Jag såg Kristian Petris filmatisering av Norén-texter igår kväll: "Detaljer" (Svt Play). Inte bra.
Det var som ett bortre rum i det Norénska palatset. Dit man kan gå för att minnas gränsen för all konst: Den där den börjar upprepa sig själv, sitt varumärke.
Jag vet inte vems felet är, och det gör detsamma. Men här får vi än en gång gå in i den störda medelklass vars inre tomhet bara kan berikas av yttre ritualer, och knappt det. En resa till Florens går i upprepningens och den misslyckade nostalgins tecken. Repliker mellan paret (en läkare spelad av Pernilla August, och hennes man, en förläggare, spelad av Michael Nyqvist) är stela och kontaktlösa, tystnaderna är monument av tristess.
Andra interiörer från förlag, lägenheter, restauranger, badrum, kök, har om igen samma utstrålning: Här är det tomt. Kärleken död, samtalen aldrig uppriktiga, självförstörelsen lika obetingad som självbevarelsedriften. En ny otrohetshistoria ramlar snabbt ner i samma tomrum. Replikerna är tunna som plastfabrikat, alienationen är total, ingen når någon, även om Pernilla August roll har något mer av sympatisk livskraft.
Men det som slår mig är alltså detta: Att svart och cynisk människoskildring kan bli lika banal som en kioskdeckare. Att det svarta och stundtals äckliga kan bli en ny underhållning för just den medelklass Norén skildrar: "Titta, visst är det förfärligt, men riktigt så förfärliga är i alla fall inte vi". Och så kan man smaska i sig av eländet.
Som sagt, jag vet inte vems felet är, men jag kan tänka mig att den Norénska arbetssegern också kan nå upprepningens gräns, det där jag sett ske med ganska många bildkonstnärer som lärt sig knepen och sen inte går vidare. Men - jag vet inte om detta i just denna film beror på Norén eller filmaren. Jag har ju sett många av Noréns pjäser, och några av dem live, och det har aldrig tråkat ut mig. Men denna film alltså; all denna förutsägbara intighet i långsamma tagningar.
Jag tror att Noréns dramatik gör sig bäst på scen: Det ligger i stiliseringens natur, att den gör sig bättre på scen, och naturligtvis är Noréns "dialoger" stiliseringar av ett tillstånd och dessa stiliseringar funkar inget vidare i filmens mer naturalistiska form. Sen kan det också hända att Norén ibland når vägs ände med sina ständigt alienerade figurer. Men jag ska se om fler av hans dramer (som ligger på Svt Play) innan jag säger något mer om det.
Skådespeleriet var ändå bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar