Sista simturen?

Medan kvällssolen lyser upp trädens stammar, och vågornas reflexer darrar mot grönskan, står en vän och hans son och glor ner i vattnet. Inte som på Bauers bild av prinsessan som tappat sitt hjärta. Mannen har tappat sina nycklar.

Medan jag sitter bredvid och kattsolar iakttar jag situationen. Pappan som först söker med blicken nere i vattnet, sen med sina tår och fingrar under ytan, sedan tar av sig kläderna och hoppar ner vid vasskanten. Sonen som står påklädd på stranden och utdelar snälla goda råd. De ”ser” hela tiden nycklarna, än här än där. Där! Nej, lite mer till höger! Där! Nej. De försvinner igen. Bedrägliga nycklar! Silvriga fiskar.

Jag: Du har väl extranycklar?
Han: Ja, men man vill ju ändå veta var man har grejerna.
Jag: Jag tror ingen kommer att leta efter dina nycklar här i vassen.
Han: Skrattar. (Generat?)

Nu är sonen än mer hjälpsam. Tar fram sina snorkelgrejer. Pappan trär på attributen och ligger sen som en ilandfluten stock med ansiktet ner och gungar lite intill vassen. Bara övre ryggen och huvudet och fotsulorna sticker upp. Han flyter än hit än dit, i en allt grumligare strandkant.

Jag: Hur är vattnet? Känns det okej?
Cyklopögat tittar upp: Jora det är milt, skönt.

I stället för att vänta på de arketypiska nycklarna tar jag och klär av mig och badar. Vattnet är först kallt, sen fullständigt ljuvligt. Kvällssolen ligger på och jag simmar åter i Monets sommarbild. Inifrån den svajande vassen ropar de: Vi har hittat dem.

Men sonen vill inte bada, och pappan har badat färdigt. Bara man har löst ett problem, bara man har funnit något som kändes förlorat blir man som en annan människa. De fann nycklarna. Jag simturen. Inte den sista väl?

”Känna sig som en annan människa” – vilket konstigt uttryck förresten.