Kryddor, träna, trist

Mina favoritkockar på hörnet lagar indisk mat så att kryddoften sprider sig i hela kvarteret. Röd chili, koriander, curry, Tikka Masala, Tandoori. Annars är det mest grått. Gatorna, vädret, temperaturen. Bara träden är ännu gröna, på grund av sommarens måttlösa regnande.

På väg till träningslokalen ser jag de första lönnlöven som lagt sin fina mosaik i rött och guldgult mot det grå. Jag går alltså och tittar ner. Men det är okej -  inga lyktstolpar i vägen och inga skejtare. Och jag har inte så bråttom att jag inte hinner se det enda vackra.

Sätter mig i roddbåten, bästa träningen. Det plaskar om vattenhjulet. Man minns någon roddtur för flera hundra år sen. Sånt hjälper. Annars handlar träning enbart om uthärdandet av tråkigheten. Det är mig en gåta hur en massa människokroppar - för att nu inte alls tala om själar - frivilligt kan ägna fyra pass i veckan åt sånt här. Stå och dra i en tåt med båda händer. Dra, släpp, dra, släpp. Lyfta upp, släppa ner, lyfta upp. Finns liksom ingen väg mot excellensen. Att man kan bli mästare på att dra, och så. Eller på att lyfta knät med en vikt vid foten, samt det andra knät. Samt dra ner en hög galge kopplad till en hög skrot, så att ryggen får "jobba". Om man ändå fick ta upp potatis i stället, eller hugga ved. Cykla går förstås an. Även om jag hellre gör det utomhus. Och så balanserar jag på en bräda för att förkovra mitt balanssinne. Finns det någon excellens i sikte? Tror inte det. Man blir inte lindansare vid min ålder.

Undrar hur olika vi människor är när det gäller att uthärda tristess? Min nivå är låg i träningslokalen. När jag kommer därifrån är jag dock muntrare. Och jag kan uthärda rätt trista timmar, och avstå från mycket, för ett par timmars skrivande, även en lördag. Om skrivandet bara "lyfter" en halv timme. Så - nog om trist. I morgon ska jag "träna" musikörat (vilket hemskt uttryck, ni hör själva, var det hör hemma, och enbart där). Roligare blir det i alla fall. Konsert igen. Och kanske en curry på det.

Les Murray: översatt

Meningen med existensen

Allting utom språket

fattar meningen med existensen.

Träd, planeter, floder, tid

vet inget annat. Moment efter

moment, uttrycker de universum.

Även denna idiot till kropp

vistas delvis där, och kunde

inrymmas med full värdighet

om det inte vore för den ovetande friheten

i min pratande skalle.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Originalet i det tidigare inlägget.

Stryk i natten

Nej, för guds gröna ängar - missförstå mig inte. Mina grannar har inte släppt några oljud ifrån sig, och själv har jag inte alls den läggningen. Ack, nej. Här är vi snälla.

Men jag har varit uppe och strukit, stryka, strök. Så kul. Hur så, undrar den som ägnat natten åt uteliv, rajtan och dåligheter. Vadå? Stryka blusar, eller den älskades skjorta, eller gardiner eller helt notoriskt som en tvångsmässig kontrollfreak - stryka lakan?

Nix.
Jag har strukit text. Och varför är det alls kul - undrar de som kanske snarare har svårt att få ihop två A 4. Jo. Därför att min läggning är sådan att jag hur lätt som helst får ihop tio A-4. Eller sju sidor i datorn.  Skrivkramp existerar inte här, peppar, peppar.

Men den här boken jag jobbar med måste ner, ner, ner. Är det ett kammarspel - tänker jag ibland? Som jag helt olovligt förvandlat till ett Panorama? Är det en ickeroman som försökt bli en - eh - roman?

Nix..
Inget kammarspel. En story över ett par år. En romanaktig icke-roman. Där dagar och stunder och psykologiska öppningar ska tajtas och komprimeras. Det betyder stryk! I dagarna fick jag bort 17 sidor. Bah! Det är bara början.
Sen filar jag vidare på dialoger och bilder och miljöer, men där är inte så mycket jobb kvar.

Det är Komposition det handlar om. Vad ligger var? Hur ligger hänt? Var kommer P in och när börjar nedräkningen för A och F? Komponera. Som i musik. Och det märkliga är att jag kan sätta in hela Bachs långa You-tube-lista i öronen, från lilla fugan i G-moll till Wachet Auf - och många fler - utan att det stör mitt skrivande. Jag tror snarare det hjälper. Ibland. Andra stunder ska det bara var hurringens tyst. Och så är det hög tid att skriva ut allt på papper igen. För det finns saker man bara inte kan se när man scrollar.

Men prova med musik: här.

Texten tillägnas alla oss som skriver: Ni vet själva vilka ni är!

Veckans dikt: Les Murray

The Meaning of Existence

Everything except language
knows the meaning of existence.
Trees, planets, rivers, time
know nothing else. They express it
moment by moment as the universe.
Even this fool of a body
lives it in part, and would
have full dignity within it
but for the ignorant freedom
of my talking mind.


Ur 
Poems the Size of Photographs, 2002

(Återkommer med en översättning om några dagar)

Ingen dålig låtlista

Eftermiddag. Tvättar håret, torkar det. Utan fön. Med musik. Från Gregoriansk sång  - (av det slag som berättar att religion är en fråga om lugn och meditation, inte gapa hetsa kriga erövra beslagta våldta tvångsdöpa) -  till Chopins lilla lätta Nocturne nr 8. Vidare till Elgar, och Erik Satie - Gnossienne nr 1-3; de sistnämnda har jag en gång nästan lyssnat sönder. Men nu var de som återuppståndna. Ja, och jag behöver inte orda alls om musiken. Lyssna ni som kan (vet inte om det gäller utlandsboende bloggvänner). Detta måste delas.
Här är låtlistan från P2!

 
Målning: Anne Vallayer-Coster, Attributes of Music, 1770.

Tillägg: När jag ändå är igång med Veckans Tips, så vill jag gärna föreslå att ni ser den ljuvliga nerviga dokumentären om hur Mats Ek sätter upp sin koreografi  "Apartement"  - (ett verk som jag tidigare lagt in en del av i en video)  - med ett ungt danskompani på Kuba. Går att se på Svt Play. ännu 23 dagar. O, Happy Art!

Jens Christian om Etiopien, UD och svenskarna

Jag förstår inte hur vissa människor funkar. Maria Abrahamsson till exempel: en konstant aggressiv och elakt intelligent person som aldrig verkar ta paus från sina favorittankar. Undrar om hon biter ihop och hugger även i badet, vid middan, och sent på natten? Kan inte någon ge henne en boxboll?

De trötta, pyskiskt utmattade journalisterna som i dagarna släppts ur Etiopiskt fängelse, fick inte ens en dag på sig innan hon taggade upp sig. Jag citerar: Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot  och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, som kommenterade benådningen av svenskarna med orden: ”Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem, och regeringen Reinfeldt hyllar deras mod, det är så vi borgerligt sinnade fungerar. Hoppas att en S-regering hade gjort detsamma om exempelvis kristna höger-journalister hade råkat illa ut på Kuba."

Svar: Det hade de naturligtvis, och i all synnerhet om opinionstrycket varit lika starkt som för Schibbye och Persson. Men Abrahamsson kan inte låta agget vila en enda dag. Hon samplar billiga poänger ur tomma luften, utan känning för humana sympatier. "Det är så vi borgerligt sinnade fungerar".

Nog om. Vi lämnar henne åt krubbitandet. I stället vill jag tipsa om en artikel av Jens Christian Brandt, som i motsats till Abrahamsson gör något för att tolka och utreda situationen kring de båda fångna/frisläppta svenskarna. I Aftonbladet häromdagen skrev han så här. Det är ur den artikeln jag saxat citatet ovan. Och så kan vi läsa mer i hans bok om Lundin, Bildt och Oljan, som utkommer i höst.

Snövatten

Faller snön där uppe, nu om natten
Binder linjen i de mjuka vattnen
Långa dagars lopp mot liten skörd
Nätters, stjärnors tysta nederbörd

Undrar fågeln om sin nästa boning

Vecklas larven in i sin förtrollning

Ryser ungarna i mörka aftonstunden

Skäller härken för att han är bunden

Ligger ljudet av en ström intill

Kan själen minnas färgen koschenill

Stretchar året som en katt på trappan

vässar klorna i oktobermattan.

  Foto: Gabrielle Björnstrand