Och blomstren dö...

 ... och tiden allt fördriver. Blott Herrens ord förbliver.

Visst är det en liten smula vemodigt så här mot slutet av juli, när hundlokorna blommat över. Det uppstigande sommarljuset är över, det avtagande sommarljuset har börjat, och jag som älskar de vita sommarnätterna i Lappland konstaterar att de inte är riktigt så ljusa längre. Men ändå mycket ljusare än söderut.

Nu blommar i gengäld rallarrosorna, högre än någonsin tidigare, på grund av denna relativt regniga sommar. De är i höjd med mig, 1.72. Och pryder en vild "rabatt" nedanför mitt sovrumsfönster.

Igår regnade det nästan hela dan, och jag hade tur som kom ut en stund på kvällen mitt emellan två ösregn. Bara jag och Britt med hunden var ute. När det är murrigt väder sitter jag inne och målar eller skriver. Men den vackraste dagen gick jag en riktig långpromenad, bort dit där hela dalen öppnar sig mot en enorm utsikt över den stora sjön och fjällen mitt emot. Det var spegelblankt och moln stora som fartyg speglade sig i sjön tillsammans med fjällen. Och alltid möter man någon man pratar med en stund, på vägen. Slår av en sludder, som danskarna säger. 

En annan dag gjorde Gerd och jag en promenad vid den lilla forsen närmast oss, den heter Satsforsen, och rinner från Satsfjället ner i dalen, med ett ständigt brus som ackompanjemang. En annan dag var vi just nedanför mig, där de sista hundlokorna blommade för fullt. Nu måste jag gå till skogsbacken där de vilda stormhattarna växer, innan det är för sent. Och komma upp till Stekenjokk igen. Ty sådan är sommaren, och livet, snart nog är någonting för sent.

Satsforsen i gråväder

Utsikten nära min lägenhet. 

Det där med självkärlek...

Om jag tänker efter ärligt och kärleksfullt: Nog älskar jag mig själv mest. Det är dock inte alltid lika säkert när överjaget sätter in med sina måsten och sin ambition. Men ändå: Jag kan ofta vila i att jag gillar mig själv precis som jag är. 

Att utgå från att man älskar sig själv mest är långt ifrån narcissism, detta spöke som hotar varenda framträdande gestalt i vår samtid, och som är ett verkligt hot, se exemplet Trump. Grejen är att narcissism inte bottnar i verklig självkärlek utan i en grundläggande, tidig osäkerhet som spökar ut sig med alla tänkbara överdrifter och betydelser som ofta gränsar till rena fantasier. Därtill materiellt krimskrams som ska öka vederbörandes ofantliga betydelse, men som i själva verket avskärmar från andra. 

Självkärlek å andra sidan bär andra med sig. Även i sitt ensamma tycka-om-livet är man där med andra man tycker om: Det susar av annan kärlek; den sensuelle maken, den bästa ungdomsvännen, den passionerade älskaren, den näst intill helige biskopen (Lönnebo) och den norske filosofen som var friare än alla andra. Där finns också en varmhjärtad pappa, och många andra vänner genom åren, för många för att räknas upp.

Självkärlek är också det som skyddar en mot det låga hos andra: Det där som vill förstöra och också försöker göra det. Det där som väcker vårt förakt och kanske till och med äckel. Det vi behöver hålla ifrån oss. Och också gör - med tillräcklig självkärlek. 

Bild gjord i Paint.