Segovia spelar Bach: Chaconne (1)

Gunnar påminde mig om att lyssna en gång till på hur Segovia spelar Bach. Jag tror inte det här är det bästa exemplet, men likväl fullgott. Särskilt mot slutet...



Och som ett ljuvligt varmt extranummer: Tarregas Capricho Arabe. Hör allvaret i de (av)spända strängarnas summande bitoner. Natt och insekters fladder mot tända ljus.

Monsun

Trotsar vädret. Ut med regnrockar på. Till en början duggregn, men när promenaden är halvt avklarad hoppar vi över forsande strömmar, djupa pölar, regnblöta löv som far förbi likt båtar på vilt hav. Bilar kanar genom nederbörden som vattenmopeder och stänker upp meterhöga svall.

Inget väder för en hund. DE står i portarna och trycker. Men vi är av annan kaliber. Nordisk sisu. Alltså, det måste vara något underligt i arvet; hur man rätt så modfälld går ut en sån här dag, och på hemvägen börjar känna sig alltmer upplyft av de enorma naturkrafter man ska genomkorsa. Som om vårt klimat, vintrarna, snöfallen och nu denna varje dag regnande monsun, bara förökar vår motståndskraft, vår inbillade nordiska uthållighet.

Men jag undrar hur det är att bo i en verklig monsun. Jag har vänner som varit med om det, ska fråga dem. Men monsunen är ju varm. Till skillnad från detta våt-kalla omslag.

En annan sak är att jag inte längre tror att detta regn är helt naturligt. Klart - naturen är alltid naturlig, men jag börjar ändå känna ett visst obehag över en nederbörd som aldrig ger sig. Översvämningar och torka, bränder och seismologiska varningar tycks öka.

I sydkinesiska sjön slåss man om den olja som ligger i djupa fickor utanför kusten. Ingen talar om att just den oljan  befinner sig i ett tektoniskt problematiskt område mellan två kontinentalsocklar. Glömt är Fukushima. De förnärmat barnsliga männen från Kina, Japan, Taiwan et consortes pratar om oljan som om det gällde striden om en leksaksbil. Ingen talar om risken för jordbävningar i oljefälten. Ingen vill längre minnas katastrofen i mexikanska golfen. Och alla de undflyende herrarna i BP har raderat sitt ansvar med X antal utbetalningar till katastrofens offer. Nu vankas nya lukrativa havsprojekt i en annan känslig zon.
Dagens önskan: Att Miljöpartiet (och all världens miljöpartier) vore mycket tuffare, slutade trams-samarbeta hit och dit, och helt avbröt intresset för Hen till förmån för Hon: Jorden.

Parentetiskt: Om man söker på Sveriges Radios med sökordet "Översvämningar 2012" är det enbart Småland, Dalsland, Östergötland etc. som omtalas. Sämre skördar och dylikt som ännu inte kan bekymra oss, men däremot de människor i fattiga länder som får sina matpriser höjda. Översvämningar i Kina, Ryssland, Thailand lär handla om det.

Och här gör George Monbiot en analys över globala väderproblem samt länkar till Expertisen.
Jag lägger till en länk till The Guardian om klimat och eftertänksamhet i Orkanen Sandys spår.

Tafdrup backwater

Om det, mot all förmodan, skulle ha gått någon (poesi-intresserad) förbi att det finns en intervju med Pia Tafdrup på björnstrand backwater, så påminner jag om det. Den är inte ny, men den är bra, och tillräckligt lång. Om man hellre vill ha något som är nytt går det bra att leta bland kultursidornas snuttifierade intervjuer. Den som letar han letar. Den som finner hon finner: Och det endast på min andra blogg.

PS: På björnstrand backwater försöker jag i någon liten mån, bland annat, samla in tidigare publicerade texter av mig som inte ligger på nätet, dvs 99.8 %. Ett arkiv alltså. Om man nu så värst länge kan lita på bloggen som arkiv.

Bank&Frissa

Trött dag, som gjord för inget särskilt. Skulle gå på museum med I, saknade lust. Går till H-banken. Betalar en semesterräkning och sätter in en avi. Sätter in lite lakan på min räntefond. Pratar med den utomordentligt trevlige bankmannen om huruvida pengar finns eller ej. Han verkar road. Förklarar att det som finns av VÄRDE är mer än PENNINGVÄRDET. I wonder. Räntorna sjunker och ingen vet hur länge. Pengar trycks nya hela tiden, säger han. Förtroendeingivande? Men bankmannen är precis som alla andra människor jag känner - lack på vissa banker. De som är "Too big to fail". Fail-out är lika med bail-out. Han tycker inte heller att det är någon bra uppmuntran till bank-etik.

Ibland blir jag så förvånad över människor. Mina fördomar besannas alltmer sällan. Bankmannen är en av de mer empatiska jag mött på ett tag, givet att jag fortfarande inte har något leg (efter att min väska stals) och att jag småsnålt inväntar förnyelsen av presskortet, som inträffar med fem års mellanrum och inte kostar mig ett extra lakan. Bankmannen frågar: Och när får du ditt presskort förnyat? I Februari, säger jag. Jag skäms lite, lägger jag till. Men det gör inget, för bankmannen tycker jag har viss credd med X antal månadslöner på kontot, och så lite räntefond då. Samt 30 år med samma bank.

Jag frågar vad han själv har satsat på. Jag? Bara sånt som går åt fanders, skrattar han. Då är din räntefond säkrare. Hur mycket har den gått upp, frågar jag. 100 kronor på tre månader. WOW!

Efter den dagliga promenaden går jag in till frissan och hör om hon har nån tid i veckan. Hon tar mig efter föregående kund. Och vi pratar på så där som man gör med en schysst frissa; om att hennes dotter studerar i Spanien, och hur bra det är. Om hur pigg hennes gamla mamma är. Om att jag varit i Lappland, medan de var i Spanien. 40-gradigt. Under tiden får jag en bob som är lite kortare än jag tänkt mig. Men vadå? Hår växer ju. Och denna människa gör allting noga. Färdigklippt ser jag minst fem år yngre ut. Lättare liksom.

Och ja, solen var framme cirka en och en halv timme över mitt huvud idag. Det är då man ser hur vacker hösten är. Men att det är vissas favoritårstid - det fattar jag bara inte. Gräsmattorna är blöta av underhal lera. Skosulorna har glid. Jag väntar på frost.

 Nysnö utanför mina vänners hus i Lappland igår. Fjället dolt i dimma. Foto: Gerd Ulander. 

Hallucinatorisk realism:

Något man kan tro vara hämtat ur Márquez magiska och fabulerande realism?
Eller ur en Beatles-sång? Jag minns mannen som reste sig upp den gången han fyllde jämnt och frågade församlingen vilka som betytt mest för kulturen under 1900-talet. Alla försökte med Picasso och Joyce och de mer smarta med Picabia eller Gertrude Stein. Nej – det är Beatles, sa min man. Och han var inte ens ung vid samma tid som dem. Minns inte hur han motiverade det. Men jag var stolt över honom. Så talar en museichef utan fördomar. 

Hallucinatorisk realism är ändå en motsägelse. ”Strawberry fields forever” är för söt för beteckningen, för barndomsaktig. Beatles sysslade mest med helt normala kärlekssånger, samt en och annan groovie psykedelisk sak som saknade all realism. Regressivt snarare, som Yellow Submarine. Eller humoristisk eskapism: Magical Mystery Tour. Deras styrka var det antiborgerliga undersökandet av tillvaron, ända bort till Indien och så.  Jag tar helst inte ett ord som gränsöverskridande i min mun. 

Mer hallucinatorisk realism in english kunde man hitta hos Led Zeppelin – Stairway to Heaven, och i Incredible String Band, A very cellular song, och hos Jefferson Airplane, när Grace Slick sjunger White Rabbit och annat förbjudet.  Men – spåret leder fel – för ”realismen” i de här låtarna är ju helt perforerad av en skär mestadels ljus upplevelse av hallucinogen natur. 

Ändå vet ju alla var de kreativa hallucinationerna börjar i modern kultur. Med Baudelaire och Rimbaud, men i en senare fas med Michaux, barbaren i Asien, som gjorde små fina prilliga levande svartvita teckningar på LSD. Surrealisterna, även den alltmer kitschige Salvador Dali, målade övernaturliga klara bilder, med oklart innehåll. Jag har (ännu inte läst) en känsla av att Mo Yan snarare gör övernaturligt klara bilder med realistiskt innehåll. Har ingen aning om det finns någon verklig förebild till det, vare sig hos Beatles eller Márquez. Möjligen hos Selma Lagerlöf. 

Eller så finns det ingen hallucinatorisk realism. Utan bara hallucinatoriskt lyckade eller misslyckade erfarenheter. Jag tror egentligen man ska vara rätt obevandrad i saken för att få till en mening som hallucinatorisk realism. Den luktar partydrog extra small. Eller nåt man använder medan man byter valutor halva natten. Hallucinatorisk bankability. *)

*) Varmed jag bara bland annat menar väldigt många lufttunna affärer gjorda på speed och kokain; Wall Street-drogerna par préférence. Där någonstans finns epicentrum för vår tids "realistiska" "hallucinationer". Tidsandan - om jag säger så.

Asfaltblått

Inte utan igenkänning hör jag metereologen berätta om ett halvår med osedvanligt många lågtryck.

Jag tycker bakgården luktar regn, sunk. Jag tänker på bilar fulla med vatten, och källare, och sand som flyttar sig, och cement som smälter som snö.

Det blir visst aldrig torrt. Nu. Jag tänker på Grönlandsisen och att dess isvatten dunstar och göder regn efter regn.

Jag sitter på en bänk framför ett träd av oviss art som bara har enstaka löv dinglande i spetsarna av sina grenar. Till min glädje ser jag hur vackert det är. Som en ballerina med mycket lätta kläder.

De andra träden står tjocka och stadiga kvar i den bevattnade jorden och endast långsamt klär de om till höst. Nu först lönnars röda och kastanjers guld. Alen ännu som en orm i bladen. Grön mamba. Eken opåverkad.

Vid bögberget blommar indiankrassen för fullt, en ros, och andra okända växter under korset för någon som dött. Om drunknad vet jag inte.

Vid kajakklubben rustar man ett gäng ungar med flytvästar och ger sig ut på vingliga vägars vatten. Jag, en äkta kanotist, vill inte paddla med risk för att få rumpan blöt i tiogradigt.

Fem år, sitter i tvåmanskajaken med pappa, som samlar sig till snabba ryck genom vassen i sundet. Sedan bara flyter vi över en botten med små gula stenar. Lyckan: En man som stannar till. Kajaken blev sedan min.

Ja. Och så vidare. Med helt andra män. Jag tänker - uppmuntrande - på gamla pojkvänner som fortfarande vill träffa mig. Jag är inte säker på om jag vill - uppmuntra gamla pojkvänner. Men ändå.

Det är långsamma dagar. Likadana. En kropp i rörelse. En som ska hem och skriva. Jag tänker - av en händelse - på att vid sidan av kung och drottning var endast skrivaren - the scribe - av betydelse, jag menar av enskild betydelse - i det gamla Egypten. En människa som skriver för hand väcker fortfarande intresse, som kvinnan på bussen; som glömsk av omvärlden antecknar något.

Undrar om skrivaren skrev varje dag, eller varannan? Skrev han/hon upp hur många skylar säd som plockades in i ladan? Hur många sandaler som delades ut till traktens jägare? Eller hur mörkret föll över den inre gården och stjärnornas tecken blev tydliga?

Och: Var denne skrivare en hallucinatorisk realist (exempel nedan)?

Ser ut på vattnet som är lugnt. Noterar till min förvåning att det är asfaltblått. Under det tunga molnets makt. Inte som asfalt på film, blänkande. Utan som asfalt, våt under himlen på en avtagsväg. Absorberad i det himmelska icke-ljuset.

Nästan samtidigt kom jag på vem som har målat det och gjort det som ingen annan: Nicolas de Staël. Här är bilden, en av hans tio bästa:

Klicka för förstoring. Länkar till ännu en bild av översvämning.

My name is Tillisch. Signe Tillisch.

Skulle någon bli tagen, imponerad, vaksam, förskräckt, attraherad, och gå ner i spagat över presentationen ovan? Som i My name is Bond. James Bond?

Nej. Och ändå. Jag vet inte, men jag tror ätten Tillisch är av större värde för oss svenskar än gentlemannaspionen Bond.
Alltså  - för er ovetande: Den helt igenom ljuvliga äppelsorten vid namn Signe-ish, döptes efter den danske greven Tillisch´s dotter, och odlades först i Danmark, senare även av en länsgreve Rantzau Rosenvold. Sorten började spridas i svenska trädgårdar under senare delen av 1880-talet. På 1980-talet bodde jag i hus med trädgård där detta äpple fanns i stora bingar på ett gammalt träd. Tillisch, Rantzau Rosenvold, man tackar!
Apropå svenskhet. Och invandring och så.

Detta äpple kunde maken och jag lagra i månader, ja ofta ända fram till jul. Det har en syra som vida överstiger andra svenska äpplen; en söt syra, inte en sur. Samt en osedvanligt krispig konsistens. Äpplen av sådan halt, knappast långväga transporterade, kostar nu 25 kronor kilot i Stockholm, medan äpplen från Australien, som smakar bortglömda rovor, kostar 19 kronor kilot. Det är i samband med dylikt räknande man blir Miljöpartist. Närodlat är bäst, och förpestar luften mindre.
 
Men jag hade inte tänkt att bli politisk idag. Mera minnas vad jag uppfattar som godaste svenska smaken. Och inse att den kommer någonstans ifrån. En trädgård. På jorden. Och ja - även numera - från ett mycket bättre ställe än gurkmajonäs, räksallad, korv, pommes, och allt annats som säljs och produceras av beteendestörda ingredienser med maxtillsatser och multivinst. Jag bar hem två kilo grevlig frukt. Invandrarfrukt. Äkta svensk.