torsdag 28 maj 2015

Svalor - som en människa i uppförsbacke ser dem



En iver i allt. Från nattlig sång av koltrast och morgonsång av bofink. Och nu svalorna. Deras närvaro ska man behandla med stor lätthet, som en outtalad romans eller som en sidobild av existensen: En hop av sammanträffanden man aldrig kan lita på men ändå kan, för att de hela tiden försvinner och kommer tillbaka, cirklar iväg en halv kilometer ut över vattnet och högre, högre, uppåt himlen - och ja, se nu: De kommer tillbaka som alla riktiga kärlekar och de gör sig omöjliga, försvinnande, fria - som alla desamma. Men med ens, just när man länge gått gatan upp mot parken dyker de ner, just där man stannat för att stirra upp mot Syren och Oxel, över den höga Asken som äntligen slår ut, där överfaller kåren, brant nedåt med suverän obundenhet, höga ljud och  looping-the-loops. Samövade flygkonster så lättsamt estetiska att ingen militärflygare kan härma. Detta är kvalificerad aircraft. Flygkonsternas let it loose. Och det snabba knirpande ljudet, som gör varje människa till en baktung anatomi, skruvar sig upp mot himlen.

Det är spiralen, den där som rör sig uppåt vidare, men som hela tiden gör en sväng tillbaka till en passerad punkt, men nu på en högre nivå. Ja, ni fattar hur Naturligt det var för Dante att göra den Gudomliga Komedin till en stor spiralstrut, där man faktiskt kunde mogenhets-avancera från sämre till bättre breddgrader.
Och det gör man, inte alla kanske, men de flesta i spiralen känner igen något passerat, ett knivigt fall, en dålig bit karma, och nu ska den passeras igen, men nu på en högre "ring of the ladder" - som man skulle kunna säga på engelska, men jag säger hellre: Samma punkt men en tids längre utveckling - och du passerar den punkten på ett annat vis nu.

Man stapplar uppåt en ganska hög backe, drar in det sista friska av häggen, hälsar på en hund, tänker på en vän, ett skrivjobb, en resa. Men svalorna kastar sig om igen ner med överfallstaktik, de lyfter upp en och drar, de måste vara exakt 49 stycken nu och jag svävar en bit med dem som om himlen var en stig, och de skriker allt närmare. Och man, jag, vet, att nu är det här. Vi säger inte vad. Men nu är det och du kan inte gömma dig för hänryckningens happening och du tål den: Fåglar, blommor, lätt och skinande grönska. Himlens egen ljusteknik.

Sålunda kommer man närmare både svalorna och himlen, och man kommer allt längre bort från det som håller fast, klibbar fast, eller som man själv gärna vänder sig om efter som  Sara, Lots hustru. Men nej  -  vi försöker att inte vända oss om så ofta längre. Något är över, något annat på g. Just där, på den platsen - är det svalornas tid. Ankomsten är kort. Ta den!
 

tisdag 19 maj 2015

Frid finns på stäppen, som Tolstoj sa

I köket hos en vän ser jag väggen lysas upp av diabilder från ett vinterblekt Lido, utanför Venedig.
Jag säger:
"Fellini. Det krokanerade gamla strandhotellet. Måste vara där de bodde under filmfestivalerna på 60-talet".
Jag önskar jag inte hade sett så mycket film. Men jag ser en cykel vid stranden, en familj utspridd kring en halvgammal bil, och säger: Rosellini. Ser en svartklädd figur vänd mot horisontens utplånade linje och säger: Um, Wim Wenders, "Paris Texas". Angelopoulos. Bruno Ganz. "Himmel över Berlin". Ensamma män.
"Det där är ingen man. Det är en kvinna", säger hon som tagit bilderna.
Men figuren i bylsig överrock rör sig bortåt i motljuset som en man i en roadmovie. Den sorten som aldrig vänder sig om.

Stranden är kylig och rensad från badgäster. Inga båtar, inga solande kroppar. Ingenting som "lyser upp", mer än de tusentals snäckskalen som skimrar i motljuset. I den sena eftermiddagen är sanden gråbrun och luden som sorkpäls. Den blankslitna promenadvägen av betong sträcker sig kilometervis in i det försvinnande disiga ljuset och markerar centrallinjen i det stora rum som blivit kvar när det pittoreska sommarlivet raderats ut. Det syns att det är en arkitekt som tagit bilderna. Och att hon samtidigt är en fotograf som vet vad hon vill ha: Minimalism och övergivenhet.
Jag tänker att mina associationer är hopplösa och att jag måste förklara på ett annat sätt varför hennes bilder är bra.
Jag säger "Kiefer".

Det är som en passage i V.S Naipauls novell "I en fri stat", där en man och en kvinna färdas i bil genom ett bergigt, regnigt afrikanskt landskap, och ett par gånger under färden fäller repliken: "Bergman". Något man som svensk inte kan förstå. Hur kan man associera ett afrikanskt landskap, där ett myller av hyddor och människor skymtar under träden, med någonting Bergmanskt från Fårö? Hur kulturalienerad får man bli?
Och vad skulle den italienska barnfamiljen på Lido ha sagt om mina gensvar på deras strand : Wenders, Ganz, Paris Texas?
Men kanske var det en film med Ingrid Bergman de två i Naipauls novell associerar till. Det gör inte deras afrikanska resa mindre isolerad.

Jag läser Naipauls nerviga och avromantiserade berättelse parallellt med Tolstojs "Anna Karenina". Där pågår balen, där förälskar sig Vronskij och Anna. Där brister hon ut i gråt när han ridit omkull sin häst på kapplöpningen. Där finns ett myller av familjemedlemmar, militärer, bönder, hundar och maträtter. Artonhundratalets störste epiker visste vad läsaren ville ha – och inte var det minimalism. Ändå kan jag se en modern glanslöshet komma krypande in över Tolstojs författarjag. När han halvt plågad av det "banala" ämnet fortsätter att skriva om de älskandes martyrium och lycka, kastar framtiden sin skugga av konstnärlig reduktion över sidor som handlar om regn, om gräs, om moln. Damm och strå.

Tolstoj blev med tiden allt munkigare, drog ner på utanverket, lekte fattig, på trots av sin stora jordegendom. Han försökte bryta ner greven till bonde, uniformen och fracken till bekväma paltor. Till sist försökte han bryta ner konsten till dygd. Det var att gå för långt. Men Tolstoj förblir det stora negativa exemplet på en längtan till förenkling. Och alla vi postminimalister är lika trötta som han var på det mondäna kulturmönstret; dekorativa privatsåpor, filosofiskt-psykologiskt tugg utan ände. Vi har inga ryska kloster, men vi drar iväg till stränderna, kajerna och de nästan tomma eftermiddagsbiograferna. Vi tror inte längre, som Tolstoj, på makten att förändra omgivningen. Vi vet att han mest mådde dåligt av uppgiften, och aldrig lyckades ändra på sitt ego, sitt dåliga humör. Hellre då hitta en omgivning som stämmer. Ta den långa promenaden själv, i motljuset, på Lido, om vintern. Där ingenting händer och inget behöver förändras, så långt ögat ser. "Frid finns på stäppen", som Tolstoj sa.

_____________________________________________________

Texten ovan har tidigare varit publicerad i Dagens Nyheter, Krönika, febr. 01

lördag 16 maj 2015

Summers are fading

De står och håller i varandra
på en grön äng
Skära, skära havre
håller varandra i händerna
tre familjer med barn
en åldrad bonde
Röda gullband
En domaredans

Några har krans i håret
sångerna de sjunger
hörs på långt håll
Tre små flickor
skulle gå en gång
ekar svagt mot bergen
når uppåt skogen
Din kärastes namn

Ett moment senare
fem unga män
spelar på en festival
Her summer is fading
De har pannband
fransade mockajackor
skriker i mikrofonerna
Svarta pärla
Round Mary go round

Stångens löv blev bruna
den föll så torr i vind
badam
den åldrade bonden är död
badam
familjerna splittrade
arv och ägandebrott
Domaredans 

Summers are fading

Fem som spelade
på festivalens ängar
tre redan tagna
badam
Svartvita kroppar
kvar på en regnig super8-film
ansikten så skuldlösa
i den korta öppningen
da-da-dattam
Summers are fading
Death is a common inn




(Ofullbordad dikt, tillägnad bonden Erik Jansson och musikerna Thomas Gartz, Torbjörn Abelli och Sten Bergman. Foto: Mira Stolpe Törneman)

torsdag 7 maj 2015

Oscar Bergman - den ordentlige akvarellisten



Det är vid första påseendet en rätt enkel målning. Som alltid hos Oscar Bergman blir man tillfredsställd med det omedelbara livet: En vårdag med sippor och klar luft. Med träd på väg att slå ut och en domkyrka i bakgrunden, som i mina ögon ser ut som Uppsaladomen, men det kan jag inte svära på.
Trädet, en bok, är det som dominerar målningen, allt det andra är trallala som lallar med. Samma trallala som i alla Oscar Bergmans målningar av vårlandskap. Varje vitsippa för sig, åhej, och varje löv för sig, va bra. Det ser ut som det ser ut, tror vi. En öm skildring av dagar vi alla vill minnas. Inte minst min mormor, som hade Oscar Bergman som sin älsklingsmålare. Han var naturalist och naivist och samtidigt en som stod utanom de allmänna riktningarna. För han målade så ordentligt.

Detta ordentliga är det som närmar honom till skolplanschernas atmosfär, det nästan övertydliga återgivandet av krokiga ekar och späda björkar. Här en bok som strävar vertikalt i höjd med kyrkans torn och högre. Det är som om han gärna vill sammanbinda kulturens höghus med bokens sega kraft.

Men denna målning skiljer sig från de han brukar göra; det är något med trädets formation och grå massa, dess in-och-utbuktningar som liknar en kropp och efter att man betraktat det en stund börjar det röra på sig och antar en surrealistisk atmosfär. Det är ett märkligt ljus över barken som gör objektet overkligt. Det är alltid ett konstigt ljus hos Oscar Bergman, som om han inte riktigt kunde få till det där med ljuset, och då är vi tillbaka i skolplanschernas grådisiga stämning, och sen kan vi hoppa framåt till ett par konstnärer på 70-talet som lät sig inspireras av dessa planschers matta ljus, Jan Håfström framför allt.

Om man skär ut delar av målningen framgår det att den har övernaturliga kvaliteter; jag menar förstås enbart på bildens nivå. Och som en påminnelse om att även den mest ordentliga målare hamnar utanför sin egen ordentlighet, när en bild blir till. Så måste det vara.


Oscar Bergman, 1907. (Ja, och just en sådan kraftig bok hade vi i vår trädgård, maken och jag).

torsdag 23 april 2015

Världsbokdagen - Jamil Ahmad

Med anledning av att vi "firar" bokens dag - (ja herregud vad dessa dagar avlöser varandra även före Valborg) - återkopplar jag till en tidigare text om den indiske författaren Jamil Ahmad, rättare sagt till hans vidunderliga täta små berättelser om ett liv långt bort ifrån oss.

"Homerisk distans råder, eller kanske snarare indisk. Jamil Ahmad är född i den indiska delen av Punjab; en region som var en högkultur vid den tid då våra isländska sagor befolkades av samma släktfejder och röverier som i den här romanen."
Länk till hela artikeln finns här.


lördag 18 april 2015

True Detective - en skådespelares betydelse



Det händer mig sällan, men nu har det hänt: Att jag blivit fullständigt tagen av en skådespelarprestation. Jag kan spendera timmar med att fundera på skådespeleriets förtrollning, vad det egentligen handlar om, varför generation efter generation, har några få favoriter som vi knyter internationella band till och diskuterar med i vårt inre. 

Jag talar om Matthew McConaughey, en av huvudrollsinnehavarna i True Detective. Jag har knappt sett honom förr, men i så fall i något lätt och helt förglömligt. Nu har jag följt True Detective med manisk uppmärksamhet: Dels för att den är så bra - en förtätad och ändå dröjande story - dels för att huvudpersonen, Rust Cohles, förvandlingar gör mig så nyfiken. Osäkerheten kring hans identitet är en mycket mer spännande tråd i berättelsen än den vanliga härvan kring mord och mördare: För vem är Rust? Han är ju två, tre personer: Rust 1, den intensive polisen med en koncentration som man kan skära sig på, och Rust 2, en laidback detektiv med filosofiska utläggningar som ett stålskydd kring sitt inre. Eller Rust 3, som spelar en snut på dekis, jobbar i en bar och har skitig hästsvans. Tre roller i rollen så att säga, som dockor i dockan. När han blir utfrågad av sina polisiära kollegor om vad han sysslar med i sin privata spaning, lyfts en docka bort, en annan blir kvar. Ingen ska veta var de har honom.

Det är fascinationen i karaktären Rust, och i en krimi med ovanligt många bottnar. Den andra fascinationen är den stora diskrepansen mellan rollen och skådespelaren Matthew McConaughey. För mig, som kommer ur en skådespelarfamilj, blir det extra intressant: Att denna världens mest välanpassade, välkammade trebarnsfar, mannen som ler på 300 bilder, iklädd Dolce Gabbana och perfekta tänder - att just han kan vrida ut och in på sig och bli Rust; en mörk figur som offrar sig själv och går i småbitar, och är helt fixerad vid ett brott och illojal mot allt utom sitt uppdrag. Hur kan han vara så trovärdig?
En oglamorös aspekt på skådespeleri - är att ”normala” skådespelare ofta gör en roll större rättvisa än de som visar upp sin image; sin Jack-Nicholson-stil, eller sin Malkowich-jargong. Inget fel på de två, men jag kan föreställa mig hur de skulle ha greppat en roll som Rust Cohle, och fyllt den med sin egen nonchalans. Inte så gripande. Som motsats tror jag att den normale skådespelaren – en sån som McConaughey – kan spara sin energi till den riktiga identifikationen, som har att göra med koncentration och intensitet, att sluta styla och bli ett med rollen. Daniel Day-Lewis och Gena Rowlands är några andra som kan det där. Och många fler. Men Matthew McConuaghey är från och med nu en av tidens bästa karaktärsskådespelare. Hans demoner har fått vänta på sin öppning, kan man säga. Det är därför de har så bestämd form.
 
Han är förstås inte ensam. Nick Pizzolatto har skrivit manus, och tillsammans med regissören Cary Fukanaga och fotografen, skapat den här serien. Även den andra polisen, Marty, spelad av Woody Harrelson, växer i sin förvandling till en stor rolltolkning. McConaughey är bara en i väven. Ändå är det just hans roll - Rust Cohle  - som är sprängladdningen i dramat. Det är han som ges en röst lika egenartad som någon hos Faulkner eller Joyce Carol Oates. Utan honom, skulle True Detective vara en rätt allmän krimi - något man märker i de avsnitt där Rust ränner runt med pistol, som andra snutar - när han blir action, i stället för dialog/monolog.  


Nya uttryck, nya konstnärliga röster, uppstår när kulturen bestämt sig för en alltför trång idé, när normen skapat en yta så fernissad att den måste krackelera: och där – i sprickorna och jäsningen – formuleras det nya. Det har ingen betydelse om det är romantisk musik, expressionistisk konst, TV-serier eller hip-hop.  Det handlar inte om värderingar utan om ett konstaterande; det övre trycket från samhällets Det-måste-vara-så-här ger upphov till det revanschistiska undertrycket: I helvete heller, Det- kan- vara- så- här- och- det-här- är-sannare. 
Det är scenkonstens urgamla befrielse från kulturens tajta gränser: Att någonting spelas ut i teater, eller film, som vi annars trycker undan. Kalla det katharsis, rening. Ännu intressantare är det att både rollgestalterna och Nic Pizzolattos text, tycks tala till miljarder människor. Folk sitter på Twitter och citerar Rust. True Detective är som vår tids Dickens eller Dostojevskij: Det handlar om att sätta fingret på ett samhälles ömma punkt: Här är det ett känslomässigt och moraliskt förfall, ett satanistiskt helvete dolt bakom Louisianas mangroveträsk.

Rust Cohles fixerade blick ser rätt ner i en avgrund: där flyter kapitalströmmarna mellan höga maktpositioner och bestialiskt utnyttjande, mellan sataniska sekter, religiöst hyckleri, våld, sex, ritualmord och pedofili.
Har vi inte sett det förut säger ni? Nej. Inte med den svärtan, inte med den skoningslösa viljan att tala klart om helvetet på jorden. Inte med så intelligent skådespeleri. Och aldrig med en huvudrollsinnehavare vars dialoger och monologer är som überintelligenta referenssystem till världens alla nihilister och pessimister. 

Jag tror vi älskar Rust, och True Detective, för att den talar om våra egna mörka sidor, och ifall de inte är så problematiska, så talar den ändå till oss om en värld i förfall. Vi har kanske inte vetat det förr, men vi ser det allt tydligare: Där man säljer barn och kvinnor som sexgodis och dödar dem, där är man inte längre värd namnet Civilisation. Det är allas vår skugga. Rust ser den åt oss.