Utdrag ur min recension:
Jag
tycker om hur hon sätter mig i kontakt med min egen ungdom; hur hon gestaltar
ett specifikt ännu inte jagstabilt tillstånd, där intrycken från världen verkar
strömma rätt in i en, samtidigt som man befinner sig lite lätt vid sidan av. Selin
är en vänlig själ, men samtidigt ständigt lite off-side, det viktiga som händer
henne glider liksom förbi, hon hinner inte greppa det, innan det är över. Det
gäller både den presumptive pojkvännen, Ivan, och mer alldagliga ting, som
måltider, collegefester, släktmiddagar och resor. Medan Elif Batuman excellerar
i slapstickartade anekdoter och absurda iakttagelser, rinner hennes alter ego
förbi som en strimma rök, knappt märkbar i sin unga, självutplånade tveksamhet.Jag har tagit mig igenom många romaner det här året som haft ordet tragik skrivet i osynligt bläck på framsidan, det är väldigt befriande att då byta till en allvarsam komedi.
Hela artikeln finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar