Fullmånen och konstförstörelsen

Just som jag stod och klädde om för att gå på middag till mina vänner såg jag ut genom fönstret. Över de skymningsblå skogarna gick fullmånen upp, korallröd. Den ser alltid så stor ut just när den går upp, och några timmar senare hänger den som en gul kägla högt uppe på himlen.

Lars-Göran hämtade mig och stod sedan vid spisen och gjorde i ordning fisksoppan. Den blev god. Vi var alla egentligen en smula trötta, men stämningen var vänlig och förr eller senare kommer man in på sina älsklingsämnen. Jag: att göra smått komiska varianter av dåliga radiopratare. (Det hör till saken att Lars-Göran är gammal radioman och dessutom en utmärkt sådan, och att jag själv gjort en hel del radioprogram varav det om Rilke från Obs ligger här, så ni kan höra hur man naturligt talar i radio). 

Sen skulle Gerd och jag se filmen om Anselm Kiefer av Wim Wenders - men någonting sket sig fullständigt med tekniken (det gör gärna det vid fullmåne) så vi blev hängandes vid en mycket egendomlig jättelik utställning förmodligen från Kina eller Japan, vi kunde inte riktigt avgöra. Det var 90% fasansfullt måleri. Det där som jag kallar för Konstförstörelsen: äckel och sönderbombade färger och former, ingen halt, bara ett klatschande i stort format för de alltid lika ivriga tönt-konst-investerarna. Förfärligt.

Vi stängde av och ägnade en stund åt att samtala om konstnärer vi tycker om. Det finns ju många. Samt gjorde vi som vi tyvärr ofta gör numera; klagade på den ringa tillströmningen av konstnärer till ateljéerna i byn. Mer om den problematiken en annan gång. Spoiler: Det beror inte på konstnärerna.

På hemväg med L-G hängde månen högt och natten var glasklar med bara 4 minusgrader. Väl inne hörde jag på radion den basist som L-G just tipsat om: Ron Carter. På Svt Play ligger en hel film om honom. 

 

Dagens läsning: Den ukrainske författaren Andrij Ljubka

"Just nu, när flyglarmet ljuder över Kiev, springer nästan ingen till närmaste skyddsrum – människor fortsätter sina göromål utan någon större brådska. Döden har förvärvat de antika grekiska tragediernas anlete och över den härskar nu ödet. Du har nästan ingen kontroll alls. Kanske träffas ditt hus av en missil någon dag, eller så faller den på caféet där du beställer din cappucino, förstör stället där du träffar dina vänner. Den är näst intill omöjlig att undvika, så vi måste acceptera att det är något som kan ske i vardagen. »Ske din vilja«, som vi ateister säger.

Död finns det gott om. Våren 2022, när kistorna med de första soldater som hade stupat vid fronten fördes hem till min stad, kändes varje dödsfall som en personlig tragedi. När likvagnen körde på gatorna föll trottoarens människor på sina knän och lade ner blommor, folkmassor samlades för begravningar. Nu finns en hel avdelning militärgravar på stadens kyrkogård, varenda en dekorerad med Ukrainas flagga. Släktingar, civila kolleger and kamrater från krigsfronten följer kistan – det är ofta ett litet begravningståg. På gatorna stannar människor upp för att visa respekt, men de gråter inte längre eller faller på knä. Det är enklare för dem att titta bort eller skynda sig till närmaste affär, och undvika mötet med någon som offrat sitt liv för att vi ska kunna leva under förhållandevis fredliga omständigheter långt bort från fronten."

----------------------------------------------------

Alexander Svedberg har översatt och tidskriften 20-tal kommer att publicera ett stort nummer med Ukraina som tema, våren 2024. Hela texten finns att läsa här. Klicka på länken.

 

Gun-Britt Sundström, Skrivliv

Återpublicerar den här texten som ligger bakom betalväggar, sen länge.

 

Det finns författare som har en så egen ton att om man tycker om den så tycker man om man praktiskt taget allt de skriver. Gun-Britt Sundström är en sådan författare. Jag minns hur igenkännande jag och väninnorna läste Student-64, För Lydia, och Maken, på 60—70-talet. Maken blev det hon inte själv hade avsett, en generationsroman om kärlek, trohet och fria älskandes moral. En klassiker.

När jag nu läser hennes dagbok om ett Skrivarliv är det med en så självklar fröjd. I början är hon fortfarande en ung universitetsstudent. Hon ”dödsdiggar” Hjalmar Söderberg. Hon läser humanistiska ämnen, dras än till litteraturhistoria, än till latinet, längtar till filosofin och får ständigt andra idéer om vad hon vill göra: Estetik, folklivsforskning, runskrift. Hon gör ett år på Journalisthögskolan, skriver magisteruppsats, köper ett litet hus, gör en resa till Grönland, allt med samma entusiasm. Hon delar det tidstypiska politiska engagemanget, känner ansvar för sitt samhälle och går till och med in i en stadsdelsförening (!). Men hon vill aldrig skriva böcker med krav på engagemang av politiskt slag. I stället fungerar hon som alla mångsidigt begåvade människor, med ständiga utflykter hit och dit, både mentalt och i geografin. Långfärdscykling och liftning är hennes vanliga transportmedel, och jag blir lite förskräckt i efterhand över hur omisstänksamt hon reser med olika män genom Sverige. Sen minns jag; vi gjorde så. Det var en annan tid.

Skrivarliv är tagen direkt ur hennes dagböcker från den tiden, redigerad endast med ett fåtal kommentarer, och – gissar jag – många strykningar. Men just direktheten blir så berörande: Det är en ung, spirituell och känslostark kvinna mellan 20 och 32 som berättar: Hur hon kämpar med sina kärlekshistorier, hur hon skriver, hur hon snabbt kommer in på DN och får roliga kollegor. Hur hon – trots all uppskattning och kollegialitet – ständigt dras med sin frihetsdrift. Visst, hon vill vara där hon är, en bit in på parnassen, men ännu mer vill hon vara fri, fri att tänka och skriva helt eget. Hon får redaktörserbjudanden från både DN, Svenska Dagbladet och Expressen, som hon inte tar emot. ”…bli en så offentlig person – nej – det har jag inte nerver till”.

Hennes förtjusning i kamratskapet på DN innebär också trassliga stunder med kulturgänget. Framfusighet mot kvinnor. Maktkamper. Hetsiga fyllediskussioner som ändar i slagsmål. (Än en gång häpnar man över det manliga alkoholintaget på svenska kulturredaktioner, samt häpnar jag över att kolleger på samma tidning recenserade varandra). Under en hektisk period på DN Kultur frågar hon sig: ”Har jag tappat min integritet?” Det är en bra fråga att ställa redan vid 25, vid 35 kan det vara försent.

Gun-Britt Sundström har blivit prisad för sin Söderbergska lätthet och sin anglosachsiska stil. Själv läser jag om en flicka som liksom dansar genom tillvaron, och bara då och då sätter ner foten, till exempel visavi Olof Lagercrantz, kultursveriges favorit, men också en streber som fick utbrott på redaktionen när det passade honom, och som kunde vara ogin mot unga begåvningar, som Sundström själv. I övrigt är det som om hon nästan alltid trivs bland sina murvlar, inte så få av dem äldre män med pappakvaliteter. Om kvinnor skriver hon betydligt mindre, kanske fanns det inte så många på redaktionerna på 70-talet. Men hon nämner sin aversion mot konkurrenten Maria Bergom Larsson, och konstaterar: ”Jag är klarare än hon”.

Vid sidan av det privata är det här i högsta grad en exposé över en tid: Det är Vietnamdemonstrationer, första-maj-tåg, kårhusockupation, uppror mot monarkin; det är en tid med stora öppningar, både för tankarna och experimenten med relationer och kollektivt boende. Sundström-flickan aktar sig noga för kollektivismens smetiga sidor, men är desto mera öppen och ömsint för allt som har med vänner och kärlekar att göra. Tre män passerar revy, varav den mittersta är en gift man, på en gång hennes själsfrände och stora passion. Jag rörs av hur hon beskriver denna omöjlighet som möjlig. Hon har en kvalitet som är ovanlig; hon klandrar inte människor, relationer, jobb för att de inte är som man skulle vilja ha dem. Hon betraktar, resonerar med sig själv, inser och har sig, men skyller nästan aldrig på någon annan, något annat - en cool hållning som smittar av sig även på hennes lätt ironiska språkstil.

Det som gör den här dagboken så – i god mening – underhållande att läsa är författarens outsinliga livförälskelse; hon går liksom all in i allt hon företar sig, från latinstudier till skriverier till bergsbestigningar, och det mesta hon tar sig för är dessutom lyckosamt -ingen sturm und drang i den ungdomen, endast tredagars depressioner. Men när det krisar med någon av hennes kärlekar kan optimisten falla omkull i stormande gråt och sorgsna betraktelser; all in även då.

Dock, som med alla dagböcker, Anaïs Nin, Lars Norén eller Gun-Britt Sundström, blir man efter 300 sidor lite mätt på huvudpersonens funderingar kring sig själv. Då kan jag rekommendera att man tar de resterande 200 sidorna lite i taget. Så har man en riktigt god läsning, nästan som en liten inre sol, medan höstmörkret sänker sig.

 

Ljuset här...

 ...sent om eftermiddagen, har lustigt nog Paul Klee fångat, nån helt annanstans, i sin Moonlight, från1919.

 

 

Underbaraste lokalnyheten

 Vilgot, 11 år, härmar fåglar. Där ligger jag i lä. Klicka på länken.

 

Ljusets återkomst

Fyra dagar med sol och uteliv. Uteliv här betyder att sticka iväg med sparken, sitta en stund i solen, prata med några som råkar komma förbi, sparka vidare med sparken, se Satsfjället i motljus och Marsfjällen i solljus. En stilla lycka att solen äntligen är uppe lite längre, det känns som en begynnande vår, trots de låga temperaturerna mellan 16 och 19 minusgrader. Innan dess hade vi två dygn med snöstorm. Noll sikt. Bara vitt, vitt, vitt. Igenmurade fönster.

Drömde inatt att jag hittade början till en roman, en upptakt som jag försökte minnas, och ingen fick störa mig. Flydde från familj och alla andra. Det kanske är det jag gör. Men var finns upptakten till den nya romanen? Jag kämpar rätt segt med mina gamla. Men jag vet att det är två bra grejer jag håller på med. Jag är inte osäker, bara lite långsam. Men så tänker jag på att Brahms höll på i 12 år med en symfoni, och blir gladare. 

Å andra sidan bör man nog inte säga ett dyft om vad man håller på med, utan låta det ligga och gro i mörkret. Annars blir det lätt som en nypig hand runt nacken; krav, inte kul.

 

Mitt "kvarter" vid tiden för snöstormen.

 

Marsfjällen. Foto: Gerd Ulander.

Foto: Peter Näsström.

Shakespeares bildspråk