Det goda, det onda och det overkliga

Det finns en filosofisk, eller kanske rentav empirisk, tankefigur som ser ut så här: Det goda äger verklighet, i ord eller handlingar. Det onda är overkligt, skuggigt och tunt, oavsett om det bullrar för att överrösta sin tomhet. Så som Trump nu gör. Allt han "åstadkommer" är tomt, men teatern pågår, och trots att han är en jävligt dålig, vulgär skådespelare, så spelar han "president" dag ut och dag in. 

Det goda är som riktigt bröd, det onda som nån sorts urlakad variant av bröd: inte mättande, inte gott.
Det onda kan pågå länge i sin overklighet, men inför katastrofen, döden eller den verkliga verkligheten, visar det upp sin ihålighet, sin bristande förmåga till sanning: Det måste gömma sig bakom ständigt nya, mordiska, ibland folkmordiska, lögner och spel.

Och så ska man förstås läsa Kierkegaards studie av Nero: Tomheten som bränner ner en hel stad, i sin teatraliska strävan efter makt.
Och Simone Weil: Om maktens illusioner, och det neurotiska i maktens grepp om tingen: Makten urholkar sig själv tills endast det overkliga spektaklet är kvar. Då faller korthuset. Det kvantitativa kan inte hålla ihop verkligheten. Det sentimentala är inte kärlek.