Dimma, Goya

När vi stiger av bussen ropar en unge: Oj, vilken massa dimma. Sen går han i grupp till Moderna Muséet för att rita, klistra i barnverkstan.
Massa. Dimma. Ingen massa alls. Jag går runt Skeppsholmen i ett grått dis som suddar ut allt. Husen i gamla stan, varav ett enda, alldeles under Storkyrkans torn, lyser rött, försvinner alltmer i milda gråtoner. Ja hela stadsgården, Söders skyline, slott och broar uppgår i Massa Dimma.

Jag går i blåst och motvind ut mot Kastellholmen och njuter. Bra dag att vara här nere vid stora utsikten, och gå bort sig i det vackra diset, där endast skärgårdssbåtar och färjor tycks röra sig med väldig kraft som motvikt till allt det upplösta grå.

In på Konstbiblioteket, där jag hittar Goya och Nicolas de Staël. Slår mig ner vid runda bordet och är där jag ska vara. de Staël har inte precis målat den här dagens dimma, men han har gjort många målningar av subtil ljuskaraktär; ibland grådager, ibland saffransgula fält, ibland en måne, ibland helt psykiska stilleben.
Jag vet precis var jag har den här målaren: När han går för långt i sin läckra kolorism och blir dekorativ. När han alltmer skalar av sig och blir en egenartad landskapsmålare, mot slutet av sitt liv. Från 1952 till 55 excellerar han i förenklingarnas atmosfäriska bilder. En himmel, ett mörkblått ovädershav, en bit landskap i södra Frankrike där det lergrå binds samman med ett höstligt dis. Ljusets Massa.

Sen bläddrar jag igenom en Goyabok full med värdiga reproduktioner. Jag är inte här för att läsa, utan för att se. Goya är en vansinnig begåvning; under trycket av politiska omvälvningar och egna sjukdomar fortsätter han febrilt med sitt verk. Från hovmåleriets stela hästar, med levande ryttare, till de sena makabra och svartsynta bilderna av en värld där människor äter varandra (lite som nu, fast mer synligt, då). Det intressanta med Goya är bland annat hur en målare som är så halvbra på vissa saker; hästar, kvinnors anatomi, den tecknade linjen - ändå är en av alla tiders största konstnärer. Han lever i en brytningstid, han bryter med mycket, men måste samtidigt hålla sig väl med sina avnämare. Hans inre spänningar måste varit enorma. Det yttre trycket var farligt nog. Folk med fel åsikter fängslades och släpades bort till inkvisitoriska förhör, som Goya också travesterat i sina etsningar.
Och ändå målar han samtidigt de mest sensibla porträtt och tjurfäktningsscener och stilleben.

Det är något med konst och bilder som rör mig mer än litteratur. Efter månader med ord och texter, även mina egna, lägger jag in en annan växel i hjärnan. Eller i Själen. Jag ser och ser och finner ännu en av de enorma utsikterna från det rådande och det passande och det trist normala. Goya glöder där inne på det lilla fina biblioteket.
Han finns kvar. Liksom de Staël.

Jag undrar varför det är enklare att återfinna glöd i måleri, snarare än i litteratur, och då menar jag inte bara i den samtida anemin. Glöd blir så lätt kitsch i ord; men om man vill finna den kan man kanske läsa Baudelaire, Shakespeare, Aischylos, Dostojevskij, Dickinson, Ib Michaels Den tolfte ryttaren och Agneta Pleijels Fungi. Med mera. Men jag tror konsten  - framförallt måleriet - totalt sett kan härbärgera mer av mystik, eld, extas, fanskap, bisarra rumsligheter, visioner, överdrifter, underdrifter och satiriska Far-åt-helvete-demoner. Den kan också härbärgera en helt flippad kolorit. Samt Massa Dimma, då.

Nicolas de Staël: Landskap 1952

Francisco de Goya: Tjurfäktning i byn,1812-14

Goya: Contra el bien General: Mot det allmänna Goda. 1810-20

Goya: Porträtt av Antonia Zarate 1805