torsdag 8 oktober 2020

Nobelpriset i litteratur 2020

 All Hallows, av Louise Glück

  

 

Och här ur intervjun i New York Times:

"You’re writing to be an adventurer. I want to be taken somewhere I know nothing about. I want to be a stranger to a territory. One of the few good things to say about old age is that you have a new experience. Diminishment is not everybody’s most anticipated joy, but there is news in this situation. And that, for a poet or writer, is invaluable. I think you have always to be surprised and to be, in a way, a beginner again, otherwise I would bore myself to tears. And there have been times when I have, when I’ve thought, you know, you wrote that poem. It’s a very nice poem, but you already wrote it."

Hela intervjun kan ni läsa här.

onsdag 7 oktober 2020

Läsandet och gåendet

I fjorton dagar höll jag bara ihop med Klas Östergren. Njöt mig igenom Renegater, trots vissa svagare avsnitt och lite rörig intrig. Men det är något med själva tonen hos Östergren, luftperspektivet, människosynen. Det där som gör att man litar på en författare. Jag hade tänkt skriva en recension men känner att ni lika gärna kan läs Per Svensson i DN eller Ulrika Knutson i Expressen.

Efter det kom en svacka. En djup intighet. Vad skulle jag med de andra till: Inte ens Heinrich Böll, Alice Munro, Eyvind Johnson, eller Ulf Lundell, som stod här i bokhyllan, kunde locka mig. Det var några svåra dagar. Sen hittade jag Peter Handkes lilla bok om hans mamma. Den var fin, skriven med lätt hand, och utan sentiment. Därefter fann jag Torgny Lindgrens Minnen. Och nu fick jag det riktigt bra igen. Vem utom Torgny Lindgren skriver ned sina minnen helt befriade från skryt och mallighet? Vem skiter i Högtidliga Sammankomster, ordnar, utmärkelser, kärleksaffärer, middagar med kandelabrar och annat joks, så som han gör? I ställer rör han sig stillsamt och humoristiskt förbi sina västerbottniska släktingar och deras historier; pojken som fastnade i en maskin, morfadern som fick hudcancer, mamman som på gamla dar sa till sin son att hon aldrig känt sig hemma någonstans. Och han svarade: Inte jag heller.

I gengäld blir jag själv snabbt hemmastadd i den västerbottniska stämningen, både den dialektala och den kartografiska. Liden, skogen, sjön, älven, myren, Bastuträsk, Norsjö, hjortronen och ljuset. Det är också lite roligt att Lindgren räknar upp några fina typer som härstammar från samma västerbottniska stamfader som han själv, inte minst då Martin Lönnebo, som jag träffade några gånger när maken och jag bodde i Linköping, samtidigt med Lindgren. På muséet som maken chefade för kunde man få höra biskop Martin Lönnebo och Torgny Lindgren diskutera livsfrågor. Lika saktmodiga och opretentiösa båda.

Läs alltså Torgny Lindgrens Minnen, om ni inte redan gjort det. Den är full med mästerliga dialoger och understatements. Nu läser jag Stephen Kings Att skriva, och den är kul, men lite enkel. Det gör ändå inget, för han säger bra saker.

I övrigt händer ingenting utom att den underbara korpen kraxande bevakar sitt revir, att räven går förbi, och att ormvråken seglar in. Det blåser mestadels sydlig vind, så hösten är fortfarande rätt grön. Jag går genom samma gamla skog, till samma gamla vik, eller förbi gården där Anna och Kalle bodde. De som ordnade vår barndoms midsommaraftnar. Ni har väl också hoppat säck och tävlat med ägg i sked? Och dansat runt stången? Pappa och mamma var aldrig med. De var precis som min man; ointresserade av midsommarlekar.

 


PS: Jag är fortfarande rätt glad i den där boken som jag skriver på, alldeles själv.

måndag 5 oktober 2020

En poet är död och därmed uppstånden

Derek Mahon. Ni är säkert många som hört talas om honom, några av er, hemmastadda med det engelska språket, har även läst honom. Så inte jag. Jag ber om ursäkt. Inte till er, men till Derek Mahon. Han verkar vara en sådan som man vill läsa, nu när han dött och man äntligen fått upp ögonen för honom. Jag ger er en av hans dikter.

 

It is called “Everything Is Going to Be All Right,” from 1978:

 

How should I not be glad to contemplate

the clouds clearing beyond the dormer window

and a high tide reflected on the ceiling?

There will be dying, there will be dying,

but there is no need to go into that.

The poems flow from the hand unbidden

and the hidden source is the watchful heart.

The sun rises in spite of everything

and the far cities are beautiful and bright.

I lie here in a riot of sunlight

watching the day break and the clouds flying.

Everything is going to be all right.

Something went wrong. Please try again later.

 

 Vill ni läsa mer finns en artikel här i New York Times.