måndag 29 oktober 2012

Grandiosa Arenor

Joda: ALLA var på plats vid invigningen av den nya Arenan i Solna, som kan rymma 50.000. Ännu ett lyxuöst skrytbygge för en stad som à l´américaine tror att kvalitet går att förväxla med kvantitet. Stort är bra, per se. Om man går in i en väldigt Stor Lokal tillsammans med 30.000 andra så är man Stor. 30.000 gånger större än vanligt.

Det syntes faktiskt i ansiktsuttrycken på de som var där: Reinfelt som i EU-sammanhang fortfarande ser ut som en duktig skolpojke, kunde på Arenan glida in nästan som en stekare med evenemangspåtändning. Tätt följd av den alltid lika barnsligt förtjuste Ulf Adelsohn och hans kulturminister-fru, som också gillar Stora Grejer och gärna drar in på de små (teatrar, dansgrupper, gratis museibesök).

Det ger inget extra att räkna upp alla de andra glansörerna som var där, men den alltid flitige Colin Nutley hade åtagit sig att "regissera" spektaklet: Invigningen och dess följder som kommer att kosta varje skattebetalare i Solna 9000 kronor, även om de inte sitter med i publiken.

Det finns inget att säga om den här sortens samhällsförvandling annat än rena självklarheter: Man har pengar till vissa grandiosa saker, och tar det någon annanstans ifrån. Stockholm har nu inte bara en utan två, snart tre, svårfyllda Arenor. Och alla som var där på den stora Invigningen tror alltså att de varit Med Om Någonting, för det måste man ju tro när det gäller upplevelseindustri. Även om man bara ser ett litet sprattlande magert sjungande knyte långt bort, som med all teknisk finess ändå inte skapar mer närvaro än en youtube-video, så måste man tänka: Att det Är Stort. (Om Edith Piaf hade stått där hade hon inte synts alls).   

Så att. Det handlar om Tro. Och så väldigt mycket om pengar och status förstås. Och belysningseffekter. Men först och främst handlar det om Tro. Bara man Tror att man Är Med Om Någonting så är man det. Ja och Amen för den Romerska Cirkusen.

Men om man känner sig det minsta kritisk till att uppleva sprattelgubbar på enormt lång distans ska man hålla sig hemma. Jag har varit i Globen en gång, det räckte för att inse massindoktrineringen i att ana något dimmigt långt långt borta i Eskapistindustrin och betala Verklighets-Höga-Priset för det.

Krohnman i Expressen skriver en del bra om den här Grandiosa Arenaneurosen. Och P 4 Stockholm har granskat mutskandalen kring Arenabygget. Swedbank och Svenska Fotbollsförbundet investerar stort. Och - hallå - vilka var det som tillförde pengar i bonus-banken Sweden för ett tag sen?

Jag kommer inte längre än så här idag: Men en djupare diskussion om Arena-Sverige förs hos Rasmus Fleischer här, här. Och från mer konservativt håll har Philip Lerulf bidragit med en hel polemisk skrift angående Arena-slöseriet.

För att ytterligare understryka bredden i den här kritiken lägger jag in en bit av en recension som liberalen Johan Norberg skrivit, om webb-boken Framtiden är nu. KulturSverige 2040. Samt Rasmus Fleischers kommentar till recensionen, här.

Have fun! 

--------------------------------------------------------
Tillägg: Mer om den grandiosa arenan: Kaos - här

fredag 26 oktober 2012

Äntligen blått

Var igår hos den milda ögonläkaren - irakiern (svensk) som ska göra något åt en liten liten gul fläck på mitt ena öga. Utan att det ännu är gjort tyckte jag idag att jag såg strålande klart, bättre än på flera veckor. Isande vind från norr, soldränkta träd i alla färger, och många kala. Det gula ljuset utanför mitt fönster plötsligt borta, almen hade under en natt fällt alla sina löv. Snö på de klunsiga balkongerna gjorde bakgården mer bedårande. Som en målning av Olle Olsson Hagalund (svensk). Det är inte exakt och jag skriver det mest för att jag vill lägga in en bild av honom.

Ute vid vattnet: En blå blå blå ton som jag inte sett på evigheter. På marken små rödgula koppar av löv fyllda med snö. Vågorna i motljus. Solglitter i medljus. Jag i motvind. Vintern kom medan jag sov. Att vänta på bussen var snorkallt. Men som jag föredrar det här. Hög luft från Nordkalotten. Bort tunga regnmoln. Nu fattas bara att byta ut höstrocken mot någon plufsjacka extra lång. Se snön falla. Ta årstiden utan att spjärna emot.

Om man spjärnar blir det förstås mer skrattretande, som här, hos Anders Sparring (svensk).





Inte min gård. Men Victoriahuset i Bergianska Trädgården, tidig vinter. Av Olle Olsson Hagalund. 30-tal.

onsdag 24 oktober 2012

Romneys Blinda Ljus

Ibland tror jag att C G Jungs begrepp ”Skuggan” är bland de smartaste under 1900-talet. Freuds ”Det undermedvetna” är lite för luddigt, inbegriper allt från mordiska böjelser till sexuella mardrömmar, fobier och maktkomplex. ”Skuggan” är tydligare – eftersom Jung kopplar den till det medvetna jagets föreställningar om sitt ”ljus”: Jag som är så klok, dygdig, bra chef, älskande mamma, trogen make, sparsam ekonom, flitig student, engagerad jurist – whatever. JAG kan väl bara vilja väl här i världen. 

Det Jung klarlade var att de största dygde-ljusen, ljus-brigadiärerna, moral-ljusen – eller vad man nu vill kalla dem, ofta – i analys – visade sig ha den största skuggan. Ur den goda modern växte ett maktmonster, ur den ansvarsfulle maken växte en känslostum perfektionist, ur den engagerade juristen växte en allt-under-sig-läggande girigbuk. Till exempel. 

Kom att tänka på detta – för mig självklara – ikväll när jag såg Kobras utomordentliga program om mormonerna. Den ”sekt” av verklighetsfrämmande kristendom som Mitt Romney tillhör. I deras koncept – de skulle inte gilla ordet - ingår bland annat en extrem och naiv föreställning om utvaldhet: De som är födda i Amerika i denna tid är extremt utvalda för att göra extremt bra grejer. Mitt Romneys karriär är inte bara en vanlig fund-samlande politkertripp, den är en himlastege på vilken han samtidigt ska träda fram och vittna om De Enda Sanna Värdena. 

Det blir tydligt hur alla dessa religiösa Enda-Sanna-Grejer luktar Satan själv. Lucifer, som han kallades. Högmodets ängel.
Rättshaveristen med gloria och hans kompisar har sedan länge bestämt sig för att de verkliga fienderna för en rejäl mormonsk-konservativ frammarsch inför ett kommande möte med Jesus-K-Reist är, håll i er:
1        Feministerna
2    De homosexuella
3    De intellektuella

Jag vet inte om de tre grupperna är rangordnade och om man därmed kan känna sig lite mindre ratad såsom varande intellektuell än man skulle göra som bög. Jag gissar att det är så. Men programmet påminner i vissa delar om nazismen, jihadismen, och säkert en brötig samling av andra ismer och sekter, varibland Scientologerna hör till de värsta (i USA).
Problemet med de här rara killarna och deras fruar är precis samma som med alla andra inskränkta grupperingar som tar sin inskränkthet till vapen och moralisk sköld. De tar sig fram i världen under beskydd av en egendomlig pervers självkänsla - den som kan få en medioker kille som Romney att bestämma sig för att bli president innan han ens lyft ögonen från sin egen näsa. 

Av intervjuerna från Utah förstod man att han är att betrakta som den utvaldaste bland de utvalda. Samt att Jesus Kristus absolut har för avsikt att landa på en f.d. majsåker i Utah för att samla ”sitt folk” (Är mormoner ungefär desamma som verklighetens folk, undrar man, majs included?). Samt att miljöförstöring och andra globala problem är oförargliga småsaker jämfört med den stora allomfattande lösning som den arme Jesus anses kunna bibringa världen vid sin ankomst (om så där trettio år, hoppas jag är på månen då).

Jag tror alltså att Obamas (debatt-)problem med den här mormonska tennsoldaten delvis kommer av att Romney har ett idiot-självförtroende: Ett Blint Ljus utan någon som helst medvetenhet om sina egna skuggsidor, vilka han generöst projicerar ut på andra människor, som inte har samma vidunderliga egenskaper som han själv, och de andra kottarna i Kyrkan. Rika, friska och moraliskt perfekta.

Den typen kan bli riktigt farlig. Har alltid varit farlig. Det är visserligen politik, men det finns en politisk psykologi. Maktens Blinda Ljus. Vad man än vill kritisera Obama för – den självgoda överjagiska stålkanten har han inte. Han är för klok, öppen och dialogisk för det.

Vill ni veta mer som inte jag kan berätta: Se KOBRA, och läs Monbiot, samt kolla här vad som är Rättfärdige Romneys ”Magiska Trick”, enligt Robert Reich. 

Mer läsning, två artiklar av Paul Krugman: Här och Här. Den ena handlar om hur man berikar sig genom att låta andra dö. Tala om Skugga. 

 - - - - - - - - -

Tillägg: Länkar även till en ny artikel av George Monbiot, som beskriver donationernas/donatorernas sanslösa makt över amerikansk politik. Läs, och förstå varför somliga svenska partier, inte minst moderaterna, försöker avstyra offentlig insyn över donationer/donatorer. Vad är det man inte vill att folk ska veta om sambandet mellan politik och företagspengar/privilegier? Nominell demokrati som "muterar... i riktning av plutokrati"?

Segovia spelar Bach: Chaconne (1)

Gunnar påminde mig om att lyssna en gång till på hur Segovia spelar Bach. Jag tror inte det här är det bästa exemplet, men likväl fullgott. Särskilt mot slutet...



Och som ett ljuvligt varmt extranummer: Tarregas Capricho Arabe. Hör allvaret i de (av)spända strängarnas summande bitoner. Natt och insekters fladder mot tända ljus.



lördag 20 oktober 2012

Monsun

Trotsar vädret. Ut med regnrockar på. Till en början duggregn, men när promenaden är halvt avklarad hoppar vi över forsande strömmar, djupa pölar, regnblöta löv som far förbi likt båtar på vilt hav. Bilar kanar genom nederbörden som vattenmopeder och stänker upp meterhöga svall.

Inget väder för en hund. DE står i portarna och trycker. Men vi är av annan kaliber. Nordisk sisu. Alltså, det måste vara något underligt i arvet; hur man rätt så modfälld går ut en sån här dag, och på hemvägen börjar känna sig alltmer upplyft av de enorma naturkrafter man ska genomkorsa. Som om vårt klimat, vintrarna, snöfallen och nu denna varje dag regnande monsun, bara förökar vår motståndskraft, vår inbillade nordiska uthållighet.

Men jag undrar hur det är att bo i en verklig monsun. Jag har vänner som varit med om det, ska fråga dem. Men monsunen är ju varm. Till skillnad från detta våt-kalla omslag.

En annan sak är att jag inte längre tror att detta regn är helt naturligt. Klart - naturen är alltid naturlig, men jag börjar ändå känna ett visst obehag över en nederbörd som aldrig ger sig. Översvämningar och torka, bränder och seismologiska varningar tycks öka.

I sydkinesiska sjön slåss man om den olja som ligger i djupa fickor utanför kusten. Ingen talar om att just den oljan  befinner sig i ett tektoniskt problematiskt område mellan två kontinentalsocklar. Glömt är Fukushima. De förnärmat barnsliga männen från Kina, Japan, Taiwan et consortes pratar om oljan som om det gällde striden om en leksaksbil. Ingen talar om risken för jordbävningar i oljefälten. Ingen vill längre minnas katastrofen i mexikanska golfen. Och alla de undflyende herrarna i BP har raderat sitt ansvar med X antal utbetalningar till katastrofens offer. Nu vankas nya lukrativa havsprojekt i en annan känslig zon.
Dagens önskan: Att Miljöpartiet (och all världens miljöpartier) vore mycket tuffare, slutade trams-samarbeta hit och dit, och helt avbröt intresset för Hen till förmån för Hon: Jorden.



Parentetiskt: Om man söker på Sveriges Radios med sökordet "Översvämningar 2012" är det enbart Småland, Dalsland, Östergötland etc. som omtalas. Sämre skördar och dylikt som ännu inte kan bekymra oss, men däremot de människor i fattiga länder som får sina matpriser höjda. Översvämningar i Kina, Ryssland, Thailand lär handla om det.

Och här gör George Monbiot en analys över globala väderproblem samt länkar till Expertisen.
Jag lägger till en länk till The Guardian om klimat och eftertänksamhet i Orkanen Sandys spår.

fredag 19 oktober 2012

Tafdrup backwater

Om det, mot all förmodan, skulle ha gått någon (poesi-intresserad) förbi att det finns en intervju med Pia Tafdrup på björnstrand backwater, så påminner jag om det. Den är inte ny, men den är bra, och tillräckligt lång. Om man hellre vill ha något som är nytt går det bra att leta bland kultursidornas snuttifierade intervjuer. Den som letar han letar. Den som finner hon finner: Och det endast på min andra blogg.



PS: På björnstrand backwater försöker jag i någon liten mån, bland annat, samla in tidigare publicerade texter av mig som inte ligger på nätet, dvs 99.8 %. Ett arkiv alltså. Om man nu så värst länge kan lita på bloggen som arkiv.

onsdag 17 oktober 2012

Bank&Frissa

Trött dag, som gjord för inget särskilt. Skulle gå på museum med I, saknade lust. Går till H-banken. Betalar en semesterräkning och sätter in en avi. Sätter in lite lakan på min räntefond. Pratar med den utomordentligt trevlige bankmannen om huruvida pengar finns eller ej. Han verkar road. Förklarar att det som finns av VÄRDE är mer än PENNINGVÄRDET. I wonder. Räntorna sjunker och ingen vet hur länge. Pengar trycks nya hela tiden, säger han. Förtroendeingivande? Men bankmannen är precis som alla andra människor jag känner - lack på vissa banker. De som är "Too big to fail". Fail-out är lika med bail-out. Han tycker inte heller att det är någon bra uppmuntran till bank-etik.

Ibland blir jag så förvånad över människor. Mina fördomar besannas alltmer sällan. Bankmannen är en av de mer empatiska jag mött på ett tag, givet att jag fortfarande inte har något leg (efter att min väska stals) och att jag småsnålt inväntar förnyelsen av presskortet, som inträffar med fem års mellanrum och inte kostar mig ett extra lakan. Bankmannen frågar: Och när får du ditt presskort förnyat? I Februari, säger jag. Jag skäms lite, lägger jag till. Men det gör inget, för bankmannen tycker jag har viss credd med X antal månadslöner på kontot, och så lite räntefond då. Samt 30 år med samma bank.

Jag frågar vad han själv har satsat på. Jag? Bara sånt som går åt fanders, skrattar han. Då är din räntefond säkrare. Hur mycket har den gått upp, frågar jag. 100 kronor på tre månader. WOW!

Efter den dagliga promenaden går jag in till frissan och hör om hon har nån tid i veckan. Hon tar mig efter föregående kund. Och vi pratar på så där som man gör med en schysst frissa; om att hennes dotter studerar i Spanien, och hur bra det är. Om hur pigg hennes gamla mamma är. Om att jag varit i Lappland, medan de var i Spanien. 40-gradigt. Under tiden får jag en bob som är lite kortare än jag tänkt mig. Men vadå? Hår växer ju. Och denna människa gör allting noga. Färdigklippt ser jag minst fem år yngre ut. Lättare liksom.

Och ja, solen var framme cirka en och en halv timme över mitt huvud idag. Det är då man ser hur vacker hösten är. Men att det är vissas favoritårstid - det fattar jag bara inte. Gräsmattorna är blöta av underhal lera. Skosulorna har glid. Jag väntar på frost.



 Nysnö utanför mina vänners hus i Lappland igår. Fjället dolt i dimma. Foto: Gerd Ulander.