Nu läser jag Strindbergs brev igen, och jag måste säga - det var länge sen jag hade så roligt med en författare. Jag vet ju alla politiskt korrekta invändningar man kan ha mot mannen, främst de feministiska (hans kvinnohat är ju hans neuros), men just nu skiter jag lite grann i det. Entusiasmeras av hans obändiga självständighet, den stora humorn, uppfinningsrikedomen - även av praktisk-komisk art, som då han instruerar en producent om alla konkreta detaljer för en uppsättning av Hemsöborna på Djurgårdsteatern - samt hans stora vänskaplighet som ändå aldrig blir mesig. I ett brev till Heidenstam om idealism kontra realism, kan man följa hur elegant han desavouerar idealismen utan att direkt trampa Heidenstam på tårna.
"Vad konjunkturerna beträffar för en återinträdande idealism, synas de mig i Sverige vara gynnsamma, men i utlandet hopplösa, då vi nordiska naturalister hälsas som renässansförfattare i Tyskland, då Gengångare spelas i London och Berlin...."
Andra brev, till Ola Hansson, Birger Mörner, för att inte tala om Frida Uhl, är av ömsintare art. Och han korresponderar friskt med alla samtidens stora: Georg Brandes, Bjørnstjerne Bjørnson, Carl Larsson, Hjalmar Branting. Öppenhjärtig mot alla och ständigt självdramatiserande. Än är han socialist, än Rousseauan, än vill han gå i kloster, än är han Nietzschean, och alltid förstår jag honom. Sen hör det ju till saken att han är så stånkig och aggressiv, och slår ut med armar och ben mot allt som skulle kunna fånga in honom, eller hans ande. Det får man ta.
Han har noll populära åsikter, hans syn är helt egen (men allt det där vet ni ju), han står alltid lite utanför, och det är lätt att beteckna honom - tillsammans med Ernst Josephson - som en av Sveriges första stora outsiders bland konstnärer. Idag finns i Sverige inga outsiders bland konstnärer, möjligen ett par författare. (Men Lars Norén är ju död).
Nåväl, i stället för att ytterligare prisa honom salig, avslutar jag med att citera något ur ett brev.
Du kan tänka huru svårt det är att träffa mig då jag reser blixt genom hela vårt stora land. Huru skall jag då kunna skriva artikel till Magazin. Säg att AugSg ist ein Sonderling som tycker det är roligt att han spelas, men ger fan i hur det går; att han nu är ute och vandrar i Sverige, icke kan anträffas med brev, och går i självmordstankar som vanligt; kan således icke avlockas någon artikel om ock ära och guld väntade. Han s---r med ett ord i hela världen och icke minst i sig själv, minst dock sina barn vilka han önskar framgång i Berlin.
Om sitt författeri och dess mål vet han ingenting ty hans dikt växer fritt i hans huvud som druvor eller mögel.
Ur brev till Ola Hansson, 13 okt, 1890.
August Strindberg, Brev, Bonniers 1965
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar