Weeping willow

 

The scattered limbs of a marriage

speaking in tongues

 

Death will tear us apart

Life will tear us together 

Målning Claude Monet: Näckrosdamm med tårpilar

Snöpromenad

Igår kväll var det en ny värld omkring mig. Snön hade fallit, tjock och mjuk, och det knarrade under fötterna när jag gick min kvällsrunda, närapå lycklig i den omedelbara sensoriska förvandling som snöandet innebär. Jag ska inte prata om minnen av alla vintrar med snö, men det handlar om kroppen och vädret, sinnena och pulsandet. Om hur kastanjen på gården plötsligt fått alla sina grenar fyllda med snö i lager lika tjocka som grenen. Hur den tecknar sig så stiligt och litografiskt. Och de andra träden, almar och popplar, och taken som är lysande i snön, och snön under gatlyktorna och på trottoaren och refflor från bilarnas däck i snön, som med ens gör deras närvaro barnslig, som om någon tecknat ett mönster i snön: Kilroy was here. 

Och jag går och går i mina kvarter där de flesta husen är fina, och det är tillräckligt sent så att bara jag och hundägarna är ute, samt en hygglig invandrare som varnar mig: Det är halt under snön. Och det fortsätter snöa och jag får snö i ansiktet och en liten stund lyfter det mig ur tyngden av karantäntillvaron och förbannelsen i att leva i ett litet land med 10.000 döda i Covid. Jag fortsätter gå och går ivrigt medan snön rasslar ner över min kapuschong och en svärm med kajor flyger upp och när jag kommer tillbaka till vår gård har bambuskogen böjt sig under snön, men därunder är den grön, alltid grön. I fönstren hänger julstjärnorna kvar. I kastanjen sitter tolv svarta kråkor. Alla har tystnat. Någon har skottat gångarna på gården, någon har sopat trappen.

Ännu en målning av Maurice Utrillo från Paris 1910.

There will be blood

Paul Thomas Anderson hör till de regissörer jag av någon anledning missat det mesta av. Men nu ligger hans "There will be blood" på Svt Play, en stark anledning att se den, särskilt som huvudrollsinnehavaren Daniel Day Lewis hör till de intressantaste skådespelare som finns. Ingen annan skulle kunna bära upp den här filmen så som han gör.

Ytligt sett handlar det om en self-made man i oljebranschen, och några av de starkaste avsnitten beskriver hur maniskt han arbetar i gruvor och med fyndigheter, ensam, hård och härdad, med bara ett par manliga medarbetare. Det är svart och smutsigt, han faller och bryter ben, andra får något fallande över sig och dör. Gruvschakten är trånga och mörka. Bara långsamt visar det sig att även Daniel Plainviews psyke är trångt och mörkt.

Jag ska inte berätta hela storyn, men den ensamme mannen adopterar ett faderlöst barn, en pojke, som följer honom under smarta affärsuppgörelser om oljerikt land, pojken blir som en söt maskot som bidrar till de goda affärerna. På sin väg från ett svart gruvhål till en rikedom utan gräns blir Plainviews sinnelag allt hårdare, han sviker, han mördar, han lämnar även sin adoptivson ifrån sig. Allt ensammare och alltmer alkoholiserad framlever han sitt liv som self-made rikeman.

Filmen är koncentrerad på den ensamme Daniel, och Daniel Day-Lewis skådespeleri är så högoktanigt att det ensamt driver filmens story in i en monumental storhet, en story som ju annars är rätt enkel, from rags to riches.

Mycket svart film, i karga landskap, och utan kvinnor. Utan-kvinnor är liksom en del av filmens undertext. Liksom den ännu starkare undertexten: This is America. Så här går det till att slå sig fram och gå över lik och landgränser. Den egenmäktiga amerikanska andan, som leder till stora rikedomar och inre förluster, känslomässig misär. Och vars enda antipod i denna story är en hycklande evangelisk ung präst. Det var rätt underligt att se denna film, gjord 2007, just när Trump framhärdar i sin sinnessjuka me-first-politik i sällskap med halvgalna tungotalande evangelister. Men nu så, snart - är han borta.

Lite synd var det att den tidiga, kämpande fackföreningsrörelsen - som spelade stor roll i Upton Sinclairs roman - inte fick någon plats i filmen. Men Paul Thomas Anderson har tillåtit sig att använda Sinclairs story "Oil" med manusskrivarens frihet. Hur som helst: Se den, alla!

Länk till filmen.

 

Nyårsdag...

 ...på den gamla goda tiden. Målning: Lucas van Valkenborch, 1575.

För ett nytt år

 

Önskar så att jag stod just här och fullt upprymd såg ut över ett månbelyst landskap, så som det har varit ibland i vintertid. Ingen annan än Munch kan fånga det. Önskar också att nästa år befriar oss från allt tråkigt i livet som tvingat sig på oss detta år. Önskar mer frihet, fler resor, fler möten med alla dem man tycker om. Mer lust att arbeta och skapa, för även den lusten förtvinar lite i all nödvändig isolering. Men snart, ganska snart, börjar livet om, på alla nivåer. Önskar er alla ett glädjerikt nytt år !

Domens dag

Det er lysår mellem mig og Regine Olsen, sa Kierkegaard. Jag tror honom. Jag genomgår nämligen en ljusårsfeeling; känslan av avstånd och inte sällan förakt för de varelser som inte kan ta en universellt livshotade pandemi på allvar. De vars ljusår är endast bling-bling. 

I februari, eller om det var mars, när alla ännu var som dunungar i förhållande till pandemin, skrev jag på twitter: 2 miljoner kommer att dö. Vi närmar oss det, och jag tror min intuitiva bedömning var i underkant. Sedan dess har vi gått igenom en underligt overklig Via Dolorosa, där de flesta som dött varit någon annan, någon annanstans, och där alltför många av oss har trott att vi är skyddade, odödliga, såna som pesten inte biter på. Jag behöver inte gå in på de förfärliga konsekvenserna av både myndigheters brist på förberedelse och vissa gruppers nonchalans inför död och liv. Ni vet ju redan. Men det är inte ointressant att nämna just festprissarna vid Stureplan, politiker på party, Donald Trumps upprepade folksamlingar och fester i Vita Huset med påföljande smittor och anställda som måste kapa både tår, fötter och halva ben. Den oerhört självupptagna maktlystnad eller njutningslystnad som dessa beteenden uppvisar är helt enkelt skamliga, ur varje etisk synpunkt. Att kasta sig ut i julhandeln medan mängder av människor smittas och dör, och sjukvårdsarbetarna sliter ut sig i dubbla pass, är också fullständigt oetiskt, lågt och möjligen infantilt. 

Om vi kan hjälpa de sjuka, de smittade och de som arbetar i vården genom att avstå från några av våra barnsliga små njutningar, inköp, fester, bling-bling, så ska vi göra det. Det är djupaste allvar nu. En skiljelinje kan man säga, mellan att ta ansvar för sitt eget och andras liv och död, eller att inte göra det. Det är möjligt att vi lever i Kali Yuga, den sämsta tiden, enligt hinduerna, mycket tyder på det, även om jag bara tar de stora religionernas termer symboliskt. Kali Yuga innebär en gradvis försämring av den moraliska ordningen hos människorna. Och - utan att vara det minsta muslimsk - ser jag hur även deras lära kan tolkas symboliskt, för den tid vi befinner oss i: 

"När den mest onda medlemmen av en stam blir dess härskare, och den mest värdelösa medlemmen i en gemenskap blir dess ledare, och en man respekteras endast av rädsla för det onda som han kan göra, och när ledarskapet ges till människor som är ovärdiga det, väntar domedag".

Har det funnits någon ovärdigare president någonsin än Donald Trump? Har det någonsin funnits en ledare som gett så fullständigt fasen i vad folk lider av under en pandemi? Har det funnits någon mer ansvarslös gris i Vita Huset någonsin? 

Och då har jag inte ens kommit in på den andra sortens ondska i världen, den religiösa moralismen hos ayatollor och Saudiarabiska härskare, som hugger händerna av en tjuv och ger otrogna kvinnor en dödsdom. Det är farligt med sträng och bestraffande moral och det är farligt med likgiltig omoral.

Så då är jag tillbaks hos Kristendomen och den gyllene regeln: Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, ska ni också göra mot dem. Barmhärtigheten är störst.

Om det finns en dom - och då menar jag återigen att domens dag är symbolisk - så gäller den detta: Har du brytt dig om dina bröder och systrar, på en buss, i en affär, på ett tåg, och alla de som arbetar i vården och är slitna. Kan du avstå för deras skull? Och om inte - vem är du då?

 

 P.S. Den 27:e börjar vaccinationerna.

Julpresenten: Rachmaninoff

John Gardner dirigerar orkestern i Consertgebouw i Amsterdam. Ljuvligt lekfullt och dramatiskt. God Jul.