Silence - Tystnaden, filmen och jag

Det här är en delvis rörande, delvis rätt vacker historia om en både naiv, töntig, idealistisk och helt underbart festlig tid. Och Bo Anders Persson från Träd, Gräs och Stenar säger en bra grej i filmen:
"Jag vill göra musik som påminde om det allra vackraste jag upplevt, och som samtidigt kunde tala till alla".
Och det gjorde de, när det var som bäst. Man kan även här och var skymta det gracila och vackra kvinnobarn jag en gång var, och se att det var en flicka med pojktycke och stolthet.

Här är länken till filmen, den går att se ända till i höst, och är delvis en bra, om än idealiserande, skildring av en tid.