True Detective - en skådespelares betydelse

Det händer mig sällan, men nu har det hänt: Att jag blivit fullständigt tagen av en skådespelarprestation. Jag kan spendera timmar med att fundera på skådespeleriets förtrollning, vad det egentligen handlar om, varför generation efter generation, har några få favoriter som vi knyter internationella band till och diskuterar med i vårt inre. 

Jag talar om Matthew McConaughey, en av huvudrollsinnehavarna i True Detective. Jag har knappt sett honom förr, men i så fall i något lätt och helt förglömligt. Nu har jag följt True Detective med manisk uppmärksamhet: Dels för att den är så bra - en förtätad och ändå dröjande story - dels för att huvudpersonen, Rust Cohles, förvandlingar gör mig så nyfiken. Osäkerheten kring hans identitet är en mycket mer spännande tråd i berättelsen än den vanliga härvan kring mord och mördare: För vem är Rust? Han är ju två, tre personer: Rust 1, den intensive polisen med en koncentration som man kan skära sig på, och Rust 2, en laidback detektiv med filosofiska utläggningar som ett stålskydd kring sitt inre. Eller Rust 3, som spelar en snut på dekis, jobbar i en bar och har skitig hästsvans. Tre roller i rollen så att säga, som dockor i dockan. När han blir utfrågad av sina polisiära kollegor om vad han sysslar med i sin privata spaning, lyfts en docka bort, en annan blir kvar. Ingen ska veta var de har honom.

Det är fascinationen i karaktären Rust, och i en krimi med ovanligt många bottnar. Den andra fascinationen är den stora diskrepansen mellan rollen och skådespelaren Matthew McConaughey. För mig, som kommer ur en skådespelarfamilj, blir det extra intressant: Att denna världens mest välanpassade, välkammade trebarnsfar, mannen som ler på 300 bilder, iklädd Dolce Gabbana och perfekta tänder - att just han kan vrida ut och in på sig och bli Rust; en mörk figur som offrar sig själv och går i småbitar, och är helt fixerad vid ett brott och illojal mot allt utom sitt uppdrag. Hur kan han vara så trovärdig?

En oglamorös aspekt på skådespeleri - är att ”normala” skådespelare ofta gör en roll större rättvisa än de som visar upp sin image; sin Jack-Nicholson-stil, eller sin Malkowich-jargong. Inget fel på de två, men jag kan föreställa mig hur de skulle ha greppat en roll som Rust Cohle, och fyllt den med sin egen nonchalans. Inte så gripande. Som motsats tror jag att den normale skådespelaren – en sån som McConaughey – kan spara sin energi till den riktiga identifikationen, som har att göra med koncentration och intensitet, att sluta styla och bli ett med rollen. Daniel Day-Lewis och Gena Rowlands är några andra som kan det där. Och många fler. Men Matthew McConuaghey är från och med nu en av tidens bästa karaktärsskådespelare. Hans demoner har fått vänta på sin öppning, kan man säga. Det är därför de har så bestämd form.
 

Han är förstås inte ensam. Nick Pizzolatto har skrivit manus, och tillsammans med regissören Cary Fukanaga och fotografen, skapat den här serien. Även den andra polisen, Marty, spelad av Woody Harrelson, växer i sin förvandling till en stor rolltolkning. McConaughey är bara en i väven. Ändå är det just hans roll - Rust Cohle  - som är sprängladdningen i dramat. Det är han som ges en röst lika egenartad som någon hos Faulkner eller Joyce Carol Oates. Utan honom, skulle True Detective vara en rätt allmän krimi - något man märker i de avsnitt där Rust ränner runt med pistol, som andra snutar - när han blir action, i stället för dialog/monolog.  

Nya uttryck, nya konstnärliga röster, uppstår när kulturen bestämt sig för en alltför trång idé, när normen skapat en yta så fernissad att den måste krackelera: och där – i sprickorna och jäsningen – formuleras det nya. Det har ingen betydelse om det är romantisk musik, expressionistisk konst, TV-serier eller hip-hop.  Det handlar inte om värderingar utan om ett konstaterande; det övre trycket från samhällets Det-måste-vara-så-här ger upphov till det revanschistiska undertrycket: I helvete heller, Det- kan- vara- så- här- och- det-här- är-sannare. 

Det är scenkonstens urgamla befrielse från kulturens tajta gränser: Att någonting spelas ut i teater, eller film, som vi annars trycker undan. Kalla det katharsis, rening. Ännu intressantare är det att både rollgestalterna och Nic Pizzolattos text, tycks tala till miljarder människor. Folk sitter på Twitter och citerar Rust. True Detective är som vår tids Dickens eller Dostojevskij: Det handlar om att sätta fingret på ett samhälles ömma punkt: Här är det ett känslomässigt och moraliskt förfall, ett satanistiskt helvete dolt bakom Louisianas mangroveträsk.

Rust Cohles fixerade blick ser rätt ner i en avgrund: där flyter kapitalströmmarna mellan höga maktpositioner och bestialiskt utnyttjande, mellan sataniska sekter, religiöst hyckleri, våld, sex, ritualmord och pedofili.
Har vi inte sett det förut säger ni? Nej. Inte med den svärtan, inte med den skoningslösa viljan att tala klart om helvetet på jorden. Inte med så intelligent skådespeleri. Och aldrig med en huvudrollsinnehavare vars dialoger och monologer är som überintelligenta referenssystem till världens alla nihilister och pessimister. 

Jag tror vi älskar Rust, och True Detective, för att den talar om våra egna mörka sidor, och ifall de inte är så problematiska, så talar den ändå till oss om en värld i förfall. Vi har kanske inte vetat det förr, men vi ser det allt tydligare: Där man säljer barn och kvinnor som sexgodis och dödar dem, där är man inte längre värd namnet Civilisation. Det är allas vår skugga. Rust ser den åt oss.

The same text is published in english on this site : björnstrand backwater