...eller en av förhistorierna, till den nu pågående historien, finner man i Marguerite Duras Vicekonsuln som utkom på svenska i år. 
 Här skriver jag om den, och några andra av Duras´ romaner: som kom ut 2015. 
"Hela 
tiden medan jag läser tänker jag på hur bildrik och musisk den här 
romanen är. De stora vattnen, risfälten, Ganges. De blå palmerna, som 
Duras skriver om och om igen, så att man ser hur de blånar i fukten. 
Därtill ljuden av människor, de stora träden övertyngda av fåglar inför 
monsuntiden, de leprasjuka i skuggan, den mondäna cirkeln av koloniala 
människor som är på drift i ett halvt fördrömt tillstånd.  
   
Även dialogen är
 mästerlig hos Duras. Det är svårt att skriva dialog, det har många 
författare vittnat om. Duras lyckas så väl, tror jag, för att hon inte 
återger en vardagsrealistisk dialog utan en underlig; där människor 
talar förbi varandra, uttrycker sig svävande och mångtydigt. Lite vid 
sidan av inflikar hon antydningar om något alla vet – skvallret – och 
något ingen vet – människans dolda hemligheter. ”Man säger” är Duras 
motsvarighet till den grekiska kören. Den kör av allmänt babbel och onda
 aningar som omger den lilla gruppen västerlänningar. Någons kärlek till
 någon. En viss besatthet: Den som vicekonsuln har för Fru Stretter. Men
 också den fixering hon själv skapar, genom att vara det åtrådda 
objektet i en park av britter och fransmän i exil. Central i intrigen är
 vicekonsuln själv: En slapp figur med ett tvivelaktigt förflutet.
Indien – och andra kolonier –
 som fristad för lösryckta existenser är ett gammalt tema i 
litteraturen.  Graham Greene har berört det, och Joseph Conrad i sin 
mest berömda roman: Mörkrets hjärta. Men där Conrad fokuserar på en enda
 symbolisk och ond individ, lyckas Duras behålla en atmosfär av 
kollektivitet: En allas skuld gentemot alla. Kolonisatörerna bär på en 
annan sjukdom än de fattiga och leprasjuka de lever granne med: 
Meningslöshet, dekadens, undflyende dagar. Prat, betjänter, drinkar. 
Är
 det en cynisk bild av människan? Kanske. Duras skriver som om hon inte 
tror på någon eller något, men har en kritisk förståelse för alla. 
Vedervärdiga saker händer, och vedervärdigast av alla är Vicekonsuln. 
Trots det är han tecknad med en uppmärksamhet som liknar medkänsla. Han 
är en stackare. Som tillika är en mördare. I bakgrunden finns en 
dysfunktionell fransk familj, och en dysfunktionell människosyn: Den 
mellan kolonisatörer och koloniserade."
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Hela artikeln ur DT med flera tidningar finns här.


Bra artikel!
SvaraRaderaVarsågod! Menar det verkligen.
SvaraRadera