onsdag 31 juli 2013

Andras omvägar

Fyra texter som jag inte tycker ni ska missa:

Anders Sparring från ett sommarhus på Gotland. Avd. vemodigt understatement.

Bengt O:s flanörstext från Lübeck. Skrivet med den bildning bara han har.

Annas text från Porto; fina observationer, på väg till jobbet.

Karins text om vandringen mot Santiago de Compostela; blandar grusvägar och växter med gregoriansk sång och geografisk förvirring.




Och så ett helt annat lästips: Omvägar till Santiago, av den holländske författaren Cees Nooteboom. Med situationshumor och introverta betraktelser, ironi och melankoli, berättar han om en slingrig resa genom Spanien från Aragonien till Katalonien till Kastilien, till Galicien och - Santiago de Compostela. På vägen får man Spaniens historia i ett nötskal.


Senkommet PS: Ralles Östersjö ej att förglömma.

tisdag 30 juli 2013

Gud gjorde kvällen....


Men det var Monet som målade. Och vi, på cykeltur, bara begapar ännu en flyktig målning som ingenting kostar men ger allt. Extasy är inget man behöver stoppa i sig.

När jag var ung sa en en annan ung (målare) till mig: Jag försöker ju inte härma Gud.
Det försökte nog inte Claude Monet heller. Men han kan, som få, stämma atmosfären till mystik. Det mystiska i måleriet kan vara essensen av den dunkla kategorin religiöst, liksom viss musik, naturupplevelser, viss kärlek. Bortom alla kodlås av teologi, traktat, teser, concilier och trosbekännelser. Om den essensen ska jag kanske skriva mer en annan gång. Men nu bara ser vi. Gud klarar sig nog inte utan Monet.

PS: Det är en soluppgång, så jag luras lite. Men solnedgång och uppgång flöt ihop under midsommaren i Lappland, så jag är lite upp-och-ned, as usual. 

söndag 28 juli 2013

Stad & folk

Juli och början av augusti är ofta en bra tid i Stockholm. Inte mycket trafik, gott om spejs, en märklig tystnad som bara då och då avbryts av svalornas skrik eller en förbipasserande dunka-dunka-consumer. Man kan bada överallt, sitta ute hur länge som helst, njuta av gator med tre stängda uteserveringar, och den fjärde där det sitter två äldre damer, och den femte, där man ibland känner igen nån.

I fredags gjorde E och jag en badutflykt till den ljumma sjön. Idag var det dags för min sedvanliga kyrkokonsert. Upp till Söder, Maria Magdalena kyrka, som jag inte besökt sen begravningen av min bästa väns mamma för många år sen.
Men nu var det alltså trumpetkonsert: Detta pojkaktigt glada, ibland alltför glada instrument. Men det blev verkligen muntert med variationen från Haydn till Louis Armstrong till Gotländsk sommarnatt, även om jag ibland önskade att jag satt mig längre bak i blåsten.

Sen gick jag hem genom en ännu varm sommarkväll med lång disig skymning över vattnet, förbi Slussen, där jag cirklade runt i serpentinerna, förbi Skeppsbron till Kungsträdgården. I denna stad som alltid tar mig med sin poesi, och sina spontana möten. Kom i samspråk med ett par utanför kyrkan, han hade haft en stroke för elva år sen, och var mycket nöjd med det. Han sa ungefär att han skulle ha arbetat ihjäl sig om han inte fått en s, och att han värderat om sitt liv. Samt att han blivit mera känslig efteråt. Inte mera arg då, som jag, frågade jag. Då vände han på den kuttingen också och menade att det var bra att bli mera arg. Mer sig själv, tror jag han kanske sa.

På Skeppsbron var det några vilda unga män som kom emot mig, just efter att jag långsamt tagit in halva Saltsjön i en enda drömsyn. Men vips fanns där också en Stor Stark som kom till min räddning. Han sa att han jobbade i kriminalvården  och att jag nu hade bästa beskydd. Sen skildes vi före Strömbron. Oskadda förstås.
Vid Kungsans busshållplats samsades jag på en bänk med ett annat par. Hon var stockholmska, men han talade den där ljuveliga lundaskånskan som får svenska språket att flyta lite grann iväg mot Danmark. Småpratet handlade om allt från stadens charm till fjällens, till Smålands, och bluesens och hundens. Som var en labrador.

Det här är grejen med att bo i en storstad, tänker jag. De otippade mötena, flytet. Folk från man vet inte var, och deras hundar, och historier. Och jag märker hur mycket jag gillar det oförutsedda, det man inte planerat, inte bestämt själv. Det till intet förpliktande, som min syrra skulle säga. Just en sån här kväll sitter det fint. När jag fått all lappländsk stillhet. Och när till och med regnstänken är varma.

torsdag 25 juli 2013

Aldrig får man va ifred och kulturella koder

Det finns en badplats som jag går till år ut och år in. Den är helt oregistrerad, saknar både folk och bajamajor, och är ganska lik vilken klippa som helst vid en sjö eller vid havet. Jag har simmat där med min man, med vänner, med en käresta, och väldigt ofta själv.

Igår var det redan ljuvligt med simtur och sol och frid alldeles i utkanten av stan. Idag ännu ljuvligare värme i vattnet. En tryckande sol lugnade ner sig framåt femsnåret.
Men icke så mannen som tryckte bakom träden.

Alltså, help, kan man inte få vara ifred ens som gråhårig, totalt ointresserad och pysslandes med sin lilla baddräkt med stort sjå innanför badlakanet? Jag blir bara så trött!
Nu är jag inte den som skriver elaka epitet för jämnan om män, men jag kan förstå varför andra gör det, som haft lite otur med den nakna apan. Jag har för det mesta haft goda män omkring mig, men de som står i en buske kan man liksom inte välja, eller välja bort. Annat än genom att klä på sig och gå hem.

Det är alltså det som irriterar mig. Frågan om Kvinnofrid. Och nu råkar det vara så att de två - med tre års mellanrum - mest klistriga typerna vid denna badklippa varit invandrare. Något man kanske knappt får säga. Men så är det.
Man sitter alltså inför en vacker kväll vid ett nästan blankt vatten och med frid i sinnet. Och så vänder man sig och ser hur han i shorts en bit bort står och glanar med en handduk framför det som ingen just då har bett om.

Man låtsas som det regnar. Man simmar ut och bort åt ett annat håll, simmar tillbaka, tar det extremt lugnt, tittar upp, och där står han igen. Inte precis inpå en, men alltför nära.
Det är som om man saknar det familjära skyddet som varenda kvinna runt Medelhavet har, och så sitter man där med sin svenska emancipation och förmodade frigjordhet och blir föremål för en idiot som inte kan tänka sig något annat än att en kvinna  som så käckt badar ensam säkert är käck på många andra vis. Suck!

De kulturella koderna har visserligen inte hindrat svenska män från att springa på mig i parken, de har gjort mig exakt lika irriterad, men de brukar gå att mota bort med attityd. Medan många män från sydligare regioner är hopplöst fast i föreställningen om att en ensam kvinna måste vara halv. Utan dem. De liksom bara väntar och väntar och väntar, och går inte att bli av med.

Undrar om de lär ut kulturella koder om Kvinnofrid på Sfi? Om inte borde de börja imorgon!
Grundkurs: Om en kvinna vänder ryggen till och visar sig komplett ointresserad så ÄR hon komplett ointresserad. Respekt!


tisdag 23 juli 2013

Augustikänsla

Ute och går under höga träd. Att komma hem är som att gå in i en exotisk skog. Dessa enorma ekar, almar, lönnar och kastanjer. Häver ur sig stora flaggor av grönska och viftar hit och dit. Högt däruppe där den tjocka stammen tar slut bara rasslar det och rasslar av en tät varaktig nordvästlig vind.

I Lappland går man då och då och ser ned på träden. Här ser man upp. Man är en liten gestalt under träd som liksom flyger parallellt med molnen. Och bildar helt andra rum än i höglandet. Vertikala rum, de som gav upphov till katedraler. Där uppe - och nu blundar jag - är landskapet horisontalt. Panoramat jag levt med i en månad drar ut mig i längdsträckningen; en lång rullande känsla av att Hur Mycket Som Helst Finns. Här är rummet ett moment.

Gräset torrt, vipporna knastrar. Gångstigen full av skit från gässen. Blomningen inte i närheten av den lappländska. Grönskan alltmer förtätad och melankolisk. Alens blad är hårda och torra som papper. Ljuset sjunker tidigare. Skuggorna blir svartare och längre. Dungarna på andra sidan vattnet mörknar. Augustistämning. Och vattnet är tillräckligt varmt för en simtur.

Alla reser hit och dit. Politbyråerna är stängda. Trafiken gles vid utfarterna. Avgaserna skingrar sig, bloggarna torkar, grannarna tystnar. T reser norrut samma dag jag reser söderut. S till Gotland. I på Värmdö. A på Grönland. M i Flen. Und so weiter. Men jag tycker det var skönt att komma hem, med långa linjer i sinnet. Till my hometown. 



måndag 22 juli 2013

Kriterier på narcissism (1)

Alain Delon om sin ex-fästmö Romy Schneider som dog en olycklig död vid 43:
Det var på något sätt riktigt att hon dog medan hon ännu var vacker. Jag hade inte velat se henne bli sjuttio.

Meh. "Male Chauvinist pig" räcker liksom inte här. Det är något närmast psykopatiskt narcissistiskt: Att inte längre kunna spegla sig i den andra. Hellre glaskistan.

En rätt bra skådespelare, med en skallerorm i skallen. Var det därför jag aldrig riktigt tyckte om honom ens när jag var ung, och fastän han var så "söt"? Han såg alltid ut att spegla sig i kameran. Det fanns en kyla i de där vackra ögonen.

Trots det: Viscontis "Rocco och hans bröder" var väl värd att se om, i lördags. Mycket rörande realism. Mycket italiensk melodram. Mycket bögig kamera. Man hör en regissör som säger: Blöt läpparna innan du tittar upp. Och det är en av många saker som Delon var bra på.