Dagsmeja

Isen på insjön skimrar av skarsnö. Snart kan man åka ovanpå skaren i alla riktningar. Fjället beblandas med molnen och ljusgrå tvillingfjäll uppstår i skyn. Endast de kantiga delarna av berget, den svartbruna stenen, syns genom rykande vind. Dagsmejan droppar från taken och metertjock snö hasar ner av sig självt, stumt mot backen.

Om natten en måne, ett långdraget moln på andra sidan sjön, norrsken som skimrar där bakom likt en urtida upplyst teater. För ingen.

Stjärnor. Nedanför kullen glittrar den lilla byn. Hur länge man levat här? Så länge att namnet på skylten är dubbelt, ett svenskt och ett samiskt; Saadteskenjuana.
Jag - som aldrig skriver om mat - äter rökt renhjärta till middag. Med mandelpotatis och äppelsallad. Utanför köksfönstret arton nyanser av blått. Inte ett ljud utom hunden som skäller i ena änden av byn, och skäller tillbaka från fjällkanten. Verkligt och overkligt sammanfaller. C´est la vie.

Samma vid annnan årstid. Inte min bild.

Ego. Annan årstid.

Henry James och mångordigheten: The Bostonians

Börjar läsa Henry James´ "The Bostonians" : en ren njutning under en dag av tålamod. Ibland läser jag högt för mig själv, och gläds åt en engelska som glider fram rytmiskt och obesvärat som en kanot i mjukt vatten.

De tjugo första sidorna är ingenting annat än en studie av ett par människor i ett rum; hur de uppträder, ser ut, deras klädsel, och tonfall, deras dialoger, begynnande attityder, missförstånd, meningsmotsättningar. James rykte som en av litteraturens stora psykologer besannas här, och noggrannheten, för att inte säga omständligheten i hans beskrivningar av människor, blir aldrig någonsin stel eller överflödig, intrycken flyter fram i ett intresse så koncentrerat och intelligent att fascinationen hålls vid liv. Människorna blir djupa tunnlar inåt, från det yttre rummet, till det hemliga.

Labyrinter. Många ord, men ingenting onödigt. För den som beundrar Virginia Woolf är föregångaren James en nödvändig bekantskap.

Men si, redan i nästa kapitel blir mannen en annan: I redogörelsen för ett tidigt feministmöte i Bostons bildade klass, blir han en elaking, psykologen får spel och karikatyrerna blomstrar i beskrivningen av udda tanter med höga ideal, fula kläder och apoplektisk föreningsiver. Han skriver som en som har en yxa att slipa, det är sällan bra.

Jag kommer att läsa mig förbi det där, och in i nästa del av boken, för att se om Basil, berättaren, är ett jagporträtt eller bara en berättarröst; med den tidens fördomar över ögonen.

Men alltså - detta med mångordighet (Från Helige Proust till Lundell): Det är inte mångordigheten i sig som är problemet (den minimalistiska tanken) men hur ord förenas och byggs upp. Hos James bildar de galaxer av mänsklig problematik, stjärnorna syns i systemet, mörkret syns bakom, och pratighet är det inte tal om ens när det pratas.

Annorlunda med en bok av Margaret Atwood, som en vän lånade mig. Det är visserligen Atwoods debutbok, och den ursäkten behövs; för här är pratigheten enorm, lös i köttet, och full av subjektiva digressioner. Romanen heter "Den ätbara kvinnan", och hela poängen tycks ligga i titeln. Som sedan ska upp till bevis. Återigen - den där yxan som ska slipas.

Ursäkta, men jag tar en senare bok av Atwood, och försöker på nytt. Till dess läser jag Henry James, lost in time.

------------------------------
(Repris från Den blinde Argus. Det är för vackert för att blogga idag.)

Metaforiska hästar och kor

Oftast när jag skriver är det som att hoppa upp på en liten snabb islandshäst. Den går lätt över markerna härs och tvärs, och när den börjar tölta är det bara att hänga med. Det kallas för associativt skrivande. Tölt lämpar sig särskilt bra för blogg.

Annat skrivande är väl då en högre häst, med lite lynnigare temperament, ömsom ivrig, ömsom stum och tvär. Man skänklar och har sig, men det vill sig inte riktigt. Hem till stallet igen. Mumsa hö. Sova på saken.

Annat är det när jag nu står framför vita ark med en tallrik tusch och en mugg vatten bredvid mig. Fina mårdpenseln i handen. Här ska målas berg och väder, nämligen. Joda, min hjärna och min hand hittar varandra, det gläder mig. Men det är ändå lite som att rida på en ko. Man kan inte skänkla den och den behöver ett och annat rapp för att alls ta sig från bergskanten till molnryggen och tillbaka till den milslånga skogskanten vid sjön.

Snön ryker. Tuschet är lite för svart eller lite för blekt. Men det ger sig långsamt; det gäller att hitta rytmen. Kossan andas ut. Själv blir jag så trött som om det var jag som var kon. Men shit, det är jag ju. Tungan utanför.

De som har koll på zenbuddhismen kan hitta likheter och olikheter i de koans som handlar om att rida buffeln. Jag är inte i närheten. Men det tar sig.

"He rides astride the water-buffalo, but he is walking" - And how slowly!

Se på den här tuschmålningen: märk hur betydelsefullt tomrummet är. Vad vi ser i tomrummet. Det är som bra dikt. Men vi västerlänningar har en tendens att fylla bilden. Massa är makt, ackumulering är status. Här i bergen ser man tomrummet bättre. En god början. På vad? På vad som helst.

(Klicka för förstoring).

Så lite som behövs

Häromdagen satt vi här och åt semlor, Gerd, Ivar och jag. Jag hade inte ens märkt att det var fettisdag, men Gerd är en flicka med traditioner. "Flicka och flicka", skulle hon förstås säga.

I alla fall; som vi satt där med marsipansmak i munnen kom en ripa och satte sig på högsta snöhögen utanför fönstret. Och igår kväll, på askonsdagens afton, såg jag åtta ripor i trädet utanför. De åto så sakteliga av björkens knoppar. De hoppade lite hit och dit i trädet, och brydde sig inte om mig, vad det såg ut som. Men jag bryr mig om dem. En tokig stockholmare kan man tro, men si det är fel. Ivar och Gerd var också mycket fascinerade av ett så nära ripbesök. Vi diskuterade lite fram och tillbaka hur det kom sig. Här uppe på kullen brukar vi inte se ripor. Jag sa att det nog är de enorma snömängderna som lockar riporna att söka sig till lite lugnare ställen, som en väl skottad tomt. Ivar fyllde i med att de inte var rädda heller. Jag kan också tänka mig att det är en lite bortkommen grupp på åtta som liksom tyr sig till mänskliga fönster och stora ögon.

Men det jag tänker innerst inne säger jag inte: Det är förstås för att jag skrivit om dem på bloggen som de kommer tillbaka. Ripor är som alla vi andra, glada åt lite extra uppmärksamhet. Och så har de förstått att de betyder någonting för mig. Därför kommer de hit, rännande, dagarna i ända.
Och flyger fladdrande upp och ner mot sjön, bara för att jag ska få se hur de tar sig ut, med utbredda vingar.

Ja, det var det. Annars inget nytt. Gerd och jag har tagit bilen och handlat, och hon har huset fullt av barnbarn, och så pratade vi om våra knän. Bland annat. Och så har jag köpt hemlagad hjortronsylt. Till fjällfilen. Och så är det ljust till halv sex. Och jag längtar högre upp i fjället. Men inte än, säger stigfinnaren.


Max Ernst var aldrig här; men håll med om att det är hans måne. Liksom.
(Bilden är inte tagen av mig).

Vindar och blåst

Igår läste jag på Gunnar Strandbergs blogg en vacker och lite sorgesam dikt, "Vinden är det", som inspirerade ett svar:

Här sågs en annan vind; den som går över vägar renplogade och blanka som golv, den som virvlar och flyger fram i små arktiska blåsljud, men håller sig där nere. Medan den andra vinden, den där uppe, ryker från högsta fjället och gör linjerna omöjliga att hålla fast, beblandar sig med molnen och till sist, mot dagens slut, ger fjället en ton som om det var belyst av månsken, som om det befann sig bakom en mycket tunn japansk rispappersvägg.
Förändring, heter den vinden. Idag är den underkastad tystnad och fullkomligt snödjup.

Bild: Fabian Tholin

Här en bild från solstormen häromnatten.

Homeland: best in class.

Ni som av allmän motvilja mot TV-serier, eller på grund av något annat, missade "Homeland" bör ångra er. Det är en av de bästa serier som sänts i Svt. Handlingen är för komplicerad att befatta sig med i väntan på norrskenet, men historien pendlar mellan en marinkårssoldat, nyss hemkommen från fångenskap, och skenbart - eller på allvar - omvänd till islam, hans familj, samt en kvinnlig CIA-agent, som misstänker honom för att planera en terrorattack.

Under tolv avsnitt hinner man tro och tvivla på de olika inblandades motiv, deras paranoida reflexer och överstyrda säkerhetspådrag. Behovet av kontroll står i exakt paritet med "hotbilderna", och med det okontrolllerbara. Ond och god, klok och galen, svänger mellan personerna som en orytmisk pendel: Vem har rätt intuition, vem ljuger kallast? Hur genomskådar man fanatismen hos sig själv och andra?

Jag blir tagen av ett land som kan skapa så här självkritiska produkter: Där den islamistiska terrorismen sätts in i ett krigsperspektiv; där en amerikansk utrikesminister inför frågan om man kan bomba en skola med 83 barn där en AlQuaida-ledare kanske gömmer sig, får uttala repliken: "I think it is within the parameters". Varvid den humanistiske CIA-agenten (spelad av Mandy Pantinkin) sidoviskar: "From where did we get these words?"

Welsharen Damian Lewis gör sitt livs roll, som den motsägelsefulle marinkårssoldaten. Clare Danes som den speedade CIA-agenten är lika bra, och redan nämnde Mandy Patinkin - också CIA - är en tung, fin klippa i händelsernas virvlar. Love them all for it. Samt manusförfattarna, vars intelligenta dialoger slår kängor i huvudet på svensk krimi-realism. Det här är film på högsta nivå.

Ni kan se den på Svt Play fram till den 29 februari.
Men ta pauser, för det är starka saker. Gripande, spännande och mer komplicerat än någon debattartikel ni läst.

Tillägg: Och - javisst - det här blev en vinnare på Emmygalan så klart!

----------------------------------------------------------------------

PS: Andra rundan av Homeland 2012-13, avslutad 8.1.13. höll tyvärr inte måttet från förra omgången. Idel cliffhangers och våld, blandat med sega, sentimentala longörer. Inte samma manusförfattare, inte samma serie. Men skådespelarna - lika briljanta, också när de alltmer förvånade fanns sig ingå i en helt annan deal?

Horace flyr i vindens klädnad

Igår kväll anlände jag sent till svågerns lägenhet för att sova ut natten före resan. Strax före bingen hittade jag en vacker liten bok på byrån: Cigaretten efteråt.
Vilken svåger! Vilken läsning! Alla dagens trista moment av praktiska överväganden och små skitkonflikter beträffande bullerhuset föll av mig. Tanken började vända mot sitt ljus.

Horace går på vattnet. Inte så att han undviker realiteterna och alla våra små bekymmer; döden och ärans fält, misstron och intigheten. Han betraktar och beskriver, lugn som en stoiker, men inte utan epikureiskt smil och pessimistiskt förakt. Det han skriver om ironikerns oförmåga att låta sig drabbas av verkligheten och Eros, är helt betagande för att komma från en mans sida.

Road lyfter kvällen. Nike flyr det låga.

En enda invändning gäller texten där han berättar om en ung man som sagt om Bruno K Öijers poesi; ”det är ett sätt att leva också”. Engdahl invänder att Öijers livsstil inte skapar poesi, men däremot hans sittande vid skrivbordet. Det var en alltför enkel poäng. Man kan inte tänka sig Öijers poesi utan den dionysiska livsdriften, mörkerjaget och alla dess möten med det lägsta under stjärnan.

Där skiljs vägarna, mellan Dionysos och Eleganten. Jag respekterar båda. Men jag har mycket roligare med Horace.

Här några stycken ur Cigaretten efteråt:

Ärelystnaden – ja, du milde! De flesta manspersoner liknar i mentalt avseende en flyttkarl som bär på en skrymmande börda, som gör det omöjligt att se rakt fram och bara tillåter en och annan sidoblick, tyvärr otillräckligt för att bli varse de stora fallgropar som ett barn borde kunna upptäcka på tio meters avstånd. Om han för ett ögonblick kunde lägga bördan åt sidan, skulle han se hur hans bröder stapplar omkring, alla med en likadan bautasten i famnen, röda av avsträngning, halvblint kryssande mellan olyckor som varje gång kommer att göra dem lika förvånade. Det föremål som på detta sätt berövar mannen normal uppfattningsförmåga är hans egen betydelse.

(…)

Seriösa resonemang om konsten åldras fort. Det som motstår tidens nedbrytning är den ogarderade entusiasmen och den oväntade iakttagelsen. Resonemangen däremot verkar efter en tid ohjälpligt preciösa och besvärande. Hörde Erik Lindegren i en gammal radioinspelning tala om Bartóks musik. Så själfullt…Gode Gud!

(…)

Frid är underligt nog ett aktivt tillstånd, en ström av kraft som inte används till något. Den utmattade känner ingen frid.