Udden vid världens ände

Här finns en klippa som i sina skrymslen gömmer rododendron och liljor, rosenbuskar och kungsljus, hundraåriga ekar och klättrande tallar. En udde där den disiga skymningen lägger sordin på motorbåtar och får seglen att framstå som något Turner kunde målat. Atmosfären är lugn, så när som på en och annan joggare, också de förhållandevis lugna. Ingenstans står någon och spottar, och ingenstans känns lukten av förkolnade engångsgrillar. Det är en närmast aristokratisk avskildhet som råder, men den är till för alla. Om de uppför sig.

Hit har jag dragit nästan alla mina vänner, min make och jag simmade här, och senare en annan kär man. Min hund har simmat här, och mina grannar. Vi har gått långpromenaderna hit, när tibasten blommar, och snöpromenaderna hit över isen, med apelsiner i fickorna.

Udden vid världens ände tänker man sig som Lofoten, där jag varit, eller Nordkap, där jag inte varit, eller Yttre Hebriderna, där jag varit, eller Goda Hoppsudden, där jag inte varit och inte heller ämnar mig.

Underbart är kort, och nu, de sista dagarna i Agusti, ännu kortare. Men i det varma soldiset uppstår en frid, ja, en glädje, som jag knappt hade väntat mig. Ännu en dag. Ännu en simtur, och ännu en varm kväll. Mer behövs inte. Världens ände är här. Jag kan klappa den med handen. Stå på den solvarma klippan. Femton minuter från stan.

Ticket? Inte nu. Inte ens en klocka på armen. Glömskans välsignelse är anspråkslöshetens eufori.