tisdag 24 september 2013

Ekelöf: Om hösten

Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
            mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
                                 dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar
            Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.
 
 
  
Läs hela dikten Här:  Ur Non Serviam, 1945  
                                   

10 kommentarer:

  1. Han hade nog svårt att finna sig tillrätta i den svenska ankdammen, Ekelöf. Som en främmande fågel. Då känns ju det mesta meningslöst.

    SvaraRadera
  2. Som det gör även för ankor och svanar vissa dagar ; )

    Men grejen med Ekelöf är att han driver sin desperation in i humorn. Lite som Dylan Thomas, Bod Dylan. Kristina Lugn och stundtals Eliot gjorde/gör.

    SvaraRadera
  3. Tack för dikten! En påminnelse om att väskan som snart står packad ska innehålla en snart sönderläst volym Ekelöf...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vad roligt för dig att resa iväg. Hälsa Adriaterna. Jag tror de ger dig mer än E.

      Radera
  4. För ca 100 år sedan fick vi gymnasiets fjärde ring som uppgift att skriva en "hemuppsats" med en analys av en valfri dikt. Det var på den tiden man bara läste "klassikerna" och var väl ganska förtrogen med dem. Jag tänkte att jag skulle vara litet märkvärdig och valde i stället "Om hösten" av Ekelöf som jag fick låna på stadsbiblioteket. Min avsikt var naturligtvis att göra mig lustig över det obegripliga. Men då hände något omtumlande: dikten grep tag i mig och jag läste den om och om igen och fascinerades allt mer. Med förundran läste jag den senare delen med "Det prasslar i min dikt. Ord gör sin tjänst och ligger där" osv. Och dekonstruerandet av texten först till "slutsats" sedan till meningslöshet. Det blev för mig en öppning till samtida poesi och frmför allt till Ekelöf som jag numera läst allt av (inklusive hans uppträdanden som A:lfr-d W-stl:nd).

    Jag skrev en helt annan uppsats än jag tänkt mig och fick bra "betyg" (vilket var något som fanns på den tiden). Jag har läst om den i vuxen ålder - sådant är alltid litet pinsamt men någonting fanns där kanske trots allt.

    Hoppas att de av dina läsare som möjligen inte läst dikten följer din uppmaning och klickar på länken till hela texten.

    Det enda som finns i detta som finns är någonting annat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fin historia Bengt. Så kan det alltså gå redan i Gymnasiet, om det finns en inre resonans. Undrar vad som hänt om du fått vittring på tex Lindegren i stället, eller Maria Wine. Tror inte de hade klätt dig lika bra : )

      Jag läste också rubbet - tror jag - av Ekelöf som ung. Mycket tack vare inflytelserika pojkvänner. Men just Ekelöf och Eliot och några amerikanare i Beat Generation var länge mina närmaste poeter.

      Din sista mening där låter mer buddhistisk än du skulle vilja tro.

      Radera
  5. Tack för dikten. Jag har klickat på länken och läst hela. Hade stort utbyte av det. Och som sagt visst, finns där humor. Jag är ingen Ekelöf-kännare, har läst en del här och där bara. Men det här (+ kommentarerna) gör nog att jag plockar fram GE och läser lite mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gör det; det är en rätt så vid diktare: från Fagerölunken till Fatumeh. Från Mosterland till Fursten av Emgion.

      Radera
  6. När jag skrivit min kommentar ovan om mina gymnasiala upplevelser så var det något irriterande som gnagde i mitt bakhuvud men det tog ett par dagar innan jag kom på vad det var. Dikten som vi diskuterar heter ju "Absentia animi" och fanns i samlingen "Non serviam" från 1945. En annan samling med namnet "Om hösten" kom 1951. I kommentaren blandade jag ihop det hela. Det var naturligtvis titeln "Absentia animi" som jag hade tänkt ironisera över - sen blev det inte så.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aha! För oss andra gjorde det ingenting.

      Den sista meningen i din text finns ju bokstavligen i dikten Om hösten.

      Radera