Ande, andas, anda

Jag tänkte på bön idag. Vad den innebär. Jag som nästan dagligen ber Fader Vår och Hell dig Maria och verkligen känner att det betyder någonting. Ber också för vänner, friska, eller sjuka. 

Jag går sällan i kyrkan, och då mest på konserter, men bönen är det arv jag tagit med mig från min katolska barndom. Numera tillhör jag svenska kyrkan, eftersom det var till den jag gick, alla år i Linköping, en av Sveriges vackraste katedraler. Där fanns också en av de verkligt visa biskoparna, Martin Lönnebo, från Storkågeträsk i Västerbotten.

Han är nog den ende predikant jag helhjärtat lyssnat på. En helig man, i mina ögon, till och med min man, som kallade sig agnostiker, blev märkbart tagen, när Martin talade.

På senare år är det nästan enbart kyrkokonserterna som dragit mig till min lilla Matteus kyrka i Vasastan, med en av Stockholms bästa kör-och-orkester-ledare. Här uppe i min lappländska by finns också en liten kyrka, dör kören sjunger då och då, nu närmast på en julkonsert för familjer och barn.

Men nu ville jag säga något om bönen. Som ju inga rationalister "tror på". Trots att det finns undersökningar som visar att den kan ha en helande kraft, både kroppsligt och själsligt. 

Bönen är ett tillbakadragande från all rationell torka, alla måsten på listan, all oro för ditten och datten. Den är i det avseendet inte alls olik de många andra meditativa traditioner som finns i andra religioner.

I de asiatiska religionerna ligger meditationen alltid nära, i taoismen mediterar man över naturens rytmer och skönhet, i Buddhismen söker man friden, i Hinduismen ett uppgående i det gudomliga, liksom i Kristendomen. I de asiatiska traditionerna är meditation kopplat till andningen, något som även Martin Lönnebo tog upp i sina meditativa texter. Alla vet ju hur kort vi andas under stress, och hur ofta man inte djupandas ens på en hel dag. 

Jag vill tänka mig andas, ande och anda, som besläktade ord. Man andas häftigt när man är upphetsad, och lugnt när man känner sig fridfull. Man kan ofta höra på människors röster hur de andas, hur spända eller avspända de är. Hur närvarande. 

Jesus säger någonstans: "om någon säger något mot Människosonen, så skall det bliva honom förlåtet; men om någon säger något mot den helige Ande, så skall det icke bliva honom förlåtet". Det är en märklig rad. Det är som att han syftar på något som är större även än han själv. Hos hinduerna har Anden ett annat namn, jag citerar:

Brahman (sanskrit: 'helig formel, bön'^[1]) är ett centralt begrepp inom hinduismen och indisk filosofi. Brahman är "världssjälen" – det stora världsalltet, den gudomliga verkligheten – i vilken den egna själen, atman, försöker uppgå. Kommer man till brahman så har man vunnit atmans sanna värde. När en människa har svårt för att fatta beslut i en fråga, eller saknar fokus och koncentrationsförmåga, så sägs det att det är atman som försöker segra över den större och mäktigare brahman.

Traditioner som ska försätta människan i kontakt med alltet, världssjälen eller anden finns som nämnt i alla religioner. För oss halvkristna eller kristna finns den enklaste kontakten med anden när man ber. Jag vågar säga det nu, trots att jag verkligen bara är halvkristen och det finns mycket jag varken begriper eller skriver under på i de kristna traditionerna. Men bönen alltså; den är en underlig gåva. När jag säger: Fader vår, så öppnar sig en kanal uppåt mot det stora, det som ingen har kontroll över. 

Det är som om livet har en horisontal och en vertikal riktning. Alla vardagens och yrkets och förpliktelsernas riktning är horisontella, gräva, städa, öva skalor, rätta texter. Och så finns det en vertikal, wow, uppåt, ut över alla gränser. Vad? Själens hem. Bortom bergen. Bortom bekymren. 

"Märta, Märta, du gör dig bekymmer och oro för mångahanda. Maria har utvalt den goda delen" sa Jesus om de två systrarna, när Märta vojade sig för det praktiska och Maria kom och satt för att lyssna på honom.

Bön kan vara att be om något, hälsa, frid, men den kan också vara som ett lod i en viss riktning. Och så stannar man till där en stund.

Andas, ande, anda.

När man talar om en god anda - i en familj, på en arbetsplats, på en skola - så kunde man lika gärna säga en god ande. Anden, andan, håller samman, en familj, en by, en arbetsplats. Och där inte den goda anden finns så splittras vi.

Jaha, detta blev alltså min adventspredikan, man kunde tro jag var präst ; ) Men jag är alltså bara en outsider, som funnit att bön gör gott. Den gör rum för någonting större än ....fyll i själv.

Målning: William Turner