En liten pojke

Jag hänger ut genom fönstret och kollar månens skära i disigt ljus över taken på andra sidan. Ser in i fönster där folk lagar mat. Ser också en varelse i röd tröja som rör sig i ett rum. En liten pojke. Jag tror han håller en mobil i handen samtidigt som han går runt, runt i sitt rum. Ibland hoppar han till lite, eller tar ett par danssteg, men mest går han bara runt. Jag vet varför detta gör mig berörd. Jag är likadan som han. Jag går från rum till rum, ibland dansar jag ett par steg till Dylan eller Springsteen, men mest går jag lite hit och dit, de dagar jag inte kommer ut. 

Nu, en liten pojke som har det ungefär som jag. Antagligen en aningens isolerad familj. Någon har sagt till honom att han behöver röra på sig, inte bara hänga över mobilen. Eller så har han kommit på det själv. Precis som jag säger åt mig själv att göra lite knägympa, dansa lite, höra massor av musik. Men pojken, kanske tio år, att han ska behöva ha det så? Det är inte kul. Inte fair play, satans pandemi. Fint ändå att han vankar så länge runt, runt i sitt rum att jag hinner få en glimt av en liten pojkes värld, i denna värld. Och skicka några tankar till barnet.

Mörkt valv - work in progress

 

Det där stora inom oss, det som

om natten vältrar sig likt en tung val

men ingen ser den, inte ens du själv

så långt sjunken är den, så djupt under.

 

Minns vissa målningar,

där någon/en kvinna sitter vid ett fönster

med huvudet lutat i handen

och ingen vet vad hon ser,

valen, eller barnet,

kärleken eller eldsvådan,

järnvägsspåren

åt alla andra håll,

ankomst, avgång utan tidtabell,

station efter station efter station.

 

Vad ska vi ha till middag?

räcker lönen, täcker försäkringen

allt vi behöver ha täckning för?

Är jag vacker, har jag råd med den här klänningen,

mannen, som tänker på sina geopolitiska

investeringar, omplacerade, en förlustaffär.

Lustaffärerna - det är vi två.

Hon som klagar på oljuden,

grannarna som festar och renoverar.

Och inte ens när det är tyst

förnimmer hon – valen,

sångljudsvallen som inte når

in där alla skitljud är i svall.

 

Efterhand blir man sjuk av dem,

man blir sjuk av det man vet finns,

som man inte uppmärksammar, eller

som man redan innan klockan slog 07.45

valde att glömma. 

Först frukost.

Sen inhandling. Till jobbet. Hem igen.

Parkeringen. Kvarteren. Konsten.

Man undrar vad man lever för.

Vad lever man för.

Borde köpa nya handskar, borde

klippa mig och färga håret, kanske

göra lite fillers ändå, 

Valen  - kan inte få styra

över mitt liv, det är jag som styr.

Visst är det jag,

med  två läppar tjocka som sniglar

passande för blowjobs, showjobs.

 

Kvinnan där borta på porträttet,

Vad ser hon? Vem såg henne?

Hon vrider huvudet lätt åt sidan

tittar ner, liksom fanns det en ande

vid sidan av, ett susande hon ska minnas,

otydligt, vackert böljande, som

siden, åt sidan, i mörker mojnat..

Är hon död, eller lika levande som jag?

Vad tänker kungen på där han sitter på sin häst?

Vem övar och övar på pianot?

Var det en gång en älskande?

Fanns det en tid då jag var kvinna?

Vem av oss dödade vem?

Nu när vi alla är döda

Och har ställt oss på tur

För en uppståndelse vi aldrig

Gjorde oss förtjänta av.

 

Håller du min hand medan jag

betalar av den sista skulden

och den sista skuldräntan, medan

räntan på räntan välter djupt nere

i bankvalven och sedan

går under i ett alldeles

Mörkt valv

Valens valv

Valarnas

Andra liv

 

 

En riktigt dålig Lars Norén

Jag såg Kristian Petris filmatisering av Norén-texter igår kväll: "Detaljer" (Svt Play). Inte bra.

Det var som ett bortre rum i det Norénska palatset. Dit man kan gå för att minnas gränsen för all konst: Den där den börjar upprepa sig själv, sitt varumärke.

Jag vet inte vems felet är, och det gör detsamma. Men här får vi än en gång gå in i den störda medelklass vars inre tomhet bara kan berikas av yttre ritualer, och knappt det. En resa till Florens går i upprepningens och den misslyckade nostalgins tecken. Repliker mellan paret (en läkare spelad av Pernilla August, och hennes man, en förläggare, spelad av Michael Nyqvist) är stela och kontaktlösa, tystnaderna är monument av tristess.

Andra interiörer från förlag, lägenheter, restauranger, badrum, kök, har om igen samma utstrålning: Här är det tomt. Kärleken död, samtalen aldrig uppriktiga, självförstörelsen lika obetingad som självbevarelsedriften. En ny otrohetshistoria ramlar snabbt ner i samma tomrum. Replikerna är tunna som plastfabrikat, alienationen är total, ingen når någon, även om Pernilla August roll har något mer av sympatisk livskraft.

Men det som slår mig är alltså  detta: Att svart och cynisk människoskildring kan bli lika banal som en kioskdeckare. Att det svarta och stundtals äckliga kan bli en ny underhållning för just den medelklass Norén skildrar: "Titta, visst är det förfärligt, men riktigt så förfärliga är i alla fall inte vi". Och så kan man smaska i sig av eländet.

Som sagt, jag vet inte vems felet är, men jag kan tänka mig att den Norénska arbetssegern också kan nå upprepningens gräns, det där jag sett ske med ganska många bildkonstnärer som lärt sig knepen och sen inte går vidare. Men - jag vet inte om detta i just denna film beror på Norén eller filmaren. Jag har ju sett många av Noréns pjäser, och några av dem live, och det har aldrig tråkat ut mig. Men denna film alltså; all denna förutsägbara intighet i långsamma tagningar.

Jag tror att Noréns dramatik gör sig bäst på scen: Det ligger i stiliseringens natur, att den gör sig bättre på scen, och naturligtvis är Noréns "dialoger" stiliseringar av ett tillstånd och dessa stiliseringar funkar inget vidare i filmens mer naturalistiska form. Sen kan det också hända att Norén ibland når vägs ände med sina ständigt alienerade figurer. Men jag ska se om fler av hans dramer (som ligger på Svt Play) innan jag säger något mer om det.

Skådespeleriet var ändå bra. 

https://vimeo.com/195174417

Annan länk. 

Weeping willow

 

The scattered limbs of a marriage

speaking in tongues

 

Death will tear us apart

Life will tear us together 

Målning Claude Monet: Näckrosdamm med tårpilar

Snöpromenad

Igår kväll var det en ny värld omkring mig. Snön hade fallit, tjock och mjuk, och det knarrade under fötterna när jag gick min kvällsrunda, närapå lycklig i den omedelbara sensoriska förvandling som snöandet innebär. Jag ska inte prata om minnen av alla vintrar med snö, men det handlar om kroppen och vädret, sinnena och pulsandet. Om hur kastanjen på gården plötsligt fått alla sina grenar fyllda med snö i lager lika tjocka som grenen. Hur den tecknar sig så stiligt och litografiskt. Och de andra träden, almar och popplar, och taken som är lysande i snön, och snön under gatlyktorna och på trottoaren och refflor från bilarnas däck i snön, som med ens gör deras närvaro barnslig, som om någon tecknat ett mönster i snön: Kilroy was here. 

Och jag går och går i mina kvarter där de flesta husen är fina, och det är tillräckligt sent så att bara jag och hundägarna är ute, samt en hygglig invandrare som varnar mig: Det är halt under snön. Och det fortsätter snöa och jag får snö i ansiktet och en liten stund lyfter det mig ur tyngden av karantäntillvaron och förbannelsen i att leva i ett litet land med 10.000 döda i Covid. Jag fortsätter gå och går ivrigt medan snön rasslar ner över min kapuschong och en svärm med kajor flyger upp och när jag kommer tillbaka till vår gård har bambuskogen böjt sig under snön, men därunder är den grön, alltid grön. I fönstren hänger julstjärnorna kvar. I kastanjen sitter tolv svarta kråkor. Alla har tystnat. Någon har skottat gångarna på gården, någon har sopat trappen.

Ännu en målning av Maurice Utrillo från Paris 1910.

There will be blood

Paul Thomas Anderson hör till de regissörer jag av någon anledning missat det mesta av. Men nu ligger hans "There will be blood" på Svt Play, en stark anledning att se den, särskilt som huvudrollsinnehavaren Daniel Day Lewis hör till de intressantaste skådespelare som finns. Ingen annan skulle kunna bära upp den här filmen så som han gör.

Ytligt sett handlar det om en self-made man i oljebranschen, och några av de starkaste avsnitten beskriver hur maniskt han arbetar i gruvor och med fyndigheter, ensam, hård och härdad, med bara ett par manliga medarbetare. Det är svart och smutsigt, han faller och bryter ben, andra får något fallande över sig och dör. Gruvschakten är trånga och mörka. Bara långsamt visar det sig att även Daniel Plainviews psyke är trångt och mörkt.

Jag ska inte berätta hela storyn, men den ensamme mannen adopterar ett faderlöst barn, en pojke, som följer honom under smarta affärsuppgörelser om oljerikt land, pojken blir som en söt maskot som bidrar till de goda affärerna. På sin väg från ett svart gruvhål till en rikedom utan gräns blir Plainviews sinnelag allt hårdare, han sviker, han mördar, han lämnar även sin adoptivson ifrån sig. Allt ensammare och alltmer alkoholiserad framlever han sitt liv som self-made rikeman.

Filmen är koncentrerad på den ensamme Daniel, och Daniel Day-Lewis skådespeleri är så högoktanigt att det ensamt driver filmens story in i en monumental storhet, en story som ju annars är rätt enkel, from rags to riches.

Mycket svart film, i karga landskap, och utan kvinnor. Utan-kvinnor är liksom en del av filmens undertext. Liksom den ännu starkare undertexten: This is America. Så här går det till att slå sig fram och gå över lik och landgränser. Den egenmäktiga amerikanska andan, som leder till stora rikedomar och inre förluster, känslomässig misär. Och vars enda antipod i denna story är en hycklande evangelisk ung präst. Det var rätt underligt att se denna film, gjord 2007, just när Trump framhärdar i sin sinnessjuka me-first-politik i sällskap med halvgalna tungotalande evangelister. Men nu så, snart - är han borta.

Lite synd var det att den tidiga, kämpande fackföreningsrörelsen - som spelade stor roll i Upton Sinclairs roman - inte fick någon plats i filmen. Men Paul Thomas Anderson har tillåtit sig att använda Sinclairs story "Oil" med manusskrivarens frihet. Hur som helst: Se den, alla!

Länk till filmen.

 

Nyårsdag...

 ...på den gamla goda tiden. Målning: Lucas van Valkenborch, 1575.