måndag 25 juli 2022

Min pappas melankoliska visa

Jag har försummat bloggen. Lennart påminde mig om det idag. Och jag har så mycket vackert att berätta. Men storheten och skönheten här uppe är liksom en självklarhet. När man nu bor här.

Jag vet inte om det är nostalgi, eller bara kärlek, men i mina uppackningsbestyr hittade jag en del papper jag nästan glömt. Det första kommer här, en av många visor min pappa skrev. Och just den här sjöng han också en bit av i ett av de två program som Bo Bjelvenstam gjorde med honom för SR. Den här skrev han någon gång i mitten av sitt liv. Jag ger er den nu. Memento mori. Men "glömd uti världen" är han inte.

 

En dag förs jag bort härifrån resolut

bort från fyllda pokaler och kvinnor

för mig är livet och glädjen då slut

och brustna är ögonens hinnor

Och Döden han har en så mager gestalt

han klär av mig min fåfängas kläder

Jag fryser, jag darrar, här är ganska kallt

Ja, det råder ett rysansvärt väder

Den kropp som jag bär faller av som en hamn

Jag blir rädd som ett barn sent om natten

 och döden mig bär i sin intighets famn

över brunsvarta strömmande vatten

 

Den vägen blir lång till Guds paradisport

den är gropig och stenig och sliten

Jag snubblar, jag stapplar, jag går inte fort

och jag känner mig ynkeligt liten

Men en dag efter många hundratals år

är jag framme vid målet för färden

och glömda är sorger och smärta och sår,

och glömd är jag själv uti världen.


lördag 4 juni 2022

Bostadsmarknad som casino-politik

Om utförsäljningar/bostadsköp som spekulation, om bankberoende & panama-husägare, om luringen att du blir rik av hus & lägenhet. När backlashen kommer är illusionen över, för många, i UK o Sv. Thatcherismen var begynnelsen i UK. Utförsäljningen av allmännyttan här. 

"When I moved to the UK in the early 2000s, nearly everyone I met fancied themselves a real-estate investment genius. Young people all had plans to "get on the housing ladder." Each of these schemes was more crackpot than the last – the most plausible involved buying minuscule flats, "doing them up," and flipping them. The weirder ones involved buying unbuilt holiday homes in Spain or Croatia – places these people couldn't afford to visit, especially not after assuming crushing debt to buy these homes – waiting for them to "go up in value," and selling them."

"Buying into a bubble doesn't make you a genius – it makes you a gambler in a rigged casino. Now, lots of people make money in a rigged casino, and not just the casino's owners. Marks who luck out on their entry and exit can walk out with some of the loot, too. In fact, it's to the casino's advantage to have a pool of satisfied marks walking around in the world, boasting of the incredible (and fair) opportunities to be found at the casino´s tables."

"The original "airdrop" actually took place in the UK housing market, when Margaret Thatcher killed the idea that shelter was a human right by selling council flats (public housing) to their residents. A generation later, those flats were mostly in speculators' hands, the money from sales was long gone, and the children of those former council tenants had nowhere to live."

Hela artikeln av den smarte Cory Doctorov, på Pluralistic.


torsdag 2 juni 2022

Jag är här, jag är här - del 2

De gråvita sand-och-sten-stränderna är oändligt vackra. Linje efter linje utmed vattnet av ljus nästan orörd materia. Och långt bort, på andra sidan den stora sjön lyser en annan nästan vit strand. På denna sida sjön vandrar en astrött Gabi och lyssnar till känslan av jord under fötterna, två sjöar och sju fjäll. Bra känsla. Jag valde alltså rätt. Detta är mitt livs kanske mest Kierkegaardska beslut, förutom när jag gifte mig. Stora grejer båda två.

Idag har solen lyst in genom mitt sovrumsfönster och jag har suttit ute i hög sol och druckit mitt kaffe på den kollektiva verandan där jag fick va ifred. Sen var jag alltså tvungen att gå ut och gå. Av bland annat den anledningen att det är en tid i årscykeln här då man kan gå från en udde ut till en liten ö, som kallas Japan, för att den är avlång. Nu kan man alltså göra det, över den knasterljusa stranden, kanske en vecka till, innan sjövattnet höjs. Men jag mäktade inte hela vägen idag. 

Har nog inte i hela mitt liv arbetat så mycket med kroppen som den senaste månaden, och särskilt de sista tio dagarna före flyttlasset. Om jag var i arbete skulle jag anmäla mig som halvt utbränd. Men det är jag inte. Jag har bara mina egna uppgifter som jag rätt så saktmodigt ser fram emot: Målandet, skrivandet. Att då ha en lägenhet där man kan anordna en och annan utställning är mycket bra. Men lugn, kamrater, det är långt dit. Ni behöver inte kasta er på tåget för att komma upp hit och köpa mina målningar. All in due time. So far, so good.

 

Foto: Gerd Ulander











 

Så här som ovan ser det ut först om två veckor. På bilden syns avlånga ön, som nu har breda ljusa stränder. Och björkarna är precis lätt utslagna. Ljuvligaste tiden, på ett sätt. Och jag såg denna vårens första tolv tussilagon. Så lite har jag hunnit med naturen under flyttpressen. Men nu så, fullt ös.


tisdag 24 maj 2022

Existentiell tröskel - Liminalitet del 4

Jag tror aldrig har har ansträngt mig så mycket fysiskt flera veckor i sträck, som nu. Kanske när man dansade på festivaler som ung. Men här finns ingen festivitas. Bara ett uthålligt stoiskt görande av olika saker och moment som har med flytten att göra. Jag tackar Marcus Aurelius för hans gamla visdomsord om uthålligheten och tänker samtidigt att vilken backstugusittande gammal bondkvinna som helst var nödd och tvungen att dag efter dag ha samma uthållighet som jag har nu. Men det är inget att romantisera. Det bara är. Gör en sak, gör nästa, knyt ihop paketet, klipp av snöret, rulla tejpen på 38 kartonger. Töm garderoben. Släng 58 påsar. Rulla in 127 grejer i bubbelplast. Packa böcker, ritblock, målarfärger, pennor, glas, fat, skålar, skor, tavlor, kläder, spaden, sågen, fotoalbumet, kärleksbreven, gardinerna, kuddarna. 

Existentiella trösklar behöver inte alls handla om ångest och vad-ska-jag-göra-med-mitt-liv. Det har jag nog aldrig upplevt. Det kan lika gärna handla om: Räcker flyttkartongerna. Hur ska jag hinna tömma källarförrådet, panta burkar och gå till återvinningen med glas. Logistiken är mycket tajt. Det är därför jag tänker på Marcus Aurelius, den gamle befälhavaren, och önskar att jag hade befäl att tillsätta på olika uppgifter och ärenden ; )

I fönstret står tulpanerna halvt utslagna med sin innerliga tystnad. Min enda ro. Plus det varma badet om kvällen, en stund i solen om eftermiddagen, ett samtal med en vän. Sen göra, göra, göra. Alla möjliga små muskler känns spända och frusna framåt kvällen. Böja, hämta, lyfta, sänka, bära är tunga grejer. Varför ens gymma. Mina magmuskler lär sig automatiskt att ta emot en del av bördan som ryggen ska klara. Men ibland får jag ont i huvudet av alla snurriga rörelser. Jag som aldrig har ont i huvudet. 

Vad säger allt detta? Att förändring kostar. Att bara stanna kvar kostar också. Men förändringen hägrar med sina ljusa himlar och fjällhorisonter, och ett eget rum för mitt måleri. Hägrar med fjällvandringar och roddturer på den alltid klara sjön. Hägrar med sitt norrsken om vintern, med sina vänliga kontakter, ja, helt enkelt med ett annat liv. Och kostnaden är den här halvt mörbultade kroppen om kvällen. Varje dag en ny tröskel. Hinner jag? Hinner inte träffa I, V, S, L eller E. Hinner inte gå till systemet. Hinner inte ut i parken. Varför har jag sparat så många sportskor? Varför rensar jag inte garderoben varje år? Bohemens kranka eftertanke. Men jag är glad ändå, glad att jag orkar. Jag som hade coviden för bara sex veckor sen. Och alla ansträngningar känns som att de är av godo. Må livets flod strömma. Jag vill ju något bättre. 

 



fredag 13 maj 2022

Liminalitet - del 3

Mitt hem är alltmer förvandlat till en lagerlokal. Enorma kartonger staplade på varandra. Rullar med målningar, lådor med böcker, Clas Ohlsons jättebagar med kläder, paket med andra målningar, lager på lager. Jag vaknar endast för att sätta igång nästa packprojekt. Står på alla fyra på golvet och rullar ihop 2-metersmålningar och mängder av mindre i en rulle med en gardinstång i mitten. Stabilt, sa flickan. Och jag har världens snyggaste snörrulle i gammaldags stil, jutesnöre som jag inte hållit i sen min barndom. Och från min barndoms och ungdoms sjöfararliv har jag också feeling för snören och knopar. Det här ska gå bra.

Men jag hinner knappt titta åt våren, mest för att bestyren tar musten ur mig. Tvättstugetrappen 8 gånger upp och ner är bara en grej. Kasta grejer, sortera, besluta, plocka fram, plocka ner, linda in, bubbelplast, tidningspapper, rota i skåp, gallra garderob, ge bort saker och böcker, kontakta flyttfirman (prima grabbar som ser fram emot en Lapplandsresa), förnya recept, hämta paket, beställa mat. Och utanför mitt köksfönster blommar lönnen så illande ljusgrönt och kastanjen slår långsamt ut. Kanske sista gången jag ser den blomma, i varje fall från mitt köksfönster. I månadsskiftet far jag. Den nordliga våren väntar på mig. Wish me luck!

 

Liminalitet - del 1 ligger här. Och Liminalitet - del 2, här.

lördag 30 april 2022

Liminalitet - del 2

Dammet yr så jag nyser. Packar rullar med målningar i en rimligt lång kartong. Hittar bilder jag längesen gjort. Gläds åt dem och alla rullar som trillar ner i kartongen och som sen ska packas upp i ett rum enbart för måleri. Ivern har fått greppet om mig. Det är bra. Men jag är fortfarande lite trött efter en månads covid. Avresans försening blev därefter. Nu närmar den sig och allt känns mer verkligt. Ja, jag kommer att få se de första vårtecknen i Lappland. Höra tranorna på andra sidan myren. Sitta till bords med mina vänner i ett midsommarljus som aldrig slocknar. 

Men trött är jag och källartrappen är brant. Tvättas måste det och bäras. Saker ska forslas bort och väldigt mycket ska slängas. Glad är jag då att jag inte är nån samlarnatur, det gör slängandet enklare. Och så hade jag turen att stöta på en grabb i källaren, en ung granne som gärna gav bort en massa prima flyttlådor till mig. Och dessutom bar dem till mitt förråd. Detta efter att postnord strulade med packkartonger jag beställt och väntat på två långa eftermiddagar. 

Flytten blir extremt dyr har jag fattat, 80 mil tur och retur för flyttgubbar som också måste sova över nånstans på vandrarhemmet en natt. Samt kånka. Samt städning av lägenhet. Halva min sparkassa går åt till det och till ett badkar och en elcykel där uppe. Men - som alla vet finns det mycket värre saker här i världen. Vi rör oss mellan det mörkaste mörka - det satans maktkriget - och ett ljus som aldrig dör, även om vi dör. Det känns som om jag flyttar närmare ljuset.

 














Liminalitet - del 1 ligger här.

lördag 23 april 2022

Skönheten och kriget

Vacker är våren, lika vacker som alltid. Scilla och påskliljor, små virvlar av blåsippor, kastanjens knoppar och lönnens nästan utslagna blommor. Koltrasten sjunger inte på vår gård i år, men någonstans på promenaden hör vi den. Och bofinken. Och skogsduvornas hoande. Men genom alltihop finns en summerton av annan art; den tragiska tonen från Ukraina. Jag tänker på kriget varje dag, och blir förtvivlad över massgravarna och fasthållandet av människor i Mariupol, över nedbrytningen och bombandet av civila mål, över tvångsdeportationer till Ryssland (det nya slaveriet?). Läser om det satans kriget varje dag, försöker glömma det emellanåt, med musik och skönhet, med en film, ett samtal med en vän. Men det är där ändå. 

Till alla som kanske inte hunnit läsa Peter Englunds två artiklar i DN, vill jag länka till dem. I den ena finns hoppet: Putin har kört ner sig i en totalt ogenomtänkt krigsmaskin. I den andra, känslan av att detta tar tid, tiden det tar innan en diktator gjort så många fel att motståndet - förhoppningsvis även det ryska - blir hans fall. 

"Vid det här laget står det klart för de flesta av oss att historien om Putins invasion av Ukraina också är historien om en kedja av underskattning, misstag och felbedömningar.

Han underskattade gravt den ukrainska viljan till motstånd samt västländernas förmåga till snabb och gemensam aktion. Trodde han kanske på sina egna trollarméers tjat om väst som fegt, svagt, bekvämt, degenererat etcetera? Eller att alla nyttiga Putinkramande idioter i väst skulle ge honom understöd i proportion till alla de pengar han köpt dem med? Genom sitt övervåld har han hur som helst stärkt en nation han trodde sig skingra, och svetsat samman en allians han trodde sig splittra."

Därför kommer Putin att förlora. / DN 14.3.22.

"Samtidigt krävs det en inte alltför halsbrytande akt av fantasi för att se logiken i Putins handlande. Eller snarare logikerna, för det går att förnimma flera olika som i hans fall förenats på ett både unikt och fatalt vis. Vi har den imperialistiska nostalgin, som han ej är ensam om på rysk botten, och som skänker en stark, närmast överhistorisk identitet i ett land som genomgått så många radikala och djupt olyckliga omvälvningar; vi har desperationen sprungen ur insikten att för vart år som går blir Ukraina rikare och starkare, än mer demokratiskt och än mer en del av Europa.

Vi har paranoian och aggressiviteten hos en man präglad av en karriär i KGB och ett decennielångt samarbete med den organiserade brottsligheten, och som efter allt sitt konspirerande för att undergräva och splittra väst omöjligt kan tänka sig annat än att väst söker göra samma saker mot honom; vi har självbilden hos den Starke Man som räddade sitt land ur ekonomiskt och politiskt kaos, som verkligen varit populär, och som vill fortsätta att erbjuda stolthet åt de förödmjukade och hjältedåd åt de räddhågade (inte minst då han själv är en av dessakränkta och rädda)."

Putins överfall på Ukraina är inte uttryck för ett obegripligt vanvett - där finns en logik. / DN 9.3.22. 

För övrigt: Ukraina "hör till" Sovjet ungefär lika mycket som den fasansfulla svälten Stalin arrangerade i Ukraina på 30-talet "hör till" Sovjet. Holodomor. Om den kan ni läsa här.

SLAVA UKRAINI!