Dagar i Aten (1)

Eftersom jag inte har lust att skriva något nytt på ett tag, och eftersom det kan dröja tills jag reser igen, så återpublicerar jag några texter från försommaren 2009, i Grekland.

_____________________________________________________

Hemkomst:
Vill inte det ska bli vanligt igen.
Det vanliga får inte ta över, så att jag ser sämre. Och upplever mindre.
Mindre och mindre. Cirklarna, de ska rubbas.

Ankomst:
Det första jag registrerar, dag efter dag, är glädjen som stiger inom mig. Redan på den svettiga bussen från flygplatsen in till Aten. Glädje.
Dofterna: Något i luften, eteriska oljor; apelsinträd, cypresser, blommande granatäppelträd, citroner, fikonträd, oleander, gardenior, magnolior, rosmarin.

Första kvällen: en god bit halstrad vit fisk på en restaurang med zigenska ägare. Den visar sig vara en lyckträff. Kocken hade tur. Jag går tillbaka till zigenarna för att jag gillar dem, men varje annat mål jag äter där är lika uselt som på många andra ställen i Aten där man blåser turister med uppvärmd mat. Jag tar souvlakibaren där enkelt folk äter, och allt smakar prima. En stor öl kostar trettio spänn.

Värmen. Hur kroppen rör sig i en självklarhet utan spänningar, alltid lätt svettig, men flytande i det stora medelhavsljuset. Jag flyter, jag gläder mig åt allt. Jag ignorerar de stinkande soptunnorna och den bullriga trafiken, ignorerar gigolos vid Areopagiten nedanför Akropolis, ignorerar den svarte mannen som inte ens efter åtta repliker kan fatta att jag inte är ute efter en karl; absolut inte ute efter honom. I så fall vad? undrar han. Som om kroppslig kärlek var en handelsvara. "I´m a culture-vulture", säger jag. Håller honom kort, köper mina Dolce-Gabbana-solglasögon och går vidare.

Genom Plaka, till Monastiraki, där de enorma arton-och-sjuttonhundratalshusen är förfallna och övervuxna med hela träd av ett onämnbart slingrande slag. Vet inte vad de heter. Ser och ser. Där inne, en mörk trädgård med ännu fler vildvuxna träd, små krassliga balkonger, igenbommade franska jalousier. En sluten plats där ingen varit på länge. Aten och hela Grekland excellerar i övergivna hus som ingen myndighet, och ingen spekulant, bryr sig om att ta hand om.
Sitter ner bredvid en svartklädd tant på en kalkstensbänk som svalkar.
Tänker på Linköping där jag bodde; där kommunen skänkte bort förfallna hus för en ringa slant, för att de nya ägarna skulle rusta upp dem. Så uppstod ett helt kvarter med fina renoverade kulturhus. Jag och min man bodde i ett av dem.

Jag skulle vilja, så här dags i livet, bo i ett av de förfallna, mystiska husen i Grekland, och försöka göra något åt det, huset. Men jag anklagar inte Grekerna: I Stockholm får okunniga bostadsrättsföreningar ansvar för fungerande hus som de lyckas grundligt förstöra genom att anlita fuskande byggherrar för utbyggnad av vindar och altaner. Rören läcker, och mögliga bjälkar byggs in i det nya fina lyxlägenhetsprojektet. Efter ett år får allting rivas upp och göras om. Det kostar miljoner att reparera det som några åstadkommit för att göra en snabb och orättfärdig vinst. Bad karma? Hyresgästerna bor i åratal på en byggarbetsplats. Dammigt, bullrigt, otryggt, otrivsamt. DET är oförskämt.

Men i Grekland kunde det behövas ett par goda entreprenörer. Jag är ingen sån. Jag vill bara bo i ett vitt hus med balkong och jalousier. Helst vid havet eller uppe i bergen. Parnitha, Pedheli. Det har visserligen brunnit där uppe, för två år sen stod röken svart över hela Aten: Men när jag reser upp i bergen med min grekiske vän har de brända platserna börjat grönska med nya pinjer och rosmarinbuskar, med ginst och olivträd. Och i den stora nationalparken vid Parnithas sluttningar råder en frid större än på yttersta Djurgården. Pinjerna är höga här, tujorna håller tyst, men fåren bräker i små flockar på ännu gröna ängar. Vi går på urgamla vägar. Möter en stor sköldpadda på en äng.

Går vidare till ett förfallet hus där vi slår oss ner på altanen, omgivna av jättelika snedställda gamla blomkrukor som en gång burit prunkande pelargonior och hibiscus åt en sedan länge död ägare. Det är lite Antonioni, eller I fjol i Marienbad, över det hela. Förfallna överklassvillor, höga skuggande cypresser, stora grå blomkrukor tömda på blom, det vita kvällsljuset som långsamt sjunker. Och dock är det varmt.
Vi går tillbaka förbi fler förfallna hus. Bondgårdar i sten. Trassliga buskage. Trastar som sjunger. Svalor som singlar. Underbart vackra hus, vackert belägna. Herregud vad man skulle kunna göra med dem. Eller vad staten skulle kunna göra; om den var svensk.

En kvinnlig vän som är med på utflykten säger:
Grekerna bryr sig överhuvudtaget inte om kommunala intressen, det gemensamma. Alla tänker bara på sitt eget, sina pengar, sin familj. Och det har blivit ännu värre nu.
Menar hon med högerregeringen? Eller menar hon med den tilltagande konsumismen? Eller både och? Euron är det i varje fall ingen arbetande människa här nere som tror på.
Vi släpper ämnet, talar om blommorna. Hon är italienska; jag frågar vad den gula, citrusdoftande blombusken heter på italienska. Ginestra.
Så hittar jag det svenska ordet: ginst.
Vi äter på en restaurang högt uppe på berget. De godaste lammkotletter jag fått. Natt, månljus, hemfärd på slingrande vägar. Pisspaus i fuktiga dofter och högar av skräp. Ordet Miljö har inte trängt in här än. Men det gröna eko-partiet har fått 5% röster.

- - - - - - - - - -
(Texterna har tidigare funnits att läsa på Den Blinde Argus).