Trumps Inauguration och ett barn som ser

Herr Dysterkvist och Smulan Snygg har nu installerat sig vid en bädd av torra rosor. Festivitas modell Jobbig stämning. Ett koncept som tyvärr kommer att föranleda många liknande installationer.
Den jag möjligen hoppas på i den här bisarra familjen är den något drömmande, ofta gäspande och uttråkade sonen Barron. Jag tror han gör en soft revolt om några år och skuddar stoftet av fötterna.

Han tycker - jag ser det på honom - precis som jag; att den politiska och familjära teatern är helt overklig. En dag kommer han att sluta anpassa sig till Donalds show. Varenda ansiktsuttryck han har är som en liten kille som vet vad föräldrarna försöker dölja. Hans ansikte är aldrig inne på att fjamsa med. Jag tror inte riktigt han vet hur man gör det. Det är ett fint ansikte. Som tittar fram mellan de av rikedom och makt och okunskap djupt förvirrade föräldrarna och deras, läs Trumps, otympliga talande. Jag tor Barron är ungen som kommer ut ur det här nätet av halvsanningar och hyckleri. Om en dagligen indoktrinerad son skulle kunna revoltera, bli den onormale  - som pressen redan velat göra honom till - då kan det vara han som blir fri.

Eller som Philip Larkin skrev:                                        
              
They fuck you up, your mum and dad.

    They may not mean to, but they do.   

They fill you with the faults they had

    And add some extra, just for you.

But they were fucked up in their turn

    By fools in old-style hats and coats,   

Who half the time were soppy-stern

    And half at one another’s throats.

Man hands on misery to man.

    It deepens like a coastal shelf.

Get out as early as you can,

    And don’t have any kids yourself.