En tjeckoslovakisk filmsaga - och vår reaktionära tid

Jag såg "En tjeckoslovakisk filmsaga" på Svt Play igår. Jag blev oerhört berörd, närmast sorgsen. Först av rent nostalgiska skäl: Den tjeckiska filmvågen var ju parallell med min ungdom, och vi såg de där filmerna och älskade dem: En blondins kärleksaffärer, Låt tågen gå, Det brinner min sköna, Det svarta fåret, med flera. Men samtidigt på grund av vad som bara några år efter denna geniala filmvåg hände i Tjeckoslovakien: Den ryska invasionen och Pragvårens död. När jag var i Prag på 70-talet mötte jag mängder av unga humanister och kulturälskare, alla sorgsna av den tillbakagång till kommunistisk repression de nu levde med. De fick nöja sig med att spela musik på hippiemanér, nere vid Moldaus stränder.

Samtidigt satt dramatikern och samhällsdebattören Václav Havel vid olika tidpunkter i fängelse, och en längre sådan var 1978-1981, då han bland annat samlade artiklar och essäer till En dåre i Prag som kom ut 1989. Samma år svepte nya vindar in över Östeuropa och en frigiven Václav Havel, tillsammas med hans fru Olga och många andra vänner inom kulturen, ställde sig i fronten för frihetsrörelsen Charta 77. Jag följde deras verksamhet på slutet av 80-talet och skrev även en lång artikel om Havel. Men då var han redan vald till president i hoppets tid. 

Den tiden är inte nu. En ytterligare signal om vemod är hur filmen böjer av mot det nya kommunistiska förtrycket, censur, kommittébeslut på politisk grund etc. Milos Forman, Milan Kundera och många andra försvann utomlands. Sen kom frigörelsen 89 och Havels sejourer som president, men efter det har mycket stagnerat. Dagens Tjeckien har istället en unken höger-regering och knappast några högtidsstunder för kultur och radikalitet. Som i många andra delar av Europa har reaktionärer tagit makten, och nu även här. Man känner lukten av inkrökthet och blir sorgsen.

En viss besvikelse, rent konstnärligt, var att filmen i så hög grad kretsar kring en enda centralgestalt i den tjeckiska filmvågen: Jan Procházka. Min ungdoms älsklingsfilmer kom bort i den franske filmarens iver att berätta en kronologisk historia. Till dess föremål valde han Procházka som var (jag citerar) "en av tidens mest lovande manusförfattare och producenter, och när hans bana sammanflätas med den tjeckoslovakiska nya vågen ska det komma att påverka både hans eget öde som konstnär och hela landets historia". Samtidigt var Procházka från början en välmående kommunist, med tillgång till ateljéer, pengar, auktoritet etc - en maktposition som han efterhand tydligen använde positivt för att andra filmare som Věra Chytilová, Jiří Menzel, och Miloš Forman m.fl. skulle få ta ut svängarna under 60-70-tal. Och det gjorde dom, som vi vet. Men ta varning av hur fort auktoritära, kulturnegativa, hatiska krafter återigen kan ta över.

Högerrepressionen är redan här. Men just därför: Se denna lilla underbara film på Svt Play. Länken ligger överst. Fotot nedan är taget ur Jiří Menzels "Låt tågen gå" från 1966.