Kväll

Det där att gräsets toppar
ännu solbelysta
tecknar sig mot mörkan skog

Det där att lyftkransjäveln
över bygghelvetet
tecknar sig orange
fast jag fått nog

Det där att ljusa vatten
vyssjar mot det dunkla märket;
en tid där andra lever
även om jag dog

Elefanterna på väg hem

från midsommarfirandet.

Kung Orson Welles

Alltså: Folk som Verkligen Passar för att spela Kung (och allt det där är ju ett spel), de blir inte kungar, de tycker sånt är tråkigt. Men på film blir de de kungar vi fascineras av, hjältar med bisarra komplex. Richard III, Macbeth, Othello. Den första blev en klassiker med Sir Laurence Olivier, de två sistnämnda har båda spelats, och spelats in, av Orson Welles.

Othello , som ju inte var kung utan härförare, är en av mina favoriter; inspelad i Nordafrika - inte på lågbudget, men på nonbudget - men gjort blev det; en minimalistisk Othello, med starka konstraster mellan högljuset och skuggan. Bra sättning för en man med djupa skuggor. Vill ni se den är Dvd ert filmotek.

Men om ni just nu har tröttnat på kryddsill och duggregn och verandafester i 14-gradigt, med fleecefiltar runt knäna, och kanske även tröttnat lite på släkten eller kusinernas barnslagsmål; då ska ni ha er en Orson Welles. Because you´re worth it!

Ikväll, i TV 2, 21.25: Citizen Kane.

Ja, och så apropå det eviga snacket om snygga män på Karins blogg, och här på Pressylta Redux. You can´t beat this:

Guds ansikte signerat Josephson

"Varje transformerande eller kreativ process innebär stadier av besatthet. Att bli rörd, fångad, trollbunden betyder att vara besatt av något, och utan denna fascination och emotionella spänning, blir ingen koncentration, inget bestående intresse, ingen skapande process, möjlig."
Erich Neumann

I kvällsandakten, strax före väderrapporten, hör jag en kvinna läsa: "Herren är min herde. Mig ska intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro."
Denna kvinna har, likt helgmålsringningen, en fridfull ton. Hon tror på Herrens ängar. Men jag vet inte. Min bild av Gud är inte denna barnsköterska och filtpåläggerska. Det är en gudsbild som förefaller mig om inte naiv, så dock djupt ensidig. Väderrapporten är på många sätt mer lik Gud, i varje fall hans mer överraskande och motsägelsefulla sidor. Både sol och storm. Både sunnanvind och jordbävning.
Denna Gud liknar en paradoxernas demiurg. Han kan vara en slösande givare av gåvor, men också en mafiosoliknande Övermakt . Som sådan skäms han till exempel inte för att i pakt med Djävulen testa sin tjänare Job, och slå honom till marken med de mest brutala olyckor. Samme Gud gör av den människovänlige Kristus ett offer på korset, något som logiskt tänkande människor ofta haft svårt att förlåta Honom.

Vem Gud är, om han finns, kan naturligtvis ingen veta.
Men det är inte oviktigt att själva bilden av Gud som god på vårat vis föder en enögd, och otidsenlig naivitet, i den kristna tanken. Om han nu är Herden, så vill vi gröna ängar för alla. Om han är omnipotent kan han väl för katten slå ned all världens maktmissbrukare.
Men antag nu, att han är det alldeles andra, så som några moderna teologer antytt. Då är hans domar och överväganden lika fjärran från oss som Stjärnhimlens nebulosor. Vi kan överlåta både de gröna ängarna och domens dag till en plats bortom vår egen horisont, medan vi går vidare med det lilla vi själva kan och begriper.
Ett tredje, och alldeles eget sätt att "tänka" om Gud finner man hos Ernst Josephson. Han finner det förmodligen också själv. Det är ingenting han tänker ut. Han brottas som alla andra i den judisk-kristna traditionen med sin gamle gudagubbe. Men den sömngångaraktigt säkra handen för pennan långt bortom varje godtagen teologi, kristen eller judisk. För att teckna Gud så måste man vara beredd att överraska sig själv, men också att överskrida tabun. Och ibland hjälper det nog att vara lite galen.

Ernst Josephson är jude i en kristen kultur. Familjen är borgerlig, bildad och kultiverad, modern from och moraliskt sträng. Här och var i släktbakgrunden finns rabbiner och lärde. Bibeln och den talmudiska traditionen är inte helt avlägsen. Och i den ingår det för en konstnär mest egendomliga förbudet av alla:
"Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden..." (2 Mos. 20.4)
Det gamla bildförbudet rymmer, hur ängsligt och vidskepligt det än kan verka, en omedveten psykisk laddning. För hur bär man sig åt med en avbildning av det goda, det högsta i livet, så att den blir sann och rättvisande? Och om, mot all förmodan, bilden kommer i närheten av det gudomligas sanning - hur förhindrar man folk från att tro på avbilden, i stället för det den pekar på?
Detta eko av det judiska bildförbudet var en allvarlig fråga inom den Bysantinska kulturen. Under bildstriderna slog man sönder många ikoner och andra kyrkliga utsmyckningar. Och inom den ortodoxa kyrkan upprättades tidigt bestämda regler för hur Gud och de Heliga skulle avbildas, regler som i stort sett gäller för ikonmålare än idag. Det är mot den bakgrunden man bör se det djupa modet i den en gång så traditionsbundne Josephsons gudsbilder.
Att han under sjukdomstiden i Brehat får hälsningar från Swedenborg och låter pennan föras ömsom av Michelangelos, Rafaels och Rembrandts andar, är småsaker jämfört med hur han ger sig fan i våld för att teckna det "intet öga sett".

Läs hela artikeln på långbloggen björnstrand backwater .

Ur Konstperspektiv nr 4/99



Ernst Josephson, Adams skapelse,

Snön på Genjegetjem

1.455 meter. I början av juli ligger ännu mycket snö på höjden av Genjegetjem. Högsommarljuset blixtrar till i ögonen när man ser mot bergen, och jag prövar inte ens att sätta mig vid fjällsjöns strand och måla av dem. Eller rita, fast jag gärna vill. Men inte än, inte nu, jag känner min begränsning. För med på resan har jag förutom kameran, en liten bok med teckningar av van Gogh, teckningar jag aldrig sett förut, och som rör om i mig. Hur han tecknar en trädallé i april, tung av ensamhet, eller Paris insvept i dimmor, eller ett ödsligt strandhotell, återgett med minimalt antal streck, och med samma spleeniga modernitet som finns hos Edward Hopper .
Allt han tecknar får total närvaro, som om objektet var en del av honom själv. Han låter sig hänföras, men fasthåller den stränga arkitektoniken, bildens stora rymd.

Undrar vad han hade åstadkommit med de långdragna fjällen här i södra Lappland? Något strängt, något skarpt, något majestätiskt och likgiltigt?
Nej, han hade nog hittat bergets nerv, dess raster av ljus och skugga, och onåbarheten hade han överbryggat med sina pennstrecks frenesi.

Här var många andra och försökte. Helmer Osslund målade Marsfjället, en mindre målning som i sitt raska angrepp överträffar de panoramor han annars utförde med storvulen nationalism och jugendartad linjeföring. Och Leander Engström, han gjorde sina jazziga, koloristiska virvlar av fjällnaturen. Folke Ricklund målade vindpinade björkar tills det gnydde i duken. En udda del av den trollbundna Norrlandsromantiken återges med distanseringseffekter och plastisk ironi i Karin Mamma Anderssons målningar.

Men jag tror man kan måla verkliga berg när man känner dem bättre, som de gamla kineserna, eller som samekonstnären Nils Nilsson Skum. Hans kolteckningar från Sarek känns mest ärliga. Inga romantiska känslor stör strömmen mellan blick och hand. Han har bergets fibrer mellan tummen och pekfingret. Så att berget och dalen han tecknar blir en plats, som är ett liv, inte ett betraktande. Detta ”liv” var också van Goghs kriterium.

Nej, jag väntar med att teckna snön på Genjegetjem. Jag ser ut över sjöns spegel. Ett stort bubbligt moln har lagt sin högra hjärnhalva i sjön. Hur tecknar man det? Innan man börjar ropa efter sin kamera?
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Text från sommaren 2007 i Lappland, tidigare publicerad i UNT.




Bilder: Nils Nilsson Skum .
Frimärket: "Tolkande lapp driver hem en renskock". Till höger något liknande.










Här en liten, ovanligt anspråkslös målning av Helmer Osslund: Marsfjället.



Vincent van Gogh, titel okänd.



Vintervägen av Karin Mamma Andersson får avsluta sessionen.

Sara Lidman - land

För att nu inte detta med Västerbotten och Lappland ska bli en alltför romantisk och utifrån kommande underbarhet, lägger jag in ett stycke av Sara Lidman:

En renhjord kom emot honom. Han måste gå ur risslan, ställa sig vid hästens huvud, hålla honom i grimman och tala lugnande till Pronken. Renarna rann emot honom. Deras sätt att hålla huvudet i jämnhöjd med ryggen medan benen rördes; blandningen av stillhet och brådska; hur de enskilda djuren tedde sig opersonliga, underordnade hjordens helhet; stora fromma ögon; granna kronor utan att skönheten kom de enskilda djuren att hovera sig det minsta, renen var det minst självmedvetna djur som
Hästen skalv. Han hade ju inget att frukta av dessa djur, men deras massa skrämde honom?
Eller lukten, täven av vilt?
De var magra. Spår av korm i skinnet.
De flyttade ned till kusten tidigare än goda år. Nu skulle osämja uppstå s`att prästerna skulle vara tvungna att mana och förmana i kyrkliga kungörelser. Renhjorden skulle överfalla hässjor som inte körts hem från utängarna. Renarna skulle äta upp starr-höet och trampa ned det; och småbrukaren skulle skälla och skrika satans lappkalvar. Någon torpare som hamnat uta sjetta (på det släta)
Skulle fånga en halt stövren och sticka honom och draga hem honom till rucklet
Och på grund av svaghet skulle han inte kunna göra det
utan upptäckt
då skulle lappen komma och säga: nästa gång du taga ren
för lappen skall lappen slå ren ur kroppen på dig, bonde.

Ur Den underbare mannen, Bonniers 1983
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Med Sara Lidman och mig är det så här: Läste Hjortronlandet i min ungdom, just då beatpoeter, Dylan, Cohen, Tunström, Eliot, Doris Lessing, The Band och Led Zeppelin stod högre på agendan (för att bara ta ett par kort ur leken). Norra Sverige var väldigt långt bort, men vackert, då som nu. Sara Lidman stod med igelkottshår och sjungande ton på torgen och uppmanade till olika viktiga politiska ting, som vi tyckte att vi redan visste. Hon irriterade mig; sån är man i ungdomen.

Senare hittade jag ett par av hennes böcker på familjens sommarställe, böcker med små gula spår av tveskjärt, och läste dem. Fram stod en författare med stor glöd och en sjujävla språktalang. Samt en omistlig historia att skriva vidare på, bok efter bok.

Under en tre månaders sommar i Lappland läste jag också om Hjortronlandet, passande nog, medan jag själv kånkade runt i myr och berg. Men jag var likväl utsocknes.

Läste vidare : Den underbare mannen, Nabots sten, Din tjänare hör.

Det roliga är ju hur hon manar fram sitt landskap genom en vridning mot det dialektala, hur hon rytmiserar, skämtar med sin egen bakgrund, kärleksfullt lojal och noga med historiska fakta.
Att hon fick stor betydelse är given sak; att hon själv ansåg sig vara något alldeles extra förstod jag i en sen intervju, där hon malligt hävdade att hon var pionjär, på något sätt, och att såna som Delblanc bara skrev in sig i normalromanens tradition. Jag tyckte hon var odräglig. Men självhävdelsen var i det närmaste saklig. Hon är en svensk författarinna med geni.

Sen kan man höra, även i stycket ovan, hur hennes samhällssyn står tydligt på sidorna, mellan raderna och överallt. Det är okej. Det behövdes. Norrland var den tidens motsvarighet till gästarbetarna idag; uthuggna skogar, uppbrutna torvmyrar, för jävligt dåliga löner, medan miljonerna samlades hos träbaronerna i Sundsvall.

Bara en invändning: Jag kan tycka att hennes västerbottens-sjung ibland blir till manér: berättandet rullar på med hjälp av den där rytteln i väven som heter dialekt. Det sjunger och rasslar lekfullt. Ibland lite för lätt. Men humor har hon. I motsats till en annan dam, vars skrivande drog mot det upprepningsbara manéret: Marguerite Duras.

Båda är, utan jämförelser, helt märkvärdiga författare. Men båda får mig att undra över det där med att hitta en form och sen bara fylla på, en språkteknik, ett ljudande, som låter sig brukas, om och om igen. Hur länge?

Kolla också i stycket ovan hur raffinerat hon skär upp texten, med delvis ofullbordade meningar, ovanliga styckeindelningar, och ett fullständigt okontrollerat (?) semikolon-missbruk. Men läs henne själva, innan det är för sent, i ett Sverige som klipps sönder av utförsäljningar.

- - - - - - - - -

(Tyvärr gick det inte att återge de säregna styckeindelningarna i denna redaktionella biotop).

Namnen

Långmarka, Stormyran, Risträsk
Araliden, Trettondagsberget, Dorris

Isakstorp, Bäsksjö, Gråtanliden
Frostberget, Rusele, Stuore Tjåkke

Älgtjärnen, Avaträsk, Vikenviken
Lulevardo, Hemtjärnen, Lillgodliden

Hojtarmyran, Kalvtjärnarna, Heligfjäll
Ovanskogsmyran, Tjärnliden, Ensamheten

Svanaträsk, Köttkullen, Genjegetjem
Friheten, Malgomaj, Onyttigmyren

Bach i duggregn

Sitter i en liten kyrka i en avsides stadsdel och lyssnar på Bach; Goldbergvariationerna. Givet att det är min trötta dag, och att jag med nöd och näppe beslutat mig för att gå till kyrkan, så avlöper det hela harmoniskt och vilsamt.
Kyrkan är knappast fullsatt. De i Stockholmssommaren eftersläntrande består mest av pensionärer och unga män, samt udda figurer, som jag själv.
Ung är också mannen som presenterar Goldbergvariationerna. Han betonar anekdoten om den sömnlöse Greven, för vilken dessa variationer sägs vara skrivna, att spelas i hemmet av någon cembalokunnig, när natten blev svår. Denne någon var Goldberg.

Så höjer jag blicken mot valven och spelandet tar vid. Det går undan. Jag behåller min fridfullt trötta inställning, men anar att jag kommer att förlora den här timmen. Förlora mig i undran över varför denna variant av Bach inte når mig, trots att jag gärna lyssnar.

Mannen som spelar är kanske relativt nyutexaminerad. Vi är hans försökspublik. Jag tänker på det när vi till sist tackar med applåder. Varje artist börjar någonstans. Men Bach gick förlorad för mig idag. De trettio variationerna försvann i raska och enskilda delar.
Bach, min vän, borde röra vid oss, som fasta vågor mot stranden, som en rytmiskt återkommande omtagning, eller springet av barnfötter i en trappa upp och ner. Inte som regndroppar på glas, fallande så fort att gestaltningen försvinner i fallet, i rinnande toner, utan rytmiska sekvenser.

Vådan av att under en tid ha lyssnat på de allra bästa – The English Concert – är att aldrig mer kunna nöja sig med mindre.

Det slår mig att det som fattas, både här i musiken denna kväll, och i stadsbyggnadstanken, är det Organiska i musik eller arkitektur. Det som låter eller ser ut som en nästan naturlig framväxt.

Där vill jag vara. Med Bach, eller utan.

______________________________________________

PS: Ni som vet mer - än jag - om Goldberg-tolkningar får gärna höra av er.

natt

Magritte by Night

Svalorna trotsar väderrapporten och flyger högt över taken. Deras skrik ekar mellan gårdarna. På himlen samlas små ulliga moln, som bildar ett tätt mönster. Magrittemoln.

Jag vilar i en stol, och håller tyst, efter att ha fått besök från en vän som är på väg att köpa hus i Sierra Nevada. Vi hade långa virrande roliga samtal, och en gång åker jag dit; Till bergen, och till Granada där jag en gång låg i en knakande knirkande vältande säng med min man, och en schäfer skällde i natten.

Passus: Det är något rörande med Amerika och alla de lånade namnen: Sierra Nevada, New Jersey, New Hampshire, New York. Bronx lär ha fått sitt namn efter en svensk som hette Jonas Bronck. (En av alla dessa strävsamma smålänningar, se nedan).

Men idag alltså; det riktiga Sierra Nevada, och små hus som ska inköpas, för alltför mycket pengar. Själv kan jag bara surfa på glädjen att ha vänner utplacerade på lämpliga ställen i världen. Samtidigt är jag helt tillfreds med hur livet är just här, på denna plats. Att svalorna har kommit, näktergalen sjunger, vattnet mjuknar och stockholmarna drar. Det är tyst i huset. Tyst på gården. Färre bilar.

Träden mörknar, aklejorna lyser ännu svagt, men bara den vitaste blommen står emot natten. Husen är mörka, marken en skugga. Högt där ovanför härskar juniljuset. Jag tänker på en målning av Magritte, och en yngre Ulf Linde som står framför tavlan och berättar:

- Och det ser ni ju, att den här skillnaden mellan mörkt och ljust, som för Magritte var surrealism, den är alldeles normal för oss.
Just så. Vi är Surrealisterna. Anomalierna. Men hur många vet om det? Utom genom konsten?

_ _ _ _ _ _ _

Bilden: René Magritte: Empire of light

Gunnar Fischer – den stillsamme fotografen

En del människor blir hundra år, och ser helt vackra ut även när de vid 93 års ålder tar emot sitt väl värda filmpris. Gunnar Fischer, en av de småländska hjältarna som segade sig upp till världsklass, men aldrig gjorde mycket väsen av sig på filmfester och festivaler, var en sådan man.
Inte minns jag historien bakom att Bergman bytte ut Fischer mot en annan fantastisk fotograf, Sven Nyqvist, men kanske var det ombytlighetens lag. Min far tyckte mycket om sin namne, och såg honom som en noggrann och sensibel hantverkare i yrket. En vänlig, koncentrerad och kanske lite fåordig människa. Där tar den privata historien slut. Men vi andra kan se hans fotokonst i filmer som Sjunde Inseglet, Sommarnattens leende, Smultronstället, och ett trettiotal svenska klassiker.

Det är en stor sak att ha varit med om att göra dessa filmer. Men jag tycker, personligen, att det är nästan lika stort att bli hundra år med äran i behåll. Det skulle jag också väldigt gärna vilja. Liksom jag önskat att min far, född bara ett år före Fischer, hade fått leva lite längre. Men så är det med det. Nog med sentiment.
In memoriam, bilder sedda med Gunnar Fischers ögon:





Två foton ur Det sjunde inseglet: Bengt Ekerot som Hela Världens bild av Döden, samt de dansande på väg till eller från Paradiset. Den understa bilden är från Sommarnattens leende; Gunnar Björnstrand och Ulla Jacobsson. På bilden överst syns Gunnar Fischer med Bibi Andersson, det år han tog emot en guldbagge för lång och trogen tjänst, 2003.

Ur Karen Blixens brev från Kenya

"Jag är just nu inne i en period när jag knappast står ut med engelsmän; om jag inte hade natives att hålla mig till skulle jag bli ren eremit. Jag tycker att verkligt intelligenta engelsmän måste lida fruktansvärt av den allmänna engelska andan eller bristen på anda, det gör de säkert också. Efter hand som man blir äldre vet man ju bättre vad man söker hos sina medmänniskor och vad man inte står ut med; jag tror att det som är oumbärligt för mig är en viss slags poesi, sedan får de för övrigt gärna dricka, mörda och ge tusan i mig, men riktigt prosaiska människor står jag inte ut med. I detta tror jag att jag är lik Anders, medan både Elle och Thomas kan trivas med rena prosan och tycka att det är tillräckligt. Natives har för mig alltid något innerligt poetiskt över sig; som naturen själv; men det finns en viss klass av engelsmän, och det är i stor majoritet i nationen, som verkligen är olidliga i sin fruktansvärda prosa...Bara det att engelsmännen alltid är så magra visar deras ogemytlighet; det var skickligt av Shakespeare att kunna hitta på Falstaff och måste ha varit roligt för honom själv och välgörande för de få känsliga själar som för övrigt fanns i England..."

(Ur ett brev till mamman, Ingeborg, sept 1930)

-------------------

Ja, så där bara, tjing tjong, avfärdar hon en viss nationell karaktär, från sin utsiktspunkt i Östafrika, där hon förmodligen mest mötte de övre klassernas svarta får eller rikstölpar med jaktintressen. Och ändå...finns där ett korn av sanning.

Hennes beskrivning av natives, och mina "svarta", är förstås utdaterad, men måste ses i det historiska sammanhanget. För den som läst både breven och Afrikansk Pastoral råder det ingen tvekan om att hon levde ett ömsesidigt givande liv där på kaffefarmen i Kenya. Det går säkert att problematisera den bilden med några teoretiska texter om kolonialismen och "den andre". Men inte idag och inte från min sida.

Däremot, hade jag tänkt lägga, som motvikt, hennes text om muhammedanismen, men avstod tills vidare, eftersom jag inte vill ha några tröttande kommentarer mitt i Pingsten.

Andra brev handlar mycket om hennes frihetsbehov. Där känner jag igen mig. Till dem ska jag återkomma.

Karen Blixens öde, som pionjär för en mer frihetlig kvinnlighet är alltid en glädje att ta del av, kanske också för att hon har ett så bra grepp om verkligheten, och inte - som Virginia Woolf, Emily Dickinson eller Sylvia Plath - var omkretsad av demoner, konkurrenstörst, och psykiska problem.

Ur Plinius den yngres brev.

Plinius hälsar sin Lepidus.

Jag har ofta sagt dig att Regulus är laddad av energi. Det är märkligt hur han kan få allt genomfört som han ger sig i kast med.
Han bestämde sig för att sörja sin son: han sörjer som ingen annan. Han bestämde sig för att göra så många statyer och porträtt av honom som möjligt: i och med det sätter han fart på alla verkstäder. Han låter avbilda honom i färg, vax, brons, silver, guld, elfenben och marmor. Själv har han nyligen inför en väldig därtill inbjuden publik läst upp en bok om hans liv, en pojkes liv! Likafullt läste han upp den. Samma skrift har han låtit skriva av i 1000 exemplar och distribuerar den över hela Italien och till provinserna. Han har skickat en officiell skrivelse till kommunalråden att de ur sina egna led skulle utse en röstbegåvad man som kunde läsa upp skriften för allmänheten. Det blev också gjort.

Antag att han hade denna sin energi eller hur man nu skall kalla denna iver att genomdriva allt vad man vill på viktigare ting, hur mycket gott skulle han inte kunnat utföra! Det är nog dock så att det finns mindre energi hos de goda människorna än hos de dåliga, och liksom ”okunnighet för med sig dristighet, eftertänksamhet obeslutsamhet” så försvagas de goda naturanlagen genom försyntheten, medan de helt förvända stärks genom fräckheten.

----------------------------------------

Så skrev Plinius den yngre någon gång på 90-talet e.Kr.
Det som intresserar mig är förstås hur modern han låter. Hur trött han är på mentalt och moraliskt undermåliga "doers", precis som jag, frestas man att tillägga.

Plinius var - i motsats till mig - en framgångsrik jurist, försvarsadvokat, konsul och sedemera präst, under två så skilda romerska kejsare som den grymme Domitianus och den betydligt mildare Trajanus. Han anses ha gullat lite för mycket med Trajanaus, vilket kanske inte var så konstigt efter att han kommit ut ur ett skräckvälde. Det är ungefär som att ha levt under Stalin, och sedan få dinera med Roosevelt.

Under Trajanus kejsartid fick han dock det otacksamma uppdraget att anhålla, bestraffa och omvända kristna till den "rätta läran". De som återgick till de romerska gudarnas offerriter och smädade Kristus fick godkänt.
Här finns ett mönster som även det är lätt att känna igen idag. Jag ska återkomma till det vid ett senare tillfälle.

Plinius har även skrivit om katastrofen vid Vesuvius utbrott år 79 e.Kr. som ödelade Pompeji.

Max Ernst goes Fantasy

Det är intressant att fundera över hur en konstnär blir vad man kallar "sig själv". Inte sällan ser det ut att ske på omvägar. Den unge Picasso influeras av Cezanne. För konstnärer mellan 1920 och 1945 är kubismen, dadaismen, och surrealismen de avgörande inflytelserna. Max Ernst hör till dem. Efter landsflykten från nazityskland blir han delaktig i den franska surrealistgruppen. Samtidigt prövar han kubisternas formspråk. Han har en lättrörlighet som kan verka opportunistisk, men hans bilder särskiljer sig genom att de ofta ser så "normala" ut. De små meditativa scenerierna med en fullmånecirkel i centrum, är ett av hans särmärken, liksom de korallröda kropparna i ökenlandskapen, inspirerade av Arizonas natur, och de stillsamma frottagen, där strukturer från trä och bark, bidrar till bildernas organiska mystik. Det hela är, experimenten till trots, fortfarande en smula ofarligt.

Som många konstnärer vet, är det varken det tänkta eller det vackra som förlöser en bild. Det måste till något tredje. Något fult, något underligt. Något som inte är "bra", utan värre än bra. Max Ernst får en ovanlig draghjälp att nå dit.
1945 utlyses en konstnärstävling inför filmatiseringen av Maupassants Bel Ami. Målningen ska användas vid en dramatisk "turning point" i filmen. Det blir "St. Antonius frestelse".

Här, vid 54 års ålder, när han konfronterats med kriget, med Hiroshima, med koncentrationslägren, när varken konstnärsgrupperna eller de tidstypiska ideérna räcker till för att förklara verkligheten, sker något djärvt och hitills icke skådat i hans måleri. Han blir en vidunderlig konstnär. Han påtar sig profeternas apokalyptiska visioner, och likt en sentida Hieronymus Bosch ser han rakt in i helvetet. Han hämtar en del monster ur konsthistorien, och andra ur sig själv. Med traditionsenligt penselmåleri bygger han sin bild.

Antonius ligger utsträckt som en hummer, okroppslig och uräten, som ett skal. Omkring honom och ända in i hans mun, pågår en dödskamp för tillvaron; djur som biter, sliter och klöser, invecklade i en frätande kannibalisk orgie. Det glänser om sködpaddeskallar, håriga gripklor och glimrande djurögon.
I bakgrunden skimrar ett fridfullt landskap. I förgrunden blandas formerna groteskt, och populärkonstens fräcka kolorit lyser över det stelnade vansinnet i en mekanisk värld där alla girigt äter alla och bara sorgen och vreden blir kvar för konstnären att gestalta. Ernst goes Fantasy. Med lite draghjälp från Hollywood och 1500-talsmåleriet når han längre än med femtio modernistiska verk i den goda smakens tecken.
---------------------------------------

Texten skriven med anledning av Max Ernst-utställningen på Louisiana. Ur Konstperspektiv 1/09.

På den här bloggen kommer jag efterhand att lägga in en hel del texter om konst och litteratur, en del essäer som är alldeles för långa för bloggen (hur jag nu ska göra med dem, det får vi se...en blogg till kanske). Jag kommer också att skriva in en del intervjuer med författare och konstnärer, texter som jag tycker är värda att sparas på det här sättet, och inte bara i ett bibliotek någonstans.

PS: Just nu såg jag att Max Ernst låg på 27:e plats på Art Facts lista, det är för jävligt helt enkelt. Per Kirkeby - se ovan, finns inte med. Och gissa vem som ligger etta: Fucking Warhol, alla tiders reklammakare, naturligtvis. Yoko Ono på 99:e plats, om det nu kan intressera någon av mina läsare. DS

En kvinnas ålder

Låt oss en stund bortse från vad kvinnan på den här bilden heter. Se bara på ansiktet. Jag vet – det finns inget sådant ”bara”. Vi är redan informerade – av oss själva, om inte annat - om vad vi ska tänka, känna, anse om denna människa.
Jag, som inte är någon storläsare av poesi, kanske har lättare att se till ansiktet. Fast det är ovisst.
Men jag ser en kvinna, uppåt nittio, kanske mycket älskad, troligen mycket omsvärmad, av olika skäl.
Ansiktet har sina märken; den fina blicken, med sin varma distans, leendet, som inte håller igen.
Händerna, de magra, med blånande ådror, som hon inte kokett försöker dölja. En aura av - jag tvekar inte - godhet. Samt skarpsyn.

Hon påminner mig, en smula, om andra äldre kvinnor jag mött i mitt liv, olika henne, men med samma lugna autokrati: Inger Hanmann – en konstnärinna i Danmark, som dog 2007 – en människa jag aldrig hört klaga över åldern. Hon blev 88, just där Szymborska är nu. Påminner också lite om min egen mormor, den vackert böjda näbben, den kvardröjande ungdomligheten, en viss stolthet, inte att ta fel på.

”Han såg på mig och gav mig skönhet”.

Åldrandet som problem, kommer kanske från USA. I alla fall stod gubbar och kärringar förr i världen sida vid sida i Gammelsverige, och ingen av dem kallades ”gubbslem” eller ”tant” eller något annat nedvärderande epitet.
Så jag ger er ett uppdrag, mina vänner, och särskilt då mina kvinnliga vänner. Läs inte bara Szymborskas dikter, läs hennes ansikte. Mognadens ljusa vår.
Bestäm er för att aldrig någonsin ge efter för de opererades, överdrivet gymmades, närsynta skönhetsideal. Det är så dystert, så tvångsigt, så beklämmande smått.

Här finns en vacker kvinna, som kommer att dö vacker. Och – nej, tyvärr – skönheten kommer inte bara inifrån. Men det som kommer inifrån hjälper mot allt. En enkel sak: att intressera sig för något annat än sin biologiska förslitning. Att tro och ta del. Att veta att man hela tiden blir älskad, obegripligt löjligt älskad, av alla möjliga, unga, gamla, avlägset boende. För vad? Ibland undrar man. Szymborska kanske inte undrar över det. Se där skillnaden mellan en värld av fixeringar, och en poets djupnande blick.

-----------------------------------------

Tack till Bodil Malmsten, som bidrog till impulsen. En länk också till en annan Gabrielle.

Kultsjön - Lappland

Idag är jag trött på ord. Hittade en stund av stillhet, i solnedgången, med näktergalen placerad i bakgrunden, och just inga andra ljud.
Vet ni, jag har reparerat mig. Jag kan cykla igen. Alltså kommer jag att kunna göra det även här, på en av de vackraste platserna i Sverige. Jag kommer att kunna gå uppför branterna igen, till höjder där man ser meander-åarna förgrena sig över myren som krolliga silkeband. Medan fåglar av olika slag piper gällt under en. Och natten är ljus som dagen.