fredag 2 december 2022

Civilisation

Jag går och går. Ibland tror jag att jag är den enda i den här byn som är ute och går en timme om dan. Men så möter jag ibland den gamla 90-åriga kvinnan som också tappert går sina turer nästan varje dag. Så byter vi ett par ord och jag tänker: Jag ska också vara som hon när jag är 90.

Idag var här strålande vackert igen. Jag går i det miljoner, tusende år gamla landskapet som om det är min civilisation. Saknar sällan den andra s.k. civilisationen. Kulturen i städerna. Nåja, jag lär besöka dem ibland. Men här är min kärlek. Den strålar från alla håll. Ändå kan jag knappt fatta hur samerna har klarat sig här uppe, när jag packar in mig i alla kläder jag har för en promenad i 10 minusgrader. 

Solen länge över fjällmassivet, och över frostvita träd. Markens snöljus lyfter skönheten ett snäpp till. Stor tystnad. Så när som på två karlar som bygger om ett tak, och isen som dångar lite när den fryser på igen efter några blidvädersdagar. Annars inga ljud. Några bilar som far upp till helgen i hytterna. Månen stiger upp gyllene, går mot full. Jag går in och dricker varmt te. Sätter på P2, min ständiga följeslagare. Min kultur.

 


 


:
Foto:Ewa Nilsson


måndag 28 november 2022

By i mörker

Det hampade sig så att jag hade rätt lite mat hemma några dar. Det tar nämligen en dos extra beslutsamhet att komma till handelsboden här. Så idag när jag fick skjuts med Gerd till affären gjorde jag sen den godaste middagen på ett tag. Råstekt potatis blev det, som jag nästa aldrig gör, av ren lättja, men som faktiskt är tio gånger godare än sladdriga pommes. Till det skinka, ost, finn crisp. Och ett ljuvligt vitt vin, Sauvignon blanc. 

Vitt vin i ett vitt landskap. Intensiv arom och frostiga träd. Så mycket snö på marken nu att jag ser spåren efter räven när den gått förbi. Och detta är den enda tecknet på vilt djurliv, om jag inte räknar alla fåglar som kommer och äter solrosfrön på mitt fönsterbleck. Talgoxar mest, men också en och annan nötväcka. 

Sen var jag ute och gick på kvällen, i den stora tystnaden. Vandrade en bit bortom byn, där natten tar över, och man ser byn på håll, med alla sina ljuspynt och upplysta fönster. Granar med slingor, gatlyktor. En liten seglivad knutpunkt, omgiven av mil efter mil med skogar, sjöar, fjäll, älvar och myrar i det stora vilda. På Google Earth ser den ut som en stjärna i mörkret.

torsdag 17 november 2022

Så går en dag

Jag går i gräs och löv som knastrar av frost. Solen lyser snett över landskapet och färgar fjällens snötoppar blå i skuggorna. Isen har lagt sig på sjöarna och en och annan långfärdskridskoåkare är ute och rör sig. Skolbarnen också ute på sjön i små klungor. Isen är blank. Varenda skär efter skridskorna är synligt. Innan solen går ned färgas himlen rosa. Det är mycket romantiskt men rätt kallt. Jag går in och tar en whisky. Sen går jag ut igen med brev till postlådan. Då dångar isen i långa vackra ljud. Stjärnorna lyser, en halv måne, och Jupiter. Isen dånar när den expanderar, när vattnet fryser. Min själ expanderar under det stora valvet, och inför de långa linjerna. Om man inte ska vara alltför försiktig med ordet lycklig, så - ja. Det händer.
Foto överst: MagnusJohansson. Underst: Ewa Nilsson.

måndag 14 november 2022

En hyfsat halvbra teckning

Men jag publicerar den ändå. För att det är så roligt med olika väder här uppe. Idag alltså: Tjocka moln ovanför högsta fjället. Det andra tittade fram ur dimman med sin snökalott. Dimman kryper också under berget såna här dagar. Detta är i skymningstimmen. Berättar mer sen.

torsdag 10 november 2022

Svart figur i snö

Den här figuren såg jag strax innan jag gick in igen, efter promenad - och sparkåkning - för första gången i år. Det har fallit snö i ett dygn, så nu är det riktig vinter här. Allt, barrträd, lövträd, hus och lador och den eviga granskogskanten är tecknat som i en svartvit litografi. Men inte ens fjällen är helt vita, ett av de största ligger som en stor fint strukturerad kolbit och ruvar under snön. Allt är tyst.