”När jag begaf mig derifrån, for jag öfver Stegeborg bort åt Skällvik och St. Annas Kapell till en gammal bekant, kyrkoherde Berggren. Se, här var åtminstone en vacker prestgård! Många sådana finnes ej i Sverige. Hans boställe heter Korsnäs, och här började jag först att egentligen få roligt. Jag har knappt sett ett trefligare ställe, ehuru Berggren sjelf, stackare, var så sjuk i sina ben, att han icke kunde gå, utan i flere veckor nödgats hålla sig i sängen. Härifrån for jag en alldeles vild väg, nära skären, satte öfver Waldemarsvik, och kom så till Fogelvik, ett slott tillhörigt den sjuka grefve Posse, och som i naturskönhet har få sina likar. Det är beläget på flere holmar. Jag kan icke nu uppräkna allt hvad jag åkte igenom och förbi, men gjorde i allmänhet den anmärkningen, att egarne af de skönaste ställen njuta nästan intet av dem, och oftast ej engång bo der. En resande poet kan deremot utan skryt säga, att han rår om allt det vackra i hela landet, ty utan att på minsta sätt besväras af alla dessa ställens ekonomi och dermed följande svårigheter, är han oförhindrad att gjädjas och inandas allt det idealiska, som menniskor och natur på hvarje punkt erbjuda. Så mycket får knappt egaren sjelf; ty han lider af skötseln till den grad att han slutligen behöver skötas sjelf. Men poeten far sin väg vid minsta omak, till ett annat ställe: så göra just nu också foglarne, och jag gjorde som de. Jag skulle icke vilja rå om Fogelvik, om icke för att sälja det, och sedan fara dit ändå, så ofta jag ville se det.”
Ur C.J.L. Almqvists brev till hustrun Maria, 11 juli 1836.
Bortsett från det roliga med stavningen; att derifrån stavas med e, och härifrån med ä, menniskor med e, och foglarne med o, så är det något både glädjande och rörande över det här stycket. Taget i beaktande att brevskrivaren, poeten, som känner sig så pank och fågelfri, efterhand får ett gaska svårt liv, pank, men knappast fri, alltid tvungen att söka sin utkomst än här än där. Nåja, det gick ju an, det går an nu med. Det är i varje fall bättre för en fri själ att inte äga något alls, än att rugga in sig i bolåneträsket. När Almqvist började låna mer pengar än han kunde betala tillbaka gick det utför; han kom i händerna på en procentare*) . Detta var en av anledningarna - vi hoppar över det eventuellt kriminella - till hans Amerikaresa, som han efteråt ingalunda velat ha ogjord. Men ”upptäckarglädjen blandades med misär och hur han egentligen drog sig fram under dessa år är oklart”, står det så förnuftigt i Lönnroth/Delblancs Den svenska Litteraturen.
Författaren återvände till Europa och dog utfattig i Bremen. Men innan dess hann Almqvist med att vara både romantisk diktare, kristen liberal jämlikhetsförkunnare, journalist, skoltrött rektor, romanproducent, folklivsskildrare, regementspastor, kringströvande allt-i-allo, bigamist, samt föredragshållare. Inte så illa hugget av en fogelfri.
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
*) samma sort som idag fixar snabblån till de unga och ovetande, med 30% ränta.
Se den sensmoralen kunde vi inte avstå ifrån.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar