en transaktion med de här rostjejerna. Att de är så pass påstridiga och dessutom säkert agerar under ledning av någon "daddy" men samtidigt tar till den här sortens tricks gör det ganska provocerande faktiskt - och tvetydigt. I en gränszon mellan försäljning och tiggeri, ungefär.
Nej, man ska inte bli sur - du sa det ju själv. Men nu är vi människor så konstruerade att vi ofta inte orkar med det som påminner om förlorad kontroll, tiggeri, fattigdom, sjukdom, passioner, våld whatever.
SvaraRaderaOch därför - just därför - behöver man vara vaksam på den lille facisten inom sig. Det är den som röstar fram rasism och populism och människoförakt och hot mot cancersjuka.
Jag tror man blir bättre på att dela med omöjliga ros-förhandlingar om man bara accepterar att man känner allt möjligt konstigt. Ge tanten en tia och säg att hon får ta med sig rosen hem - eller nåt sånt. Och känn vad du vill. Det är inte så viktigt ; )
"deala med omöjliga rosförhandlingar" skulle det stå. Bra rubrik: Men till vad?
SvaraRaderaTillägg:
SvaraRadera"Bönfallande är den fattiges tal,
men den rike svarar med hårda ord".
Ordspråksboken. 18.23.