Undrar vad hon tänkte? Att det var för mycket alltsammans? Inte kan man efter några månader ta in alla hattarna och skorna och psalmerna och ordensbandet och hela det kungliga tjotafräset. Det måste vara som att landa bland hottentotter eller tuareger. Men den skillnaden att dans och sång kan vara lättare att begripa än omständliga ritualer. Kanske gillade hon psalmerna. Och blev sömnig av pompan.
Kulturell pompa är förstås något helt annat. Den där stirriga avundens intellektualism som Lars Gustafsson skriver om här, och som är bland det mest livlösa som finns. Vi har sett nog av den, vi håller oss undan. Hellre då ett barndop, vilket som helst. Finns inget rum hos mig för någon snedtänd antirojalism inför familjelyckan. Men heller inget utrymme för någon überromantisk jättefeeling. Det som är problemet med kungliga familjer numera; att varenda del av deras liv utgör ett avsnitt i PR-maskinen: Födelse, dop, förlovning, bröllop, fler födelser, fler dop, ännu ett bröllop, gör att Man merkt die Absicht, und man ist - irgendwie - verstimmt.
Av alla livets digniteter är det bara döden som fattas i berättelsen. Den passar inte i någon PR. Jo, kanske till begravningen. Statsbegravningen - från Oscar II till, ja, nästa gång. Men Strindberg fick ju nästan lika fin skjuts in i Efterlivet, som man säger i England.
Önskar Estelle lycka till. Som vilket annat barn som helst som vet att hålla sig själv i handen när det blir för märkvärdigt. Och underligt. Gäsp.
Utan att vara det minsta makaber, så här i vårnatten, tror jag att jag helt lakoniskt och utan djupsinne avslutar med allas vår avslutning: Chopin.
Sen, alldeles strax, ska vi börja sjunga sommarpsalmer igen. Gå ut min själ. Jag lovar.
Bild: Helene Schjerfbeck (1862-1946): En liten flickas nacke. Årtal okänt.
Vilken vacker nacke.
SvaraRaderaSkulle en man kunnat måla den tavlan, tror du.
Ja, visst är den fin, utan att vara sentimental. Schjerfbeck var ju särdeles bra på barnporträtt; något som kom ur den respekt hon kände för barnet; dess integritet.
SvaraRaderaNej, jag tror inte en man kan måla ett barns nacke så. Kanske en kvinnas. Men Carl Larsson gjorde ju liksom trevliga barnbilder, även om de ofta känns som om de ingår i en idylliserande familje-tapet.
Jag försökte faktiskt förgäves leta reda på en skiss av ett barn, en teckning, med en spädis som just leker med sina händer. Men kunde inte hitta den, vare sig i minnet, eller på internet. Trodde den fanns bland impressionisterna: Renoir, Morissot, Degas, men fann den inte. Någon konstkunnig läsare kanske minns vem som har gjort fina teckningar av litet barn...?
Åh, så fint med denna lilla barnnacke. Jag tycker om att titta på det hos barn. Inte minst hos små pojkar, dels för att jag haft små pojkar själv, dels för att dom ofta kan ha synligare nacke än små flickor med lite mer hårsvall. Men jag klarar inte att komma på vad det är för en teckning du letar efter. Har grunnat och grunnat och utforskat länge sen besökta delar i minnets hjärnvindlingar, men nej det går inte. Jag har tänkt på Ivar Arosenius t.ex. Kan han ha gjort nåt sånt? Men jag har inte hittat nåt än så länge.
SvaraRaderaTrevligt att du deltar i sökandet, jag tror det var något franskt, möjligen dansk. Att det inte var svenskt är jag säker på. Men Arosenius Lillan är ju en klass för sig.
SvaraRadera