Igår däremot hampade det sig så att det var lagom snö och att jag sammanföll med två skottar i det (föga) vilda utelivet. Det var kort och lagom och noll raggfaktor, men jag fick höra den där ljuvee-liga dialekten som gör mig på gott humör. Jag pratade på om mina färder i nordvästra Skottland, och de fyllde i. "Yeee, the väästerrn ajjlands, teeey arrr the best. Wiir from Glasgou yo nåå, so theese arr´ourr pleejses." "Åoh, yo´we biin to Iona of Mull, hääv yo? (Är det förresten inte bara skottar som kan konsten att uttala dubbel-W-et i ett What? på rätta sättet? OW.)
De tyckte Sverige var vackert och jag rekommenderade Lappland som vanligt. Sen gick jag hem och drömde förliden natt - som Sjöberg skriver - inte om Beatrice Aurore, men om den här:
En kossa jag bara "träffat" på Iona. Highland cattle heter den. Tio centimeter lång ytterull för att daska av regn och snö, och en exceptionellt tät innerull för att hålla värmen. Djur vet hur man ska klä sig. Under en lång vandring utmed höga stränder på Iona stötte jag på en flock av dessa kor och tjurar som betade i en vindskyddad vik. Jag var inställd på att ta mig förbi dem ned till stranden. Fixade en käpp och gick förbi. De var hur lugna som helst. Men vad visste jag. En sorts myskoxar? Nix, det här är kor har jag fattat läääjtli. Myskoxar hör till getfamiljen.
 |
| Strand på South Uist |
Hur som, de skotska öarna, från Isle of Skye till North Uist, South Uist - och med omvägar över Oban, Mull, Iona är en av de allra vackraste resor jag gjort. England har nästan alltid varit snällt med vädret i september. Och Iona och Barra ligger fortfarande så fint kvar i mitt minne att jag kanske inte ens behöver resa dit igen. Fast gärna för mig.
Nu tror ni jag ska avsluta med Bob Dylan: My heart is in the highlands. Men det blir något mer skotskt än så. Av en om möjligt ännu mer romantisk. Robert Burns.
Vilka vackra bilder. Skottland har jag ännu inte besökt, bara Irland, men hoppas på att få göra det så småningom. Bra fonetisk skrift, man riktigt hör den sjungande dialekten.
SvaraRaderaJag var så glad över alla dessa resor, och enorma vandringar vid hav och upp på berg. Att jag "hann" mina favoritplater s.a.s.
SvaraRaderaIrland, inte "bara". Jag spenderade någon vecka där efter en tid i Wales. Men mycket återstår. Och för dig med.
Det där är en lycka.
SvaraRaderaMin akademiske morfar är skotte och jag har handlett tillsammans med en annan skotte. Nu läser jag regelbundet en i Skottland baserad stickdesigners blogg, och jag blir så oerhört oerhört sugen på att lära känna mer än Edinburgh. Jag kommer nog aldrig att sticka något av det hon designat, för det passar henne bättre än mig och att sticka i flera färger är för svårt för mig, men bilderna... Här till exempel http://katedaviesdesigns.com/2012/11/30/puffins/
Jag har en kollega som är gift med en skotska. De talar engelska hemma och han talar således med skotsk-portugisisk accent.
Den märkligaste brytning på svenska jag någonsin hört visade sig vara en man från Glasgow....
Jag kan inte riktigt bestämma mig om jag tycker skotska eller irländska är finaste brytningen. Irländskan är lite mjukare. Men så finns ju Cockney också. Som är så kul. Oxford-english, som härmas av all världens halvbildade, är ju egentligen snyggt, men liksom used-up.
SvaraRaderaVad menar du: "akademiske morfar"; din verkliga morfar, eller någon akademisk mentor?
Min akademiske morfar är min handledares handledare! Eftersom min handledare är kvinna och hennes handledare man har jag en akademisk morfar och inget annat.
RaderaDet var min handledare som introducerade termen, eller kanske det var hennes handledare som gjort det. Jag har inte hört den användas av andra, faktiskt.
Jag har ett fint förhållande till min handledare, och hon till sin (som jag också jobbat med), så det känns helt riktigt att använda de här termerna.
Jag gillar nordengelskan också. Första gången jag på BBC hörde en man säga Buckingham som en svensk som inte kan engelska skulle uttalas tänkte jag (viss om alla uttalsfällor i engelskan, Leicester och dough och tough och what have you) att jag i hela mitt liv uttalat namnet på det kungliga palatset fel. Sen hörde jag att han uttalade alla "u" som man gör på svenska. Och nu har jag en yogalärare som är från Birmingham som pratar så. Det är kul att höra.
RaderaAha, Trodde väl just precis det ; )
RaderaLite som att jag kallade min mycket äldre väninna i Köpenhamn för min bedstemor. Egentligen var hon i min mammas ålder. Och tyvärr lever hon inte längre. Så jag har varken bedstemor eller morfar eller några äldre kvar.
Det är fint med mentorer, när det finns en resonans, ömsesidighet, intressegemenskap, som står över den akademiska konkurrensen (och annan).
PS: Jag är inte ett dugg intresserad av stickning. Men hennes mössor var riktigt fina!
SvaraRadera