fredag 20 december 2019

Vackraste julkortet

Jag har för länge sen slutat skicka julkort. Och numera får jag högst två, tre. Alltid ett från min syster och svåger. Dessa traditionsenliga människor. Själv har jag nästan inga traditioner, brukar fira julafton med vänner, samt gå på en och annan julkonsert. Köpa lite hyacinter. Bjuda någon på middag. Ja, så ungefär.
Nu får ni i alla fall ett stramare och vackrare julkort än ni någonsin sett. Av Fra Angelico. Jag har ingen aning om vilka de serena herrarna är som flankerar Maria och Jesusbarnet. Tippar på S:t Peter och S:t Paul. Josef stökar nog med julmaten och änglarna har inte anlänt än. Men de kommer snart. Pax Vobiscum, som de sa i katolska kyrkan när jag var barn. Frid, med andra ord.



torsdag 19 december 2019

Ugglan

Ja, jag vet. Trumps Impeachment och allt det där viktiga. Jag är verkligen glad för det. Bra jobbat Demokraterna. Nu till nästa avdelning: Avsätt! Det kommer tyvärr inte att gå lika lätt. Men den som lever får se. Tills dess tycker jag vi koncenterar oss på ugglans skönhet. Och ni kan läsa mer om den och andra fåglars väl och ve i naturfotografen Håkan Eklunds bok, som recenseras i finska Hufvudstadsbladet. Men jag vill egentligen bara ge er ugglan, ett vackert väsen i skogarna.




onsdag 11 december 2019

The Look of Nobel

The look kan alltså betyda två saker: Hur något/någon ser ut eller hur någon ser på dig, hur du ser på någon, rentav in i ögonen. Ibland ser även träd på dig, eller en räv, eller ett moln.

Men nu är vi i kulturens och kultens värd. Det är fest. Nobelfest, i Stadshuset. Jag är tillräckligt sago-barnslig för att sitta och titta; för att rummet är så vackert, så fint belyst, så många blommor, och så många människor jag är nyfiken på. Begåvade, vackra, politiska, administrativa, och en del fän.

Eftersom kalaset sänds via Sveriges Television är reportrarna alltid i förgrunden. I år var flera av dem rätt bonnvackert klädda, vilket kan kännas som en vila från de sofistikerade skapelser som tidigare utmärkt reportage-teamet. Värst i år var glitterklänningar. Både vid micken och i salen. Glitter är vulgärt. Men där fanns också gediget vackra klänningar, som prinsessan Madeleines purpurrosa och vetenskapsreportern Victoria Dyrings klassiskt smala och lysande vita siden. Jessica Gedin är ju alltid ett fall för sig, och i år bar hon något helt misslyckat: En klänning i svart-vitt, som såg ut som en blandning av medeltida frilla, kanske lite nunna, och ett framstycke som kletade in hennes två små bröst till allas fixerigsbild bakom tunn vit bomull. Okej, Jessica, vi anade redan innan att du hade bröst. Nu är det bevisat.

Olga Tokarczuk, då - apropå att både synas och se - det goaste, mest mänskliga ansiktet, och en svart klänning som höll ihop ända upp till halsen och ramade in hennes ljusa hud. Överallt ser man den människan hälsa och ta i hand som någon som ser in i den andre, ibland också retirerar en smula, inför alltför översvallande västeuropeiska artigheter. Som: Nu ska vi vara sanna här. 


Och här tog kanske samtalet slut en liten stund, ja....


Victorias klänning måste tyvärr nämnas, ännu en labil modekreation, överfull med anspråk. Visst - den föll vackert, men var uppdelad i svartvitt på längden vilket fick skapelsen att spaltas för blicken och prinsessan att bli mindre vacker än hon faktiskt är numera. 

Gulligast: Utan tvekan den gamle professorn, fysikpristagaren James Peebles, som också höll ett fint tal. Och så, till sist, min käre Shiva, det indisk-amerikanska paret Abhijit Banerjee och hans hustru Esther Duflo, (vinnare av ekonomipriset tillsammans med Michael Kremer). Hon höll också ett mycket bra tal. Han var den vackraste mannen i församlingen, en hinduisk prins bland pingviner.


Esther Duflo ledsagad av Carl-Philip.
Abhijit Banerjee ledsagad av Magdalena Andersson.
    



















lördag 7 december 2019

Helene Billgrens Elektriska Lady Land


I en tid när allt fler blir författare och konstnärer, och när nivån på konsten är sjunkande, är det befriande att stå inför ett par målningar som lyfter över den opassionerade halv-sociologiska samtids-tjockan. Helene Billgrens måleri, som det utvecklats efter 2010 och fram till nu, hör till det som lyft. 2018-19 är hennes höjdpunkt. Det förlösta måleriet har stor lyskraft. Koloriten är ett äventyr.




Alltså står jag fullständigt begeistrad inför ett par av hennes målningar. En sorts landskap där det händer grejer. Färgen är ofta bedövande vacker; en turkosgrön, blågrön, viridian, pärlblå och ljust bleklila tonskala, där det vita och ljusgrå ångar in som moln och vatten. Det syns att hon, som hon sagt någonstans, ägnat sig åt att titta på de gamla mästarna. Mest notabelt kanske Turner. Hennes trick liknar hans: Hon gör enorma svep med penseln, stora orädda lager av sås, dvs av stämning, av ett väder, en rymd. I den rymden lägger hon in små tecken av mänsklig närvaro, ett par flickhuvuden, en vit gavel långt borta, en hydda med halmtak, ett par levnadströtta palmer i förgrunden, och vi är där: I ett sekel av översvämningar, naturkatastrofer och eskapistiska Thailandsresor. Därtill kommer att hon bitvis använder en serie-estetik: Det finns dansande hula-hula-flickor, precis som hos Dick Bengtsson. Det finns enorma vattenfall, målade som av ett barn som tänker: Vatten är blått, och så låter hon det blå stråla över halva målningen. Jag älskar det.

Det jag däremot med lätt gång passerar är hennes tidigare måleri, dessa eviga flickryggar och finklädda ensamma små kvinnor som verkar ute ur världen. Därtill salar med hennes experiment i collage-stil, med smycken och kedjor och balkvällens lyxkläder i kartong. Det kunde jag enkelt varit utan. Men nu är det en retrospektiv. Och då är det bara att raskt passera utvecklingsåren och säga yess, Sverige har om igen fått en till Riktig Målare - och så drunkna i de stora salarnas skönhet.
Gå och se hennes utställning om ni hinner, det är sista dagen i morgon. På Liljevalchs konsthall, öppet till 17.00.






















PS:
För övrigt kan man bli sjösjuk av för mycket konst. Därför väljer jag ofta två, tre - eller högst sju - konstnärer som jag bryr mig om. Och av den konst som görs just nu, inte många. Men Helene Billgrens måleri är stort; det är skickligt hantverk, samtidigt som hon är vild, om än med lite snodda grepp. So what, alla konstnärer har lånat av alla, vad det gäller är om lånet funkar. Och det gör det t.ex. nedan, där det syns att hon har tittat på Per Kirkeby. Men att hon samplar en del förklarar ändå inte de fantastiska djup och rumsligheter som uppstår i hennes målningar. Det kan bara hennes egen blick invänta.



Men bara kolla ljuset som faller på rumpan, den gula kjolen, ljuset på vaden. Brava!

Klicka på bilderna för förstoring.

onsdag 4 december 2019

What happens to the heart

 
Att han kan göra så mycket av så lite, och så lite av så mycket. Av allt det där som händer - med ens hjärta.

Jag blir på något sätt lugn - av Leonard Cohen.

Och så - hans ansikte: Ung, vacker och sorgsen, gammal, stilig och gladare. Vilket är bäst? Jag tror det senare. För alla inblandade, i vad som händer med Hjärtat.
                                                                   
                                                                    ***

Men sen - om man läser hans sångtexter, och ser ett par intervjuer från tidigare år, märker man det där draget som är så typiskt för intellektuella män; att han alltid måste distansera sig. Att han gör små paradoxala volter i förhållande till kärleken, som "who´s kidding who". Eller, i en annan sång där hans käresta måste vänta, för att han är där uppe i huset "waiting for the miracle to come". Och hans mirakel är inte kärleken, utan snarare dikten och sången.

Lite glad då att jag träffat x antal män, begåvade och intellektuella, som kunde lägga ner det där försvaret. Samtidigt så finns det ju från min sida max förståelse för folk, både män och kvinnor, som måste stänga in sig, undvika telefoner, internet och premiärer, för att själva skapandet är viktigare. Och ibland viktigare än de närmaste. Så bara är det.

Nu får ni sångtexten till What happens to the heart. Den, och andra sånger från den av Cohens son posthumt utgivna, "Thank´s for the dance" finns här och på fler videos på You Tube.  (Vi ursäktar att videon är lite kitschig).
Och här finns en intervju med Adam Cohen, som tillsammans med sina vänner, bl.a den eminente producenten och musikern Daniel Lanois, sammanställde sin pappas sista album.



I was always working steady
But I never called it art
I got my shit together
Meeting Christ reading Marx
Sure it failed my little fire
But it's bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart

There's a mist of summer kisses
Where I tried to double-park
The rivalry was vicious
And the women were in charge
It was nothing, it was business
But it left an ugly mark
So I've come here to revisit
What happens to the heart

I was selling holy trinkets
I was dressing kind of sharp
Had a pussy in the kitchen
And a panther in the yard
In the prison of the gifted
I was friendly with the guard
So I never had to witness
What happens to the heart


I should have seen it coming
You could say I wrote the chart
Just to look at her was trouble
It was trouble from the start
Sure we played a stunning couple
Adam Cohen med sin pappa
But I never liked the part
It ain't pretty, it ain't subtle
What happens to the heart

Now the angel's got a fiddle
And the devil's got a harp
Every soul is like a minnow
Every mind is like a shark
I've opened every window
But the house, the house is dark
Just say Uncle, then it's simple
What happens to the heart

I was always working steady
Cohen och Joni Mitchell 1967
But I never called it art
The slaves were there already
The singers chained and charred
Now the arc of justice bending
And the injured soon to march
I lost my job defending
What happens to the heart

I studied with this beggar
He was filthy he was scarred
By the claws of many women
He had failed to disregard
No fable here no lesson
No singing meadowlark
Just a filthy beggar blessing
What happens to the heart
Cohen med vänner, Hydra, 1960-tal.

I was always working steady
But I never called it art
I could lift, but nothing heavy
Almost lost my union card
I was handy with a rifle
My father's .303
We fought for something final
Not the right to disagree

Sure it failed my little fire
But it's bright the dying spark
Go tell the young messiah
What happens to the heart


June 24, 2016 

tisdag 3 december 2019

Greta i Lissabon

Dagens glada nyhet var detta: De goda människorna i Sezuan har kommit fram. Och eftersom de har seglat i 30-40 knop de senaste dygnen, och eftersom jag är uppfödd både med att segla och med att be för folk, så har jag bett för Greta. Men samtidigt litat på att hon nog har sina beskyddare, både bland människor och i själva Ljuset.

Här är hon nu! Leve miljökämpen! Godnatt!




En fånes framsteg






En dag som denna faller det sig nästan omöjligt att inte göra reklam för Coldwar Steve och hans bok.

Underbara kvinnor hasar över Odenplan i den exklusiva snö-och-regn-sörja som Stockholms Moderatstyrda stad numera rikligt förser sin befolkning med. Ständigt detta dysfunktionella värv med att inte ploga, sanda, salta osv. Allt medan ekonomikretinerna i stadsfullmäktige slickar röv åt överklassen, och tillgodoser deras behov av ännu en bartender, eller ännu en au pair, eller ännu en massör, på skatteBIDRAG -  så vankar mödosamt mödrar med enorma barnvagnar, äldre kvinnor med käpp, äldre män med rullator, små barn som hankar efter, tjockisar som har problem med balansen, hela denna skara av människor som inget ont gjort, och som förtjänar bättre än att halka runt på grund av en linslus i moderaterna som beställer mer lyx för sin egen sort och mindre stads-kultur för alla andra. Samt då, Privatisering av Hela Skiten.

Att röra sig i en stad ingår i en sorts kultur, att wrooma förbi i en stadsjeep - inte. Att kunna sköta elementära ärenden med bussar, tåg, tunnelbanor som fungerar, är stadskultur. Att prioritera konsulter på Karolinska, utförsäljningar, och evinnerliga tunnlar för bilister, taxiresor för miljoner till bortskämda politiker och nerdragna busslinjer för mig och barnfamiljerna i trakten, är inte stadskultur. Framsteg är, i denna politiska "vision", detsamma som illusioner, lifehack för inkompetenta politiska lurendrejare och deras polare i förfalskningsbranschen. Framsteg som tillbakagång. Fördelar som nackdelar. Fin stad som ful stad. Service - out of service. En fånes framsteg är alltid den riktiga människans förlust. Jag faller inte denna dag, men framför mig rasar en ung pojke på arschlet i sin fulla längd. Vädret är en sak, men
gatukontorets entreprenörer en annan. Privatiserade.


(Glöm för övrigt inte bort Tony Judt: Ill fares the Land. På svenska: Illa far landet. Bästa, käraste Tony Judt, som såg igenom skiten! Och ett litet hejans tack igen till Gunnar Pettersson, som hittade Cold War Steve).