Jag tycker lite synd om Mo Yan

Så stod han där, den slutne lille mannen, i en talarstol och skulle tacka, tala. Han såg ut som en liten bondpojke som ätit bark och kål som barn, och han påminde om igen i sitt tal om detta faktum. Den långa vägen. Jag såg ingen glädje i hans ansikte, jag såg en viss osäkerhet. Bondpojken som fått nobelpris såg ut som om han stod med mössan i handen.

Det finns olika bud om hans betydelse för mänskliga rättigheter i Kina, och för andra mer regimkritiska författare. I sin egenskap av vice ordförande i Författarförbundet har han ett ansvar. Själv hävdar han att han visst skrivit samhällskritiskt, men andra påstår att hans kritik endast gäller Maos tid, kort sagt att han är en anpassling.
I en liten film om honom häromkvällen framträdde en stillsam man, oerhört arbetsam, men också tillbakadragen. En som tar fram tuschet och kalligrafipenseln när han har tid över. En som kanske lever lite som det står i gamla kinesiska skrifter; vid sidan av, sökande ro. Alla är inte gjorda av rebelliskt virke. Alla är inte Mandela, Havel eller Moberg.

Senare ska jag läsa något av honom. Men just nu tänker jag att det hade varit mänskligt sett schysstare om han hade fått ha sitt pris och sin Fest ifred. Denna enda kväll. Kunde man inte göra med pristagare lite grann som med sjuklingar: Vi tar det svåra efteråt?

Nä, det kan man förstås inte. Jag har väl fel. Men det händer mig ofta när alla de så inbäddade i svensk trygghet ropar efter andras mod; det händer att jag bryr mig mer om en människa än om principer. Hur som: Det kan vara bra att höra en annan sida av saken; av en som ofta och gärna och kanske lojalt (?) sett Kina från insidan: Göran Sommardahl.