Joe Biden gör skillnad

Eftersom det var ett historiskt ögonblick satt jag uppe igår natt och hörde Joe Bidens tal. Det var första gången efter att högerterroristerna invaderade Capitolium som jag såg samma rum, men nu i en civiliserad dager. Och det var första gången på fyra år som jag hörde en civiliserad president tala. Och inte bara civiliserad, Joe Bidens tal innehöll många löftespunkter som var betydligt mer radikala än någon president varit sen Franklin D. Roosevelt. Det är inte fel att tala om Bidens New Deal.

På sitt lågmälda och ändå känslostarka sätt lade han fram ett antal nya förslag. Mest impopulärt bland de halvsovande republikanerna: höjda skatter för de stora företagen - som han så riktigt påpekade har undgått att betala sin beskärda del till samhället i många år genom trixiga skatteupplägg och överföringar till skatteparadis, på folkets bekostnad. "My fellow Americans, trickle-down, trickle-down economics has never worked."

Han ska heller inte höja några skatter för folk med låg-och-medel-inkomster. Men skatter behövs tas in för det stora reformpaket Joe Biden vill se och lån blir det. Paketet innebär en engångsutbetalning till alla låg- och medelinkomsttagare, det förlänger den statliga a-kassan, den ger pengar till barnfamiljer. Det innefattar bland annat: 12 månaders betald barnledighet och en bestämd lägstalön för alla arbetare. 

Amerikanska familjer har aldrig varit i närheten av de fördelar som svenska barnfamiljer har. Biden vill utveckla barnomsorgen, så att förskolebarn i alla samhällsklasser får en kortare väg till lärandet. En annan fråga där USA ligger långt efter är kostnaden för mediciner när man är sjuk; Biden vill sänka medicinpriserna rejält och även vårdpriserna via allmänna försäkringar.

Den verkligt stora samhällssatsningen är kanske ändå de infrastrukturella åtgärder som ska garantera jobb för alla dem som hamnat utanför under den stora Covid-depressionen. Utbyggnad av vägar och broar, förstärkning av kollektivtrafiken, och utveckling av laddstationer för elbilar över hela landet. Den planen har en grön omställningsflagg. Vindkraftsturbiner, vindkraftsvingar, byggandet av elbilar ingår.

Jobbpaketet innebär dessutom att: "Nearly 90% of the infrastructure jobs created in the American Jobs Plan do not require a college degree. 75% do not require an associate's degree. The American Jobs Plan is a blue-collar blueprint to build America." De med lägre utbildning ska inte behöva känna sig utslagna. Men Biden vill även stärka den betalda utbildningen med fyra år i början och i slutet av skolåldern.

Det finns mycket mer att berätta om: En absolut ärlig hållning gentemot rasism och segregering, mot kvinnoförtryck, och för en positiv syn på invandring. "Vi består av invandrare" sa han. "Det är invandring som gjort Amerika starkt".

Det som gör hans tal och löften väl förankrade är bland annat den enorma och verksamma satsningen på vaccinering av hela amerikanska folket. De utlovade 100 miljoner doserna på 100 dagar blev 200. Det gör att Biden framstår som en ordhållig man. En som tjänar folket och inte står som en stor gris och babblar om sig själv, sig själv och sig själv, som den vedervärdige föregångaren.

Jag tycker det är rätt fantastiskt att se denne 78-årige man växla upp ett varv, från den behaglige och kultiverade presidentkandidaten som kanske inte skrämde nån, till en kraftfull reform-president med mycket god vilja (och en möjligen ännu radikalare talskrivare), som vill genomföra större förändringar än det varit tal om sen - ja - Roosevelts New Deal. Good luck, dear! Vilken lättnad.

 

 

Länkar till CNN och till Karin Pettersson i AB. Och här en länk till hela Bidens tal. Och så här skriver Robert Reich i The Guardian.

William Shakespeare, sonnet 66

Tir'd with all these, for restful death I cry,

As, to behold desert a beggar born,

And needy nothing trimm'd in jollity,

And purest faith unhappily forsworn,

And gilded honour shamefully misplac'd,

And maiden virtue rudely strumpeted,

And right perfection wrongfully disgrac'd,

And strength by limping sway disabled,

And art made tongue-tied by authority,

And folly, doctor-like, controlling skill,

And simple truth miscall'd simplicity,

And captive good attending captain ill.

Tir'd with all these, from these would I be gone,

Save that, to die, I leave my love alone. 

Dessa sanningar får anses räcka för idag. "Humankind cannot bear very much reality". / Eliot

Och här är en svensk översättning jag hittade på twitter. Vad allt kan man inte hitta där. Och den som ändå vill ha lite mer av Shakespeare så här på hans födelsedag, kan läsa den här fina essän om Falstaff, den har bäring också på nyfattigdomen under Corona-makten och de andra makterna.

 

Svensk översättning: Eva Ström.

Tidig vår

Kastanjeträdet ståtar med lysande knoppar. Lönnen utanför mitt köksfönster slår ut i tidig blom. Kromgul blom, på målarspråk. Solen flödar. Nere vid sjön ligger båtarna ännu täckta av presenningar, vita och blå. Den blå presenningen har samma färg som scillan som nu brer ut sig i backarna. Tre tolvåriga tjejer med exakt lika långt hår - håller dom koll? - roar sig med en Golden Retriver som ser nästan lika go ut som min Bella. Men så är det ju ofta med den rasen. 

Pilträden är gröna och i häggen kan man - om man tittar noga efter - se den pyttellilla skulpturen av en blomknopp mellan gröna blad. Fåglarna väsnas på vattnet, måsarna seglar, koltrasten sjunger. Man kan bara tacka och ta emot för att allt börjar om, efter detta skitår. Jag är vårtrött, som man säger, men glad. 

Inatt drömde jag drömmar där jag befann mig i olika städer med olika människor, och var jag än var så tyckte jag om det. Bra så. Min äldsta väninna ringde nyss och sa att hon tittat på min You-tube-försändelse med Mike Ryan, från WHO, och att hon tyckte han var så oerhört klar och bra. Vi saknar båda den mannen i den svenska halvmesiga Covid-hanteringen.

Här kan ni också höra honom. 

 

Eld och snö, Island

 

Om Gud

Gud. Du har alltid varit så stor. Okänd, och stor. Kändis, men okänd.

Såsom icke-jaget är stort för jaget, så är havet för egot. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet. Mitt jag, allas jag, vare sig de vet om det eller ej, är bara en bägare för härligheten. Som nu till exempel - en alldeles blå gryning.

Ibland fattar jag - helt oteologiskt - varför man lyfter upp den där kalken i mässan, för att den sen ska rinna över till alla som vill. Det stora, som ska fylla upp bägaren, och att vi alla kan få en del av det.

Men inte om vi bara tror på bägaren. Titta vilken fin bägare jag är, mycket mer dekorerad än din, vackrare silverplätering.

Man gör av med allt som finns i bägaren. Sen dricker prästen upp den sista slatten av storhetens ocean, han ska kunna härbärgera det, det är han utbildad till. Man gör ren kalken, den är tom, den ska fyllas igen.

Allt som har med Gud att göra landar i symboler. Finns inget att ta på annars. Folk blir oroade av det som inte går att ta på, begränsa, forma till symboler. Många psykotiska drivs av vindarna hit och dit efter en Gud som är alltför vild och formlös. Många med förnuftets kontrollbehov måste klippa bort hela frågan.

Gud, min Gud. Den jag känner är inte den som formuleras i trosbekännelsen. Den jag känner är bohem, kommer, kommer inte, håller ibland sina löften, ibland inte. Är mer som en vandringsman på jorden, någon gång ett nära besök. Inte kedjad vid ord, platser, religiösa koder, inte kedjad vid mig, inte jag vid honom. Inte en auktoritet, ritad i sten. Och absolut inte befryndad med Livets ords och KDs gud, framgångsteologins lilla fixarfarbror.

Däremot – den där vinden som Kristus talar om. Anden. ”Med det som är fött av ande är det så att man vet inte varifrån den kommer eller vart den far”. Någon annan skulle kunna hävda att det är min egen bohemiskhet, mitt eget flytande liv, som speglas i min Gud. Eller att det är min far, som både var nära, inte lät sig infångas, och ogärna lade fång på andra. Tyvärr tror jag det ligger något i det; man kan aldrig ha mer tillit till Gud, än till sin far, eller mor.

Gud som en mycket kär vind som rör mitt ansikte, min själ, mitt hjärta, samtidigt. Men också Gud som ställer krav. Andra krav än samhället, ibland. Andra krav, än mitt överjag, hoppas jag.

Lyssna nu. Så talar jag. Det är profeternas existens. Men jag är ingen profet. Lyssna nu noga, är ändå vägen. Men vem, vad, är det jag lyssnar på?

Var och en har sin Gud. Ingen Kung på en tron, ingen lagskapare. En underlig närvaro. En sorts ensamhet också; jag tar Gud i handen. Så går det. Även när jag inte har någon annan hand att hålla i. Sen finns Gud alltid, mycket påtagligt, mellan människor som älskar varandra, eller känner tillit. Å, vad jag längtar efter dem allihop. Tror vi får det bättre mellan våra hjärtan, någon gång i juni-juli. Vi håller ut. Vi tror.  

 

Kristus Pantokrator, Cefalu, Sicilien.

Skönhetsideal

 No comments. Hittat på nätet.

Ishiguro: Konstnär i den flytande världen

När jag läser ännu en Kazuo Ishiguro är det omöjligt att inte jämföra med Återstoden av dagen, en av de kanske bästa samtida romaner jag vet. Jag undrar hur det är för en författare att ha en sådan "bench-mark" i sin produktion? Och om det är det som fått Ishiguro att säga (i en intervju) att han vill skriva knäppare, vildare, mer okontrollerat?

Men nu läser jag hans tidigare roman: Konstnär i den flytande världen. En, ska det visa sig, mångtydig romantitel på en långsamt framskridande och stillsam roman.

Berättelsen löper genom huvudet och minnena hos konstnären Masuji Ono. Omgiven av två döttrar, svärsöner och ett barnbarn, samt några kollegor, lever och återupplever han sitt liv i en labyrintisk rörelse mellan nu och då. Hans livsstil är mycket gammal-japansk, en variant av asiatisk högborgerlighet där artighetsfraser och undvikande av konfrontation ingår lika självklart som det estetiska arvet av akvareller och tuschmålningar med geishor och softa naturmotiv. 

Både berättandet och dialogerna är ingjutna i denna formella atmosfär, som är på en gång behaglig och överslätande. Ono leker med sitt excentriska barnbarn, samtalar med sina döttrar, besöker gamla konstnärskollegor och - vid ett visst tillfälle - i samband med hans ena dotters giftermålsarrangemang, blir han tvungen att återhämta den del av sitt förflutna som han helst förtränger. Man förstår ganska snart att det rör sig om en politiskt nationalistisk period i hans liv, som - från en nyare tid sett - är  blamerande. Så han uppsöker gamla kollegor för att be dem om hjälp med att hålla tyst om det som skulle kunna skada hans dotters förlovning.

Mer ska jag inte berätta, då förtar jag ert nöje. Men det intressanta är hur Ishiguro får denna politiska bakgrund att ligga och sväva genom berättelsen som en vag dimslöja. Det är mycket skickligt, och förvandlar romanen till en konstant fördröjd cliffhanger, ja, hela romanen är en cliffhanger och jag blir oupphörligt förvånad över hur han lyckas få mig att hänga kvar i denna långsamma, dämpade berättelse som om det var en spänningsroman. 

Historien vecklar ut sig långsamt, i slowmotion, och vissa saker nämns knappt: Som det japanska erövringskrig som utlöstes av den nationalism Ono företrädde. Och miljonerna döda i dessa krig. De finns inte ens inskrivna i romanen. Det som finns är en man som elegant slirar förbi sin livslögn; tittar på den, anar den, men låter den passera i en sorts undanglidande återblickar som aldrig blir farliga. Man kan säga att han - likt Kierkegaards estet - valt att leva det förfinade livet, skönandens eftermiddag, efter nationalismens trehundra vargtimmar. 

Ishiguro skriver in honom i ett ekonomiskt berättande, med en kraft som kommer smygande underifrån. Mitt i konventionella eller oskyldiga händelser, känner man hotet av något opåtalat. Med de nyanser och detaljer Ishiguro gjort sig känd för skapar han också en psykologisk träffsäkerhet som är filmisk, iakttagande, inte förklarande.

Det japanska utbytet av artigheter, samhällskonventionerna, är här mindre påträngande men lika hämmande som hierarkierna i Återstoden av dagen. Där, en engelsk butler, här en framgångsrik japansk konstnär, båda inavlade på dygder som snart nog blir fortifierade hämningar eller livslögner. När vi lämnar Masuji Ono har ingenting förändrats. Inte ens konfrontationen med hans problematiska förflutna kan få honom att erkänna det historiska misstag han bidragit till.

Jag vill ogärna moralisera omkring en romangestalt, men jag vill ändå föreslå alla SD-vänliga moderater, folkpartister och andra att läsa den här romanen. Och ta ställning. Annars återstår bara att flyta omkring - i den flytande världen.

................................................................................................................

Konstnär i den flytande världen utkom 1986, och fick 2019 en nyöversättning av Niclas Wahl.