torsdag 8 augusti 2013

Greenspan och Rand - kapitalet och knarkidolen

Jag ska under inga omständigheter låtsas att jag vet mer om det här än jag gör, och beträffande Ayn Rand, absolut inte mer än någon av er kan hitta på nätet. Men - två saker sammanföll; en intervju med Ayn Rand och TV-reprisen av Charles Fergusons intelligenta film om den amerikanska finansbubblan 2007-8. Se den - varhelst ni nu kan se den (bla annat i Svt. 14.30 på Söndag). Ingen har analyserat och porträtterat finansgubbarnas maktmissbruk, sexmissbruk, politikerkorruption, knarkpartyn etc, bättre än denne amerikan.

Alla ansvariga (om de alls låter sig intervjuas) faller som käglor när de synas för fiffel i mördarekonomernas tempel. Men minst en av de frånvarande politiska makthavarna är dubbelt intressant; Alan Greenspan, en adept till Ayn Rand och hennes "filosofi" om de starkas övervåld och fuck-all-the-rest. Vilket var exakt vad bankdirrar, finansanalytiker, försäkringsbolag, mäklare och långivare (med skyhöga bonusar) gjorde under åren före USA:s finanskrasch - och kommer att göra igen. (En randanmärkning: De fina bankerna tvättade bl.a. svarta pengar från knarkhandeln i Mexico, och Chiles exdiktator Pinochet hade 125 konton i USA).

Obama lovade reformer, insyn, eventuellt regleringar, men mycket lite av det har infriats, och de amerikanska skattebetalarna jobbar fortfarande hårt för att de två procenten miljardärer ska slippa stå till svars för sina förskingringar av banker, försäkringar, hus och hem.

Avregleringar var, som alla minns (?) den bärande tanken för marknadsprofeter som Milton Friedman och hans allierade i finans och politik. Reagan, Bush och Clinton deltog i marschen mot avregleringar, bristande insyn i banksystemen och nonchalant inskränkning av andelen finansinspektörer.

Men låt mig slippa rekapitulera en historia som många av er kan. Själv fann jag en intressant koppling just mellan Ayn Rands kvasinietszcheanska samhällsyn och det totala förfallet av moral och hederlighet i finansvärlden. Allt det där fixandet och trixandet med miljarderna som till exempel Greenspan blundat för, och troligen tjänat på, kan motiveras av den liberala brasklappen "egenintresse". Gäller alla de andra "starka" som tjänat miljarder trots finansbubblan, och låtit andra betala underskotten.

Ayn Rand hatade allt som liknade statlig inblanding, för evigt fången i sin privata historia, med en far vars tillgångar konfiskerades under ryska revolutionen. Emigrerad till USA skrev hon några rätt inflytelserika böcker, som åtminstone Alan Greenspan har läst (Jag var på vippen att göra det, men det kändes som en för stor uppoffring).

Randintervjun kan man hitta på You-tube. Min första tanke var: Men herregud, mänskan är ju en egotrippad narkoman. Egotrippad kan väl diskuteras, men inte det faktum - i efterhand bekräftat - att hon under sina trettio mest produktiva år var konstant beroende av benzedrin (amfetamin).
Så - intuition är bra.
Och varför involvera denna Hitler Light i centerpartiets politik? Annie Lööf borde lugnt placera sin knarkidol i evigt förvar tillsammans med utbränt kärnbränsle.
Att den smarte Johan Norberg också har imponerats av högerns back-lash-författare är ännu märkligare. Men han tror ju  - fortfarande? efter 2008? - att girighet är bra.

Ayn Rand skrev bl.a. Kapitalismen: Det okända idealet, och - tja - vad säger man: Det idealet är fortfarande helt okänt, inte minst för kapitalisterna själva.

----------------------------------------------------------------------------------------

(Fler "eleganta" konkurser att vänta som med John Bauer-syndikatet. Fler ointelligenta miljardköpförluster som i Vattenfall och Enso? Var tror ni att miljarderna tog vägen?)

En länk kom från Gunnar och Salon. Läsvärdig, klargörande. 
Citat från Gore Vidal,1961: Trolls walk the American night. Caesars are stirring in the Forum. There are storm warnings ahead.

onsdag 7 augusti 2013

Ljud

En båt hörs långt bort i Karlbergskanalen. Brumtutar. Två grannar talar lågmält om hemligheter på sin balkong. En kvinna skriker som en katt i en halvtimme. Öppet fönster. Kompisgänget nere på gården hör allt. En ung man testar hur han skulle låta. Som en tjur. Höga skratt på det. Bofinken har bara mycket små ljud kvar.

Det blåser i träden och fladdrar i solen. Någon slår i en dörr. Korsdrag. Mina otåliga ljud vid diskbaljan. Kommer åskan? Någon vansinnesfnittrar i en timme, helt koksad. Ljudet av en soptunna som slår igen. En man sätter på en kran och slangen sprutar vatten över gräset. Schiiisch, shoosch. Svaga billjud från tullarna. Inbromsningar. Ett barn höjer sin vilja i gårdens eko. Svalorna gör sin omätliga sväng. Skrik för höga himlen.


måndag 5 augusti 2013

Eternal Places of the Spotless Mind (5)

Klicka för förstoring!

























Loutro, på Kretas sydkust, Europas baksida. Bara Libyiska havet utanför. Hit reste jag en gång, med buss till Hora Sfakion, sen båt till Loutro. En stilla plats, utan vägar, oexploaterad av turistindustrin. Hundar i gränderna, små bord, barn, katter. En inflyttad engelsman som om kvällen kallade på sin katt: Come, pussy, come. Lät ju fint ; )

Här är också enda stället där jag, en bit längre bort vid klipporna, blivit tumlad av havet. Jag gamla kustmänniska och seglare, drogs ut av en kraftig våg, som sögs in mot de grottiga klipporna igen, och ut igen. En stark arm blev min räddare. Annars hade jag kanske flutit iväg mot Tobruk eller Alexandria. Jag känner en som nästan drunknade i de stora vågorna vid Big Sur, ett mycket farligare läge. Men vi lever, vi lever. Be happy!

lördag 3 augusti 2013

Dikt: Thomas Tidholm

Det vackraste som sker

Men lägg märke till
det vackraste som sker ibland oss. När
ett ansikte långsamt framkallas inför
ett annat i ett möte. Som i en mycket trög
spegel vaknar en människa ur sin sömn
och ser in i sig och hittar någon där. På trottoarer
eller nära rabatter sker detta ständigt
som bekräftelse, som krav, som en slö kam
genom släktet. Man vet att detta
kan och måste ske. Dagligen måste. Ur ett
mörker väcker man den sovande, väntar
medan hon klär sig och gör sina ord, väntar
medan det blir en blomma, en fisk, ett djur,
ett sår och till sist en människa. Hon slår ut
och det är då. Nu ser vi oss, nu eroderar
vi, nu är vi färdiga att mötas.

 

torsdag 1 augusti 2013

Wagner Wettex Wotan

Jag tror Wettextrasan är den för mig bättre innovationen. Just idag. Många skulle nog säga Wagner: Ringen. Brynhildes aria. Den vilda ritten. Ragnarök. Tannhäuser.

Nu pågår festspelen i Bayreuth och musikradion är uppfylld av Wagners musik och 200-årsminne. Jag diskar och gör rent, använder Ajax (en tystare hjälte än Wotan), och torkar bänk, kakel, spis med lilla Wettextrasan. Samtidigt som ouvertyrer, arior, duetter vimlar runt under mitt kökstak. Sen flyttar jag radion till rummet, av omtanke om kvinnan på andra sidan köksväggen som just fått en bebis. Jag har hört att små barn gillar musik; men Wagner?

För mig framstår Wagners operor, förutom en del nazistisk drama-staging, som det största försöket att skapa en sekulariserad/konstnärlig religion. Det är det som gör konceptet så svårartat. Vissa stycken hos Wagner kan göra mig fullständigt öppen; något dundrar rätt in i mitt behov av häftighet. Vildheten i den vilda ritten, ouvertyren till Lohengrin,  hängivenheten, växlingen mellan lyriskt tragiskt och dramatiskt ös och frustande dvärgar är väl ungefär lika lockande som en Fanatsyfilm för en tonåring. Fast vackrare, måste erkännas.

Men all den här mytologin, det heroiska, konflikternas extravagans, är ändå lite åt det tröttsamma hållet: en intensitet, ett allvar och en humorfrihet, som påminner om det sämsta i religionerna och i adolescensen: Fanatismen, högtidligheten, snedvriden offervilja, nationalmyter, magistrala tongångar, auktoritära ledare?

Ja, alltså, ni som är mer Wagnerianska än jag; detta är ingen dom utan enbart ett stort tvivel. Jag har all respekt för Birgit Nilssons Liebestod ur Tristan och Isolde. Men bäst är Wagner på bio: I upptakten till Fellinis film 8 1/2, som är min ungdoms hörselbild av valkyriornas ritt. Tyvärr hittar jag bara en dålig upptagning från filmen på you-tube, så jag tar Bayreuth 76 i stället. En variant av den här låten:

Wind we, wind swiftly
Our warwinning woof.
sword-bearing rovers
To banners rush on,
Mind, maidens, we spare not
One life in the fray!
We corse-choosing sisters.


Snyggt. Men, nej tack, sisters! Be brave, not brutal! Tänk på bebisen på andra sidan väggen!