tisdag 15 november 2011

Sen Zinnia Sol

Nu var det dags att gå ut i solen igen. Den finns alltså. Mössan nerdragen, halsduken väl virad, som en Snusmumrik. Går nerför skogsbacken där glittret lyser upp från vattnet och eklöven ligger bruna som bortslösade skivor av norsk getost. Inga fåglar, bara skatan som hoppar. Inga människor, jovisst joggare.
Sätter mig på en sten med handskar under rumpan. Glittret ska vara ännu en timme. Det grå molnet ska komma svepande från norra Uppland, men inte än.

Jag går förbi den Stora Trädgården. Där står de höga ruggarna med dahlior kvar; de blommar ännu, i mitten av november, i gult, vitt och rött. De krapplackröda är bäst. Djupast. I rabatten bakom finns ännu tagetes, och zinnia, mina älsklingar. Och ingen av dessa blommor är ens nordiska. Zinnia kommer från Mexico. Den har så fina schatteringar, från ljust violett till häftig orange. Näckrosorna i dammen har sjunkit till sin botten. Men i en annan rabatt viftar ringblommorna ivrigt att de lever, de lever. Så också jag.

När jag kommer hem ser jag på Mumintrollen i tecknad version från Japan. Mumindalen placerad mellan asiatiska knölberg och aldrig sedda blommor. Men storyn är fin som alltid. Hade glömt hur mycket jag tyckte om dem. Men identifierar mig gör jag inte längre: Inte ens med den argsinta lilla My. Och absolut inte med muminmamman; hon hänger för mycket vid diskhon, med förkläde. Och pappan med alla sina orealistiska drömmar, och snorkfröken med sin fåfänga, och Misan med sin lessna självbild, och Tofslan och Vifslan, som liksom bara hänger med. Men Snusmumriken då? Jo, han är fortfarande lite mera jag. Vi som drar ner mössan och vill gå lite ifred ganska ofta. Samtidigt som vi är snälla mot alla och inte låter oss dras in i deras problem. Jag, en mumrika, bland zinnior. Och utan pipa.

onsdag 9 november 2011

Godnatt med cello och Zurbaran

Bach - Cello Suite No.5 i-Prelude, med Mischa Maisky.


Målning: Stilleben, Francisco de Zurbaran, 1598 - 1664

(Klicka för förstoring).

Och lägg märke till apelsinblommorna ovanför korgen; det finns inget i världen som doftar ljuvligare.

lördag 5 november 2011

Dies Irae - en folkfest.

Domens dag. Pukor och trumpeter, änglar med brinnande svärd. Själarnas bön om försoning och förlåtelse. De förbannades dom till brinnande lågor.
Texten i den katolska mässans Requiem är fylld av svart dramatik. Om man var en känslig själ - född för trehundra år sen - skulle man troligen ta alla dessa varnande ord på djupaste allvar:

"Vredens dag, den dagen
skall upplösa all världen i aska,
enligt Davids och Sibyllans vittnesbörd".

"befria alla avlidna trogna själar
från helvetets straff
och från det stora djupet"

De profundis lacu: Det stora djupet.
Dies Irae: Vredens dag.

Nu får man ta det symboliskt. Så jag går glad i hågen till Kungsholmens stora kyrka, för att första gången i livet höra Verdis Requiem, live. Två körer, fyra sångsolister, samt Stockholm Concert Orchestra.
Min förväntan saknar inte allvar. Inte för att jag är det minsta rädd för domens dag, eller mörksens krafter. Men för att den västerländska konstmusiken äntligen får ta den tid i mitt liv som den är värd. Jag är uppfödd med litteratur, konst, film, teater, men inte i samma utsträckning med konsertmusik. Och som av en händelse, ganska sent i livet, betyder den klassiska musiken mer för mig än någonsin tidigare. Det hela blir inte sämre av att den, på en helgdag, är en kollektiv fest; man är tillsammans, inte bara med de närmaste trehundra personerna, utan med alla de tusen härskaror av levande och döda som någon gång lyssnat på detta Requiem, och steppat över avgrunden, på en våg av katharsis.

Verdis Requiem har dessutom en personlig bakgrund för mig. Jag lyssnade första gångerna på det tillsammans med en man i Danmark. Han brukade säga att det var lite "too much". Men det var nog det vi tyckte om.

Nu, denna dimmiga novemberkväll, får jag en i det närmaste fulländad version. När Dies-Irae-satsen går i gång för full volym, är det som om kyrkan darrar till. Här finns krafter som inget i världen kan förgöra. Jag lyfter, på en sorts glädjerus, som övergår till tårar i ögonen. Too much är fint. Och medan det pågår ska man hålla ögonen på en person till höger i orkestern. Slagverkaren, som sätter in sina stötar i precis rätt ögonblick.

I pausen strosar jag runt på kyrkogården, bland fladdrande ljus. På ett ställe sitter en klunga ungdomar som sörjer någon, på ett annat ställe finns en ny grav, med friska blommor. Jag går in till de avslutande satserna:
"Giv dem, Herre, evig frid
och låt det eviga ljuset lysa för dem".

Och jag tänker att människor i alla tider kan ha haft trassel med sina familjer, med avlidna släktingar som inte riktigt var som de skulle, eller andra som betett sig illa före sin död. Att all den här musiken, vare sig man är kristen eller ej, kan översättas till försoningstanken: Låt nu alla jävlar vila i frid.

Lyssna, om ni vill, på delar av en mässa som ibland liknar en opera och gjorde mina steg lätta, italienska, hela vägen hem. Nynnande på Lacrimosa-satsen, som sedan, i mitt huvud övergick till Beethovens sjua, andra satsen. Hur harmoniskt som helst. Sampling pågår.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Tre varianter av den dramatiska Dies Irae-satsen,
1. En distinkt och balanserad version, under ledning av Zubin Meta.
2. Dies Irae
3. Dies Irae

Här några varianter av Lacrimosa-satsen, den första ovanligt långsam. Den andra, något raskare, med Violeta Urmana/Renee Fleming.

Extra bonus: José Carreras sjunger Ingemisco, tenorsolot ur Dies Irae-satsen.



Bild, El Greco. Klicka för förstoring.

Sångarna i Kungsholmens kyrka ska också nämnas:
Paulina Pfeiffer, sopran. Mathilda Paulsson, mezzo (ljuvligt klar och direkt), Sune Hjerrild, tenor och Anders Larsson, bas (basar är nästan alltid mina favoriter).

torsdag 3 november 2011

Tid för stenar


En så här underbar "boulder" har jag liggande i mitt badrum. Gissar att den väger minst två kilo. Den är en minnessten från en sommar länge sen, då jag reste med min man till Norge. Stenarna på bilden kommer från en bukt i New Foundland, min sten kommer från en fjällbäck på Hardangervidda. Där hade den rullat runt i vårflodens virvlar några tusen år innan jag tog upp den och placerade den i baksätet på vår bil. Andra stenar har slipats vid havet, och åter andra har rullat in på stensamlarens blogg.
(Klicka för förstoring).

Tillägg:
Det som lite grann retar mig är att jag har mängder av bilder på minst lika fina stenar som ovan, från rullstensstränderna på Styrsö (mera rosa sten där). Men de ligger på fotopapper och jag har ingen scanner.
Dags att köpa digitalkamera? Tja, kanske. Men att fota kan bli en för lätt variant av bloggeri, som man ser ibland. Och som min vän H sa: "Det är inte så bra att alltid ha en kamera med sig. Som föräldrarna i min dotters skola; varje gång det är nåt extra står de där med sina kameror, i stället för att verkligen vara med. Närvarande liksom".
Minns ni när vi skojade om fotande japaner? Den tiden är över för gott. Och jag börjar längta efter en mer lättflytande bildproduktion än Leicans.

onsdag 2 november 2011

Rosorna seglar

Rosorna seglar

för en enda dag av äventyr
öppnar de sina blomblad

ett efter ett
alla följer med

rosenbädden andas
dagg och död

den stora åskan
som far upp
över hjärtats mun

river det ena
bladet efter det andra

de fladdrar omkring
de kommer inte tillbaka
ur den enda vinden

Gatorna doftar underligt
dagen då det sker


tisdag 1 november 2011