Rut Hillarps egna vägar

Vad visste jag om Rut Hillarp? Inte mycket. Inte innan jag öppnade det senaste numret av Lyrikvännen. Jag hade visserligen sett en del av hennes bilder, men aldrig hennes texter. Visste ingenting om hennes liv. Nu rullas här upp ett ganska märkligt öde; en kvinna som i ett tidigt frigörelsebehov landade i Paris vid slutet av fyrtiotalet; ett Paris som jäste av diskussioner och jazz, och dit många av fyrtiotalsförfattarna tog sig. Birgitta Holm ger en överblick i sin inledande berättelse om Hillarps Parisår. Där ser man Rut i sällskap med diktaren Gösta Oswald, vännen Eivor Burbeck, eller med senegalesen Dia, som dansar "med huvudet så att rytmen går upp och ned".
Birgitta Holms text dyker ner i tidsandan som omger Rut - litteraturen, den sexuella frigörelsen, experimenterandet - och hon är en av få litteraturprofessorer som har gudagåvan att inte strypa sin berättelse med terminologier.

Resten av tidskriftsnumret följer den vanliga ordningen; dikter av Hillarp blandas med små analyser av hennes filmer och fotokonst, hennes inställning till erotik, hennes vardagliga liv som svensklärarinna i ett gymnasium. Det är en intressant och splittrad bild man får; av en vågsam och oberoende kvinna, som samtidigt höll sig på mattan i en skolas schema. Eller hölls hon på mattan?
Hillarp var tidigt ute, med erotisk vågsamma texter, kvinnofrigörelse, och skepsis mot konventioner. Hon levde ihop med fler än en man, och samarbetade konstnärligt med några av dem. Hon avstod medvetet från barn, för att rädda sitt konstnärskap. Men hon verkar inte ha brytt sig om framgång. Hon tog aldrig strebervägen; och hon fick inte den support som manliga grupper ger varandra i klättringen uppåt.

Jag läser i texterna, och hittar en generös, obunden kvinna, mångsidigt konstnärligt begåvad, fil. Mag. i litteraturhistoria. En kvinna som definitivt kunde haft en större plats i kulturlivet, om hon varit man. Hennes fotokonst är det som tar mig mest. Den ligger flera år före det fotokonstnärliga uppvaknandet på 70-talet. Visserligen hade Man Ray gjort första stöten. Men han var ärkesurrealist. Hillarp gör något helt annat. Hon blandar stora ansikten med arkaisk utstrålning och lägger in dem i lika arkaiska landskap. Öga, näsa, mun, vatten, berg, vila. En klassikers fotokonst. Något stort museum borde se det, och ge henne den utställningsplats hon förtjänar.
Och Lyrikvännens redaktion ska ha pris för att de återgett tidskriften en öppen, osnobbig ton. Nu är den läsbar för alla som bryr sig om poesi.

Ur UNT 1/ 2008