Om attributet andra-generations-invandrare gäller samma irritation för mig och ännu mer för de berörda skulle jag tro; hur länge är man det? Innan man blir svensk, liksom?
Man kan naturligtvis i ett adekvat sammanhang säga att någon är svensk av iransk härkomst, om man har anledning, därför att vederbörande översätter persisk poesi, har öppnat en persisk restaurang, eller deltar i en debatt om kvinnosynen i Iran. Annars kan man låta bli.
Sen minns jag att jag som barn var orimligt nyfiken på var folk kom ifrån; det bodde en herr Mosskin i vår uppgång, jag ville gärna veta om han var jude; av helt andra orsaker än de rasistiska. Jag var fascinerad av jordens storlek, riktningar, språk, folk, allt som jag trodde var underbart och annorlunda. Så hade jag också av alla jag kände den första svarta kompisen, Della från New York, vars pappa var jazzmusiker, ännu ett outforskat område.
I katolska skolan där jag tillbringade två skolår, fanns det vänner från hela världen; Ungern, Polen, Latinamerika, Lettland, Indien, Rumänien, Italien. Då var jag tolv och blev kysst av en försigkommen sydeuropé vars pappa sålde ballonger utanför Skansen. Men det var lettiska Erik som fick mitt hjärta ett par månader och också en första örfil, när jag ville spela vuxen (det var väl något jag sett på film).
Ja, och sen var det rumänska André, skojigast i klassen, och napolitanska Emilia vars familj hade stor salami hängande i taket, som vi åt av, med kranvatten till - när vi var ensamma om eftermiddagen. Barnen i den här skolan kom ofta från stora familjer med tät sammanhållning. De bar med sig något varmare, snällare och festligare än man som svensk var van vid - det brokiga kollektivet blev en tillgång.
Hur som; jag menar att man gott kan vara nyfiken på var taxichauffören eller cellisten kommer ifrån utan att vara otrevlig. Som jag var på grannen i min port, som alltid spelade Fångarnas kör skithögt med öppet fönster, rökte kopiöst, så röken blåste in till mig, och hade den mest gentila väluppfostrade stil varje gång vi möttes i portgången. Jag vet nu att han var turk och lärare. En gång räddade vi tillsammans en halvvuxen fågelunge som inte kunde lyfta från gatan. Nu har den mannen lyft härifrån. Finns inte en enda turk i hela huset, nästan bara svenskar, en ättling till en "överlevande", två från Finland, och så jag, med ett par förfäder som gör att jag till hälften kan betrakta mig som nionde generationens invandrare. Eller nåt ditåt. Keltiska harpor och vallonskt smide har jag däremot inte i blodet. Synd kanske.
PS:
Jag är lika nyfiken på var folk med mål kommer ifrån: Blekinge eller Halland, Jämtland eller Norrbotten. Hoppas ingen blir kränkt. Men i Västerbotten gillar de inte när jag försöker prata västerbottniska. Lika lite som jag gillar när någon härmar stockholmska och överdriver alla ee-na, eller de där ljudande medelklass-ss-en, som jag bestämde mig för att arbeta bort då jag jobbade med radio. Tror jag lyckades ungefär lika bra som vår skånska väderrapportör som säger ustra i stället för östra. Ju.
Jag tycker det är förfärligt hur de där felaktiga Stockholmska uttalen får breda ut sig i radio och TV numera. Minns att vår lärare arbetade hårt med att lära oss uttala ö och ä rätt. Det har man förmodligen slutat med för länge sen.
SvaraRaderaMen det gäller väl i så fall alla dialekter? Min bästa vän och jag som under skärgårdssomrar varit beroende av väderrapporten har ofta skratta hysteriskt åt både tysk och skånsk brytning, utan att för den skull tycka att de skulle bytas ut. Så varför just stockholmska - det går väl att snygga till vilken språkton som helst?
SvaraRaderaJag har personligen rätt svårt för Stureplans-lätet: Man kommer inte ifrån en känsla av tillgjordhet. Vilket inte inträffar om man hör en serb försöka klara svenskan.
Men att böcker blivit bucker, var blivit vart, fönster blivit funster, och så vidare, retar mig nog mer än om någon säger reev.
Att höra om dåligt veder är vedervärdigt. Jag älskar dialekter, men jag tycker inte att anställda på radio eller TV behöver kalla läkare för lekare o.s.v
SvaraRaderaJa du, när det är husst och murrkt ska man sitta inne och läsa bucker...
SvaraRaderaBortsett från det:
Dialekter tycker jag om. Om alla dialekter skulle försvinna helt och alla tala likadant överallt i landet vore det ju rätt tråkigt. Sen är det klart att en del dialekter låter fulare - i mina öron - än andra. Utpräglad stockholmska låter inget vidare men det gör inte en viss typ av skånska heller - kanske är det malmöitiska jag tänker på. Hoppas ingen blir arg eller känner sig kränkt! Olika norrländska dialekter tycker jag för det mesta om, det ligger väl mitt hjärta nära eftersom jag är uppvuxen i Norrland (även om det för "riktiga" norrlänningar var väl långt söderut med södra Norrlands kustland).
När det gäller om man är en "överlevande" av förintelsen även 10 år efteråt antar jag att man väl ändå på sätt och vis alltid är en överlevande av förintelsen hur mycket tid som än går. Även om man inte i alla sammanhang kallar sig det. Diskussionen i Rosenbergs bok minns jag inte och kan inte kolla eftersom jag lånade den som e-bok och läste på min iPad.
Vad gäller invandring vet jag inte vilken "generationsordning" jag själv skulle räkna mig till, har inte riktigt koll på när mina anfäder och anmödrar vandrade in här en gång. Men jag funderar på hur annorlunda min uppväxt och skolgång var mot din eftersom det inte fanns mycket invandrare alls i min lilla hemstad då, om alls några - kanske Finland i så fall. Snarare var mina systrar och jag betraktade som nån sorts invandrare, eller i varje fall som klart annorlunda, avvikande: mörkhåriga, mörkögda, med ovanliga namn + att vi inte pratade särskilt mycket dialekt. I folkskolan blev jag en tid kallad "Kinesen" bara för att jag var så mörk (inte alls nåt asiatiskt utseende i övrigt) och jag tror min lillasyster fick ta över namnet när jag slutade där och började i läroverket. Det var ovanligt med mörkhåriga och mörkögda i Söderhamn på den tiden hur konstigt det än låter. Det var verkligen en annan tid då - 1950-tal och i en småstad. När den första mörkhyade personen dök upp i stan var det nåt som uppmärksammades, liksom när det första trafikljuset kom och den första rulltrappan. En annan tid, en annan plats verkligen.
Det där att fråga folk var dom kommer ifrån - t.ex. taxichaufförer man åker med - gör jag ibland fast sen har jag nån gång läst att dom inte skulle tycka om att få frågan (kränkta kanske?). Så då har jag känt mig osäker på om det är ok att fråga eller ej. Ofta handlar det nog om att jag gärna vill säga nåt vänligt - t.ex. vilken bra svenska du pratar - och sen är jag ju helt enkelt lite nyfiken: varför har du flyttat hit, till det här kalla mörka landet? vad tycker du om Sverige? osv.
Gabrielle: Skrattar åt din första mening där...
SvaraRadera...man kan ju också skratta åt vad det är man själv retar sig på.
Båda: Alla dialekter kan väl få finnas, även stockholmska, tycker jag. Men sen menar jag rent allmänt att alltför uppenbara problem med antingen språk, röst eller diktion inte gör sig särskilt bra i radio. Till exempel: Hur bra folk än tycker att Louise Epstein är, så kan jag inte lyssna särskilt länge på hennes gnällmål utan att det distraherar från själva "saken".
Det där är väl individuellt och kanske inte så viktigt egentligen. Bara det framgår att det inte beror på slarv likgiltighet eller föreställningen om den egna ballheten, som hindrar en från att tala så väl som möjligt.
Jag kan tänka på en sån som Vassilis Bollonassis - som alltid haft kvar en del av sin grekiska brytning, men som var en alldeles underbar värd för Gammal Musik i P2.
Att man känner sig som en "överlevande" och kanske själv agerar inom grupper av överlevande är en sak, att ständigt bli sedd som en "överlevande" är en annan. Jag tror att det var det senare som Rosenberg vände sig mot i sin bok. Samt att samhället reste en mur mot pappans vilja att expandera, att komma vidare. (Något som är lika aktuellt idag. Språket till exempel. Och namnen).
bokens titel är 'ett kort uppehåll på vägen från auschwitz'...
SvaraRaderaOj vilken miss. Tack för korrläsningen!
SvaraRaderaAnnan aspekt på liknande, hos Anna Brodow:
SvaraRaderahttp://annabrodowinzaina.wordpress.com/2013/02/22/integration-och-den-kulturella-smaltdegeln/
Det är svårt det där med att visa intresse för en person genom att förutsätta att hen kommer från ett annat land och inleda konversationen med det. Tänker på den skånske journalisten som skrivit en bok om hur det är att växa upp som "gul" i Sverige. Och på mina egna upplevelser av ett år i Japan - naturligtvis en helt annan division, men vi lärde känna en dalkulla som bott på traditionellt japanskt vis med svärföräldrarna i 20 år och verkligen pratade brytningsfri japanska; japanerna förundrades ändå över att hon åt ris! Då blir man inte insläppt, då reses det murar. Och när det är så, är det kanske inte alltid trevligt att få frågor om varifrån man kommer och vad man tycker om Sverige.
SvaraRaderaJag vet, du har helt rätt i det, Lena. Men jag tror att det är som med alla andra sociala färdigheter, att man får känna sig fram vad som passar och inte passar i olika lägen.
SvaraRaderaVi har väl alla varit utomlands som unga och mötts av "vackra-svenska-flicka"-trippen. Det hände att jag sa att jag kom från Norge. Tror inte det hjälpte så mycket.