Gunnar Fischer – den stillsamme fotografen

En del människor blir hundra år, och ser helt vackra ut även när de vid 93 års ålder tar emot sitt väl värda filmpris. Gunnar Fischer, en av de småländska hjältarna som segade sig upp till världsklass, men aldrig gjorde mycket väsen av sig på filmfester och festivaler, var en sådan man.
Inte minns jag historien bakom att Bergman bytte ut Fischer mot en annan fantastisk fotograf, Sven Nyqvist, men kanske var det ombytlighetens lag. Min far tyckte mycket om sin namne, och såg honom som en noggrann och sensibel hantverkare i yrket. En vänlig, koncentrerad och kanske lite fåordig människa. Där tar den privata historien slut. Men vi andra kan se hans fotokonst i filmer som Sjunde Inseglet, Sommarnattens leende, Smultronstället, och ett trettiotal svenska klassiker.

Det är en stor sak att ha varit med om att göra dessa filmer. Men jag tycker, personligen, att det är nästan lika stort att bli hundra år med äran i behåll. Det skulle jag också väldigt gärna vilja. Liksom jag önskat att min far, född bara ett år före Fischer, hade fått leva lite längre. Men så är det med det. Nog med sentiment.
In memoriam, bilder sedda med Gunnar Fischers ögon:





Två foton ur Det sjunde inseglet: Bengt Ekerot som Hela Världens bild av Döden, samt de dansande på väg till eller från Paradiset. Den understa bilden är från Sommarnattens leende; Gunnar Björnstrand och Ulla Jacobsson. På bilden överst syns Gunnar Fischer med Bibi Andersson, det år han tog emot en guldbagge för lång och trogen tjänst, 2003.