Ingen dålig låtlista

Eftermiddag. Tvättar håret, torkar det. Utan fön. Med musik. Från Gregoriansk sång  - (av det slag som berättar att religion är en fråga om lugn och meditation, inte gapa hetsa kriga erövra beslagta våldta tvångsdöpa) -  till Chopins lilla lätta Nocturne nr 8. Vidare till Elgar, och Erik Satie - Gnossienne nr 1-3; de sistnämnda har jag en gång nästan lyssnat sönder. Men nu var de som återuppståndna. Ja, och jag behöver inte orda alls om musiken. Lyssna ni som kan (vet inte om det gäller utlandsboende bloggvänner). Detta måste delas.
Här är låtlistan från P2!

 
Målning: Anne Vallayer-Coster, Attributes of Music, 1770.

Tillägg: När jag ändå är igång med Veckans Tips, så vill jag gärna föreslå att ni ser den ljuvliga nerviga dokumentären om hur Mats Ek sätter upp sin koreografi  "Apartement"  - (ett verk som jag tidigare lagt in en del av i en video)  - med ett ungt danskompani på Kuba. Går att se på Svt Play. ännu 23 dagar. O, Happy Art!

Jens Christian om Etiopien, UD och svenskarna

Jag förstår inte hur vissa människor funkar. Maria Abrahamsson till exempel: en konstant aggressiv och elakt intelligent person som aldrig verkar ta paus från sina favorittankar. Undrar om hon biter ihop och hugger även i badet, vid middan, och sent på natten? Kan inte någon ge henne en boxboll?

De trötta, pyskiskt utmattade journalisterna som i dagarna släppts ur Etiopiskt fängelse, fick inte ens en dag på sig innan hon taggade upp sig. Jag citerar: Maria Abrahamsson, moderat riksdagsledamot  och tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet, som kommenterade benådningen av svenskarna med orden: ”Två marxister som avskyr regeringen Reinfeldt är på väg hem, och regeringen Reinfeldt hyllar deras mod, det är så vi borgerligt sinnade fungerar. Hoppas att en S-regering hade gjort detsamma om exempelvis kristna höger-journalister hade råkat illa ut på Kuba."

Svar: Det hade de naturligtvis, och i all synnerhet om opinionstrycket varit lika starkt som för Schibbye och Persson. Men Abrahamsson kan inte låta agget vila en enda dag. Hon samplar billiga poänger ur tomma luften, utan känning för humana sympatier. "Det är så vi borgerligt sinnade fungerar".

Nog om. Vi lämnar henne åt krubbitandet. I stället vill jag tipsa om en artikel av Jens Christian Brandt, som i motsats till Abrahamsson gör något för att tolka och utreda situationen kring de båda fångna/frisläppta svenskarna. I Aftonbladet häromdagen skrev han så här. Det är ur den artikeln jag saxat citatet ovan. Och så kan vi läsa mer i hans bok om Lundin, Bildt och Oljan, som utkommer i höst.

Snövatten

Faller snön där uppe, nu om natten
Binder linjen i de mjuka vattnen
Långa dagars lopp mot liten skörd
Nätters, stjärnors tysta nederbörd

Undrar fågeln om sin nästa boning

Vecklas larven in i sin förtrollning

Ryser ungarna i mörka aftonstunden

Skäller härken för att han är bunden

Ligger ljudet av en ström intill

Kan själen minnas färgen koschenill

Stretchar året som en katt på trappan

vässar klorna i oktobermattan.

  Foto: Gabrielle Björnstrand

1683 den 12:e september

Dagen för det stora slaget vid Wien, mellan anfallande osmanska styrkor och en samlad europeisk här. Turkarna besegrades, och drog sig långsamt och stukat tillbaka. Wiens ståndaktiga murar och ridande lansiärer anförda av polska husarer räddade staden och resten av Centraleuropa - kan man tänka.
 
Hundra år senare låter Gustav III uppföra en liten charmerande "turkisk" paviljong i Hagaparken. Esteticerandet av och inspirationen från Orienten får en högkonjunktur under 1700-talet. Paviljongen har ett tältliknande tak och är prydd med en liggande halvmåne. När jag såg den igår framåt kvällen lyste den mellan träden som en kuliss för fantasin. Hundra år - och en kung kunde leka med den kultur som hans förfäder fasade för.

Tolerans och glömska, kulturpåverkan och skönhetssinne. Vilken tur att inte alla delar av en historisk samtid är indragen i en oändlig revansch.

Idag; den 12: e september 2012. Vem minns slaget vid Wien? Och igår; dagen för 9.11 vid World Trade Center, då upp mot 3.000 människor dog - vem minns samtidigt kuppen i Chile, på samma dag, 1973? En militärkupp stödd av USA, som dödade ännu fler och ledde till tortyr av tiotusentals människor.

Det är trehundra år mellan anfallet mot Wien och kuppen i Chile. Vilken av händelserna berör oss mest?
Om vi alls berörs längre. Om vi alls kommer ihåg. Det händer ju dagligen alltför mycket.

Den retoriska frasen: "Man ska komma ihåg" användes i cirka åtta inledande meningar av Maud Olofsson i en intervju i Svt 2 igår kväll. Det man då skulle komma ihåg handlade nästan uteslutande om faktorer i fru Olofssons egen historia. Inget ont i det, mänskan har ju mänskliga drag. Men en gång "Man ska komma ihåg" missbrukades i uppenbart manipulativt syfte var när intervjuaren kom in på kärnkraftsfrågan. Olofsson sa: "Man ska komma ihåg" att centern strävade mot ett fönyelsebart energisystem, men att när det inte fick tillräcklig fart blev det nödvändigt att i stället förnya kärnkraftverken.

Detta kom-ihåg fick stå utan följdfrågor av en intervjuare som verkade alltmer passiv inför Olofssons energi. Men alltså - för att avrunda: Vad man kommer ihåg - Historia och minne - är ofta en fråga om val. Jag till exempel skulle säga: Man ska komma ihåg att kärnkraftsvalet 1976 var enda gången en stor grupp unga människor lämnade sossarna för centern. Den historien kommer inte tillbaka.

Men vi kommer att minnas Fukushima. Och vi ska minnas Chris Stevens - ännu en tid. Ja, det är alltför mycket, alltför många vi ska minnas, utan att riktigt komma ihåg hur vi ska få ihop det. För att få ihop det måste man nog förenkla. The way of all things political.

            Pipers originalteckning för "Turkiska kiosken",  efter en idé av Gustav III.

Mahler con amore

Den eminente Lars Sjöberg var ciceron i  P 2:s "Vägvisaren" idag. Ingen kan som han uttrycka sig tvärsäkert, hyperkritiskt, men förståelseskapande, om musik.
Han gjorde en rätt rask genomgång av några olika inspelningar av Mahlers etta. Fanns knappt en lyssning/beskrivning jag inte kunde hålla med om. Musiken väckte mig ur en seg förmiddag.

Men i stället för att jag berättar om programmet kan ni själva leta upp det i presentationen.

Den utvalda bästa inspelningen med Columbia Orchestra under Bruno Walters ledning, fullständigt lyfte - även om jag inte håller med Sjöberg i varje detalj. Så har till exempel tredje satsens lilla skrammelorkester för horn blivit aningens barnsligare torgmusik än jag skulle vilja ha där. Men det är nåt kul med det, och det övriga är fint som snus.
Här en ovanligt välljudande You-tube-version av tredje satsen. (Den slutar lite plötsligt dock, ha överseende!)

Flygande holländare

Ja, alltså - musiksäsongen fick en flygande start: En stor akademisk kör och orkester från Wageningen i Holland landade i närmaste kyrkan. Man tror knappt det är sant - allt man får vara med om nästan gratis en regnig söndag.

Debussy; melodiöst, aningen salongselegant, men med allvarets plötsliga friktioner. (Stor fråga: Kan man vara salongsig med allvar? Ja, om man är Oscar Wilde. Eller Debussy då. Jag har ett svagt minne långt bort i min hjärna att även jag någon gång kunnat det).
Fabulös ung Saxofonist; Jules van de Loo. Svettig och röd, men ändå cool som en flygande ängel med aningens otympligt instrument. Rhapsodie pour saxophone, spelad med en mjukhet som jag aldrig tidigare hört på saxofon...

Sedan: Tjajkovskij första symfoni: Mäktiga klanger, sensibla skiftningar mellan pianissimots surr bland fiolerna, och överraskande inslag av blås, cymbaler, pukor, samt basar som durrar jazzigt. Det svänger, det är dramatiskt, och lite ryskt sagoaktigt som en resa med Djed Maroz (Farfar Frost). Men sen kommer då det där egendomliga artonhundratalsaktiga sättet att avsluta: En utdragen final med bam bam och bom bom och en pompa som verkar tagen ur luften. För vad handlar de där magnifika sluten om - annat än att göra intryck på en delvis halvsovande borgerlig publik? Ja, jag vet inte. Men det är intressant när konsten vacklar mellan uttryck för en inre verklighet och den där yttre anspänningen; att göra intryck. Det finns fler än Tjajkovskij som kämpar där, som vi vet.

Hur som - en helt lycklig start på en höst som nu börjat regna och kallna om natten.

Jules van de Loo spelar Takahsi Yoshimatsu i ett annat inlägg på Den blinde Argus. För övriga medverkande i kör och orkester från Wageningen, se här och framförallt här.

Och så en annan version av Rhapsodie pour orchestre et saxophone:
Solist: John Harle. Dirigent: Sir Neville Marriner.

Kamel, kamel - Camel.

I morse när jag vaknade kom jag omedelbart att tänka på en kamel. Nej, jag såg en kamel i mitt inre öga: Det stilfulla huvudet, den långa nosen, den hängande känsliga överläppen, de stora ögonen med långa ögonfransar. Den var en värdig bild för någonting, jag vet inte vad. Man borde umgås oftare med kameler.

När jag var i tonåren såg jag, tillsammans med min pappa, en rätt dålig film om Lawrence av Arabien, förmodligen en kolonial pedofil, men i filmen framställd i romantisk glans med Peter Fåfängligheten O´Toole i huvudrollen. Jag föll, pappa tog det betydligt torrare. Men själva landskapen och kamelerna tror jag vi kunde enas om.

Senare reste jag med min första pojkvän till Sousse i Tunisien. Kameler överallt. Beundransvärda lugna varelser som aldrig trampade på någon i trängseln och som hade vett att lägga sig ner en stund, och en stund till, när inget särskilt var på g. Minns knappt hur deras gnägg låter, men förmodligen är det antitesen till renarnas torra skällande. Vid ett tillfälle passerade en man med kamel fullhängd med mattor och tyger. Vi köpte både mattor och tyger för några hundringar och släpade hem presenter till oss själva och föräldrarna. En av de koloristiskt vackraste trasmattor jag sett ligger fortfarande i sommarhuset.

Sen blev vi magsjuka och satt uppe en hel natt och en morgon och sket. Bestämde oss för att aldrig mer smaka på något i Souken. Men Souken, marknadskvarteret, var det mest myllrande nordafrikanska liv jag sett. Köttet hängde helt rått över gatan, flugorna surrade, matthandlarna bjöd på kaffe. När vi åkte tåg till Tunis glodde karlarna så mycket på mig att jag började gråta. Jag var 21 år och hade kortkort kjol. Så oförnuftigt. Stora bebylsade damer tröstade mig.

Detta blev mitt hitills enda besök i nordafrika. Kvinnosynen har jag tänkt hantera bättre en annan gång, men de där bedrövliga magsjukorna man får skrämmer mig mer. Någon som vet en bra profylax mot det?
I alla fall: kameler har något visst. Jag vill återse dem. I Afrika eller annorstädes. Jag skulle till och med kunna tänka mig att läsa ut en ganska tråkig bok* av Le Clézio, för att få "vara" bland kameler.

De gamla egyptierna hade en susning när de skapade sina halvgudar med katthuvud, falkhuvud, sjakalhuvud; Bast, Horus och Anubis. Men vad gjorde de av kamelen?
Alla djur i nästan alla religioner har fått symbolisera kvaliteter hos människan. (Aj, fan, nu blir det föredrag).
Men vad är kamelen?
För mig: Uthållighet och coolhet, för att inte tala om sunda pauseringar. Men jag vill se kameler, inte prata om dem. Jag har en dragning till öknen. Men som en klok husmor vill jag ha det bra i magen. Alltså är min mage viktigare än äventyret. Och jag kan inte ens göra som folk gjorde på femtiotalet när de ville erövra världen med en cigarett: Röka Camel.
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

*Öken

Egyptisk kamel med egyptisk pojke; arbetsdag.

PS: Nu vet jag varför den gamla egyptiska kulturen inte hade någon kamelgud : Kamelerna kom till Nordafrika med Perserna, för ungefär 2.500 år sen.