Svalorna trotsar väderrapporten och flyger högt över taken. Deras skrik ekar mellan gårdarna. På himlen samlas små ulliga moln, som bildar ett tätt mönster. Magrittemoln.
Jag vilar i en stol, och håller tyst, efter att ha fått besök från en vän som är på väg att köpa hus i Sierra Nevada. Vi hade långa virrande roliga samtal, och en gång åker jag dit; Till bergen, och till Granada där jag en gång låg i en knakande knirkande vältande säng med min man, och en schäfer skällde i natten.
Passus: Det är något rörande med Amerika och alla de lånade namnen: Sierra Nevada, New Jersey, New Hampshire, New York. Bronx lär ha fått sitt namn efter en svensk som hette Jonas Bronck. (En av alla dessa strävsamma smålänningar, se nedan).
Men idag alltså; det riktiga Sierra Nevada, och små hus som ska inköpas, för alltför mycket pengar. Själv kan jag bara surfa på glädjen att ha vänner utplacerade på lämpliga ställen i världen. Samtidigt är jag helt tillfreds med hur livet är just här, på denna plats. Att svalorna har kommit, näktergalen sjunger, vattnet mjuknar och stockholmarna drar. Det är tyst i huset. Tyst på gården. Färre bilar.
Träden mörknar, aklejorna lyser ännu svagt, men bara den vitaste blommen står emot natten. Husen är mörka, marken en skugga. Högt där ovanför härskar juniljuset. Jag tänker på en målning av Magritte, och en yngre Ulf Linde som står framför tavlan och berättar:
- Och det ser ni ju, att den här skillnaden mellan mörkt och ljust, som för Magritte var surrealism, den är alldeles normal för oss.
Just så. Vi är Surrealisterna. Anomalierna. Men hur många vet om det? Utom genom konsten?
_ _ _ _ _ _ _
Bilden: René Magritte: Empire of light
Jag gillar förstås också det där surrealistiska ljuset och hur det reflekteras i en vattenyta mitt i mörka skogen. Som om mörkret var ett tillfälligt band i ögonhöjd, liksom, där bortom bara ljus. Oändligt.
SvaraRaderaJa, och du är väl snart framme vid lekvattnet?
SvaraRadera