Eliassons vallmoåker

Den här bilden kom från Jan Eliasson på twitter. Från hans Gotlands-plejs. Så vackert.

Seven Zen Under & Methan

In Seven Zen Under
there is a frosen path
that none of us will enter
who hasn´t done the math 

The Geology is broken
but the friendships are intact
you may bring back a token
from the open cratertract

In Seven Zen Under
When seven monks appear
You know that they will guard
the little monkeys there

Apart from that there´s none
and no protection left
from the magnitude disaters
that will end a World of theft 

The methan gas is flowing
it´s no human kind of flow
this is the time of sinkholes
as CH4 will grow

The seven monks are praying
their tiny clockbells ring
some hour out of eternity
that even blackbirds bring

The visitors are leaving
as strangers always do
behind them is the heaving
of another methan brew

The woodpecker

The tragical story of a woodpeckers life, in five acts.

Act one.

The woodpecker is happy with his little family.
They all love each other and spend their days
in the forest, where there is a tree for everyone
to have their pecking & picking lessons going

Act two.

The woodpecker enters the adolescent life,
with much ado about competition & beauty display.
The woodpecker stares into the pond and finds his look
both beautiful, magnificent and sometimes bleak.

Act three.

The woodpecker gets an agreement from the opposite sex,
he will be allowed to reach and penetrate her sexual organs.
This done the woodpecker feels pretty alone again, not
so much the woodpeckers "wife" as she has her eggs.

Act four.

Oh, the eggs are broken up and little chickens chirp
the woodpeckers are busy finding larvaes in the bark.
the chicks are always hungry, the sexlife is all gone
but only lady Woodpeck does sorely miss the song

Act five.

The little woodpecks growing, the family goes on
to pecking all together until next summers song
their pecking and their picking is heard all season long
this pecking-picking gift is the way their life moves on.

Song for the few

I know what I can
and I know what I must
and there´s someone in Heaven
that I can trust

Some are unlucky
and some are unjust
some dress up in armour
that forever will rust

There´s millions of people
with millions of hands
who grasp at the Wheel
and the Fortune of chance

I´m neither that greedy
nor am I that young
but I still have some songs
that need to be sung

I know what I can
and I know what I must
and there´s someone in Heaven
I totally trust

Låt de döda begrava sina papper

Låt de döda begrava sina döda
Låt de döda begrava sina papper
Låt de döda begrava sina möbler
Låt de döda begrava sina slakter
Låt de döda begrava antiloper
Låt de döda begrava sina sopor
Låt de döda begrava sina anfall
Låt de döda begrava sina kall
Låt de döda begrava sina jetplan
Låt de döda vandra genom Rajasthan

Låt de döda begrava sina intriger
Låt de döda begrava dem som tiger
Låt de döda begrava en triljon
Låt de döda begrava dödens mutation
Låt de döda begrava panama papers
Låt de döda begrava sina moneymakers
Låt de döda begrava sina gömda skatter
Låt de döda begrava sina marmorkatter

Låt de döda begrava sina saxofoner
Låt dem alltid minnas sina ekvationer
Låt de döda begrava sina stölder
Låt dem slippa alltför stora bölder
Låt de döda begravas med briljanter
Låt dem sörjas av några äldre tanter
Låt de döda få allt som fanns på listan
Låt dem fatta att det följer med i kistan.

Rastlösheten

Segheten i rastlösheten. Hur jag bara vill tänka på resor, hur jag kollar bilder från Tasmanien (där jag aldrig varit) och Hebriderna (där jag varit på långresa) Kroatien (där jag varit) och Grekland, som jag knappt ens behöver hämta bilder på för de finns alla i mitt huvud. En hel film faktiskt.

Segheten: Att jag har typ hundra praktiska uppgifter att ta hand om här hemma: Tvätta, tvätta fönster, göra ordning rummet till ateljé, sy ihop hål i min finaste franska kofta, gå med återvinningsgrejer som hopat sig i påsar jag vet inte hur länge. Förutom då den där boken, Augustus av John Williams, som ligger under soffan, och som jag aldrig kommer nån vart med trots att jag älskade hans tidigare romaner (som jag skrev om här, och här).

Den enda jag håller på med hela tiden är Inger Christensen och hennes Samlede digte, som jag läser högt på danska, också för att hålla kontakt med språket, nu när allt resande står stilla. Och så läser jag mig bakåt i hennes diktning, från det alltmer kosmiska och överpersonliga, tillbaka till ett emotionellt smärtsamt rum, där en man vänder ryggen till. Och då blir jag ledsen för hennes skull. Och så ser jag på bilder av hennes man och han ser förfärlig ut. En posör. Ja, jag vet, en intelligent posör - de finns också.
Men så vill jag då bara framåt igen, till de mer befriade dikterna, där hon ser allt i stort och sjunger vidare mellan dröm och förstörelse.

Jag är inte typen som bakar surdegsbröd och havrekakor i en pandemi, märker jag. Inte heller typen som tar risken att gå på fest. Inte heller sätter jag mig på en kvarterskrog, där folk blir allt fullare, fumligare osv. Det är visserligen många som leker lite med döden nu. På engelska pubar och Floridas barer. Jag tänker inte joina. Alltså: Ett ganska tråkigt liv. Det har gått bra i tre månader, nu på den fjärde börjar jag nå min gräns. Det enda som hjälper är musik, samtal med vänner, läsning, och att skriva. Men min inre frihetsdjävel har börjat *skrika* under taket.
Läser då med viss igenkänning Josefin Holmströms text om rastlösheten. En mycket yngre och mer melankolisk bild av mig själv. Jag kollar inte stjärnor, men glädjer mig åt träden, de i parken, de utanför mitt fönster. Jag skulle inte överleva utan dem. Och dikterna.

følger nu søvngangerruten                                                    
hen under højslettens
brede balsamiske himmel
på tværs av en isdekket sø
på langs av en vindgroet ø
lodret ned gennem ilden
vandret frem gennem sneen
insvøbt i vindens kåbe....

När de rika förstör för sig

Det finns förstås en sensmoral här, och det märker ni redan i rubriken. Detta märkliga; att människor som fått allt materiellt serverat ändå inte kan nöja sig, och inte nog med det, de kan inte heller låta bli att i någon mening förstöra det som de har fått. Det kan vara eviga arvstvister som mellan de rika syskonen Stenbeck-af Ugglas. Det kan vara små lumpna falskheter och smygande schismer om pengar. Somliga går omkring när deras far ligger döende i cancer, rotar i lådor, försöker lägga sig till med så mycket som möjligt på andras bekostnad.

Men låt oss se ut i den s.k. stora världen. Där finns t.ex. den stenrika pedofilen Jeffrey Epstein och hans frilla eller medarbetare i pedofilverksamheten Ghislaine Maxwell. Ghislaines pappa, som hon tydligen var helt fixerad på, var en mycket rik och mäktig man som dessutom fifflade kriminellt med att suga ut sina egna bolags pensionsfonder. Det som skulle gå till andra, skulle han också lägga beslag på. Det är ha-människans grundläggande karaktär. Timbro-iterna tycker att det är bra. De vill att alla ska bli mer giriga. En av deras f.d. medarbetare är nu anställd som Ulf Kristerssons pressekreterare. Så nu vet vi ännu bättre vad Moderaterna går för.

Medan Maxwell-Epstein-historien än en gång rullas upp för våra ögon är det om igen tid att häpna över vad de bortskämda kan ta sig för med sina liv: Ghislaine Maxwell som alltså hjälpte Epstein att lura till sig minderåriga flickor som han tände på, och som hon själv tydligen fick någon sexuell kick av. Andra människors värde och värdighet är som vanligt underordnat dessa hamänniskors begär. Det kan gälla företagare som överutnyttjar fattig arbetskraft utan rimliga kontrakt, liksom det kan gälla för partyswingers som använder andras kroppar som sexmaskiner. Grundläggande är användandet av och utsugandet av och förtrycket av andra människor.

En tjej som Ghislaine Maxwell, vars enda uppgift i livet tycks ha varit att försöka göra intryck på andra, leva loppan, parta, swinga, privata jet-plan, vara medlem av the jet-set. Kanske hade hon också en fixering vid Jeffrey Epstein liknande den på fadern. I alla fall lär hon ha varit en rätt osäker tjej som gärna slängde "fina" namn omkring sig. Det finns psykologi här. Men det finns också en rak linje: störtrik-bortskämd-dekadent-blasé-börjar förstöra sitt liv. Kicks. Och nya kicks. Parallellt med en identitetslös identifikation med allt som är märkvärdigt, identifikation med ting och modeassecoirer och modetankar, som att det är ball att äga och då kan man göra hur fan man vill med all etik och moral.
(Tanken går lite lätt till Timbrohögern igen, men lika mycket till alla dessa sorter som inte har någon egen kärna utan bara vill vara som alla andra i tidsandans konsumism).

Snygg kvinna, har allt hon kan behöva, fin utbildning, stålar - förstör alltihop genom att gänga sig med en pedofil. Andra förstör alltihop genom att knarka, eller genom evigt taffliga äktenskap/skilsmässor som varje gång kostar frid och pengar. Eller genom kriminella affärer, som Jared Kushners farscha. Eller genom lånepoker, som icke-presidenten Trump (en annan snubbe i Epsteins krets). Åter andra förstör varje uns av familjesammanhållning genom sina strider om pengar och ägande. Det är ingen vacker rollmodell - girigheten - hälsar jag till Timbro, om igen.

Sen är det självklart så att vi önskar att Donald J Trump förstör riktigt jävla mycket för sig själv. Han är redan på den vägen, och fallet lär bli stort. Man kan lura sig själv, men inte alla andra. Är man en rik fjant så är man. Och om ni inte redan tröttnat kan ni läsa Mary Trumps ingående beskrivning av en helt sjuk familj, där dock Donald klarade sig genom ständigt fusk: "When Fred Sr. slipped into dementia soon before dying, Donald, strapped for cash, maneuvered unsuccessfully to push his siblings aside and gain control of an estate worth several hundred million dollars." Hela artikeln/recensionen ligger här.