Om hösten
Om hösten
när man tar avsked
Om hösten
när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där
overkliga svampar ruttnar
och
vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet,
och en snigel är på väg
en trasig
fjäril är på väg
till intet,
som är en avblommad ros
den minsta
och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta,
rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan
själv som susar tynande
om ljusets
intiga hav, tankens polarhav
i långa
böljor
tyst
frasande skum
av serier
dividerade med serier
ur intet
till intet
sats
motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet
av en symaskin)
Och
spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och
syrsorna filar
Meningslöst.
Overkligt.
Meningslöst.
Läs hela dikten Här: Ur Non Serviam, 1945
Han hade nog svårt att finna sig tillrätta i den svenska ankdammen, Ekelöf. Som en främmande fågel. Då känns ju det mesta meningslöst.
SvaraRaderaSom det gör även för ankor och svanar vissa dagar ; )
SvaraRaderaMen grejen med Ekelöf är att han driver sin desperation in i humorn. Lite som Dylan Thomas, Bod Dylan. Kristina Lugn och stundtals Eliot gjorde/gör.
Tack för dikten! En påminnelse om att väskan som snart står packad ska innehålla en snart sönderläst volym Ekelöf...
SvaraRaderaÅh vad roligt för dig att resa iväg. Hälsa Adriaterna. Jag tror de ger dig mer än E.
RaderaFör ca 100 år sedan fick vi gymnasiets fjärde ring som uppgift att skriva en "hemuppsats" med en analys av en valfri dikt. Det var på den tiden man bara läste "klassikerna" och var väl ganska förtrogen med dem. Jag tänkte att jag skulle vara litet märkvärdig och valde i stället "Om hösten" av Ekelöf som jag fick låna på stadsbiblioteket. Min avsikt var naturligtvis att göra mig lustig över det obegripliga. Men då hände något omtumlande: dikten grep tag i mig och jag läste den om och om igen och fascinerades allt mer. Med förundran läste jag den senare delen med "Det prasslar i min dikt. Ord gör sin tjänst och ligger där" osv. Och dekonstruerandet av texten först till "slutsats" sedan till meningslöshet. Det blev för mig en öppning till samtida poesi och frmför allt till Ekelöf som jag numera läst allt av (inklusive hans uppträdanden som A:lfr-d W-stl:nd).
SvaraRaderaJag skrev en helt annan uppsats än jag tänkt mig och fick bra "betyg" (vilket var något som fanns på den tiden). Jag har läst om den i vuxen ålder - sådant är alltid litet pinsamt men någonting fanns där kanske trots allt.
Hoppas att de av dina läsare som möjligen inte läst dikten följer din uppmaning och klickar på länken till hela texten.
Det enda som finns i detta som finns är någonting annat.
Fin historia Bengt. Så kan det alltså gå redan i Gymnasiet, om det finns en inre resonans. Undrar vad som hänt om du fått vittring på tex Lindegren i stället, eller Maria Wine. Tror inte de hade klätt dig lika bra : )
RaderaJag läste också rubbet - tror jag - av Ekelöf som ung. Mycket tack vare inflytelserika pojkvänner. Men just Ekelöf och Eliot och några amerikanare i Beat Generation var länge mina närmaste poeter.
Din sista mening där låter mer buddhistisk än du skulle vilja tro.
Tack för dikten. Jag har klickat på länken och läst hela. Hade stort utbyte av det. Och som sagt visst, finns där humor. Jag är ingen Ekelöf-kännare, har läst en del här och där bara. Men det här (+ kommentarerna) gör nog att jag plockar fram GE och läser lite mer.
SvaraRaderaGör det; det är en rätt så vid diktare: från Fagerölunken till Fatumeh. Från Mosterland till Fursten av Emgion.
RaderaNär jag skrivit min kommentar ovan om mina gymnasiala upplevelser så var det något irriterande som gnagde i mitt bakhuvud men det tog ett par dagar innan jag kom på vad det var. Dikten som vi diskuterar heter ju "Absentia animi" och fanns i samlingen "Non serviam" från 1945. En annan samling med namnet "Om hösten" kom 1951. I kommentaren blandade jag ihop det hela. Det var naturligtvis titeln "Absentia animi" som jag hade tänkt ironisera över - sen blev det inte så.
SvaraRaderaAha! För oss andra gjorde det ingenting.
RaderaDen sista meningen i din text finns ju bokstavligen i dikten Om hösten.