Dagsdikt - Vinter

De tunga åren sjönk under lager på lager

av flygande, blåsande stillnad snö

träden ritade sina frostiga grenar

hängande glittrande mönster

inga namn nämnda men snön

var uthållig, blåste i virvlar från taken

la sig över det mördande bullret

stadshusens alla hammare och slag,  

familjernas banaliteter, ägande och kontroll

låntagarnas banaliteter, tillräckliga

för ett helt liv i tjänst hos

hur vi ser ut, hur vi gör oss

vem någon ska tro att vi är

 

snön föll alltmer, isen la sig, högar

av snö plogades samman till tunga

nya små berg, inga penningberg

inget sånt, inget glitter och glam

inget tjafs med renoveringar och 

försäljningar, och vad som var vems

snön föll horisontalt, motade undan

varje falsk tanke, i det vita kom

rådjuren, och bad om att få en bit

någonting litet av människan,

i snön.

En gammal kutig kvinna

öppnade sitt fönster och slängde ut 

en pannkaka.

Snö, spark, julpsalmer och nobel

Enorma mängder snö. Och ingen vind. Snön ligger kvar i träden och skapar en skulpturpark utanför mitt fönster. Jag har varit ute i stort sett varje dag med sparken, ibland på fint glid, ibland på pulsig snö.

Landskapet har länge varit helt frostigt, det gnistrar om varenda liten gren på träden. Riktig bjällerklang-atmosfär. Snö som hänger ner från taken. Granar med enorma snötäcken. 

Och så åkte vi till kyrkan i lördags, jag och grannarna. Julpsalmer med kören och allsång och glögg. En gitarrist sjöng solo. Bra stämning, mycket barn. Alla var där. 

Mitt liv här uppe är mycket enkelt och naturnära, med P2 som i stort sett enda dagliga underhållning. Men så såg jag på nobelfesten på tv förstås. Tycker alltid det är så vackert och festligt. Fast jag hoppar över det alltför petiga pratet om kläder, tiaror och mat. 

Särskilt intressant öde bland nobelpristagarna i år är ju Katalin Karikó, som under rätt stort motstånd forskat och experimenterat med mRNA och fann nyckeln till Covidvaccinet. Man är tacksam.

Och så Fosse då, som med nästan humoristisk stillsamhet höll tidernas kortaste nobeltal, på festen. Bra. Men jag ska ärligen berätta att jag sett en enda uppsättning av en av hans pjäser i Stockholm, och det var mycket tråkigt. (Kan ha berott på uppsättningen). Samt började jag, för rätt länge sen, läsa en av hans böcker, och tröttnade efter en tredjedel. Men jag ska absolut göra nya försök. (Letar förgäves efter den lilla tunna boken i bokhyllan, kanske blev den kvar i Stockholm).

Det var allt för idag.

 

Stig Dagerrman, en dikt

 

En dag om året borde alla låtsas

Att döden vilar i ett vitt schatull.

Inga stora illusioner krossas

Och ingen skjuts för fyra dollars skull.

 

Världskatastrofen sover lugnt och stilla

Emellan lakan på ett snyggt hotell.

Inget rep gör någon broder illa,

Och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.

 

Inga män blir plötsligt sönderbrända

Och ingen dör på gatorna just då.

Visst är det lögn, det kan väl hända.

Jag bara säger: vi kan låtsas så.

 

 

Stig Dagerman, 1954.

 

Landskapet

Ute igen med sparken i det ljuvliga stora vita. Massa små svarta streckfigurer ute på den vida isen. Skidåkarnas första storhelg. 100 gäster på hotellet. Det är dit ni ska ta er om ni åker skidor.

Jag tänker på min man, stor skidåkare, föll i slalombacken i Alperna och bröt en arm. Tillsammans åkte vi längdskidor i de östgötska skogarna och dalarna med hunden Bella pulsande i släptåg.

 

En absolut glasklar artikel om Israel-Palestina-konflikten och kriget

...och den enda ni verkligen behöver läsa.  Det är en sådan oerhörd lättnad att ta del av en sann röst, och en intelligent historiker som tar det stora greppet på denna infekterade krigs-situation.

Tack Omer Bartov.

Tö på isen

Så här såg det ut för ett tag sen, när isen lagt sig men sen töat upp igen. Märkligt. Aldrig sett förr. Nu däremot är det kallt som tusan och isen är tjock nog för skotrarna, och jag åker spark på skarsnö. 

 

Ni anar inte...

...hur tidigt vintern kom här i år, och hur häftigt. Det har redan varit 23 minus tidig morgon. Idag cirka 16 minus när jag var ute med sparken i det stillsamma blåvita landskapet. Jag ser att både räv och rådjur gått förbi mina fönster och undrar lite hur rådjuren klarar sig en sån här fimbulvinter. Har hört att några snälla människor lägger ut pellets till dem. Om några dar är det varningar på neråt 30 grader. Men det gör inget. Det finns saker att göra inomhus också. Idag målar jag, en annan dag skriver jag, nån dag träffar jag vänner. 

Oavsett allt är det alltid så vackert här, man blir betagen bara man kommer utanför dörren. På kvällarna fortsätter jag att läsa Stefan Sweig och Zagajevskij, och undrar om jag inte borde byta poet snart. Samt ser jag den välskrivna, välspelade serien Saknad, aldrig gömd på Svt Play. Älskar den där kolugna indiern som spelar detective Khan (vad han nu heter). Gillar folk som spelar under.

Jag skriver inte nu om de två vedervärdiga och meningslösa krigen. Det läser ni på annat håll. Rekommenderar P2 klassiskt när man har behov av att distansera sig från det onda till det vackra. Det är tillåtet.

 

Foto: Ewa Nilsson

Rådjur på Halloween

Inga halloweenbestyr här uppe. Kvällen lämnade efter sig en solig dag, med fullt ljus över snön, och en nästan full måne som gick upp över fjället på andra sidan sjön. Jag bara stod stilla och njöt. Som Rumi sa: Do not feel alone. The whole Universe is inside you. Så känner jag ofta här uppe mellan bergen och sjöarna. Vilket inte hindrar att jag tänkte på tre av mina käraste döda, igår. Bo, Per och Pappa. Det är väldigt skönt att känna den kärleken som en levande kraft fortfarande. 

Jag lyssnade på vacker musik. Åt middag med tända ljus. Och strax innan jag skulle gå och lägga mig tittade jag ut genom fönstret, som jag brukar göra. Om inte annat för att insupa den enorma tystnaden över nejden. Men det jag fick se var tre rådjur, som strök förbi alldeles intill mitt hus. Tre saknade män. Tre rådjur. The Universe is inside us.

 

 

Laponia song

Här - för en tid sen. Innan alla löven blåste bort i vinden. Naivistisk skiss gjord i Paint i mitten av Oktober.

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I -

I took the one less traveled by

And that has made all the difference.

/Robert Frost

Här

Himlen är ljust violett. Fjällen är ljust blå, liksom stranden i skymningen. Träden helt svarta på udden, och i sjön en spegling av svart och ljust violett. Jag ser att vattnet vid stranden av udden börjat frysa till. Längre ut var det idag en liten sydlig vind.

Flera dagar med strålande sol över ett litet snötäcke, och jag går glad i hågen och ställer mig där solen lyser mest, ner från fjället och ner över insjön där isen redan har lagt sig. Vintern kom tidigt det här året. Förra året var det dimmor och gråväder som gällde i oktober. 

Nu är det kallt, och den sortens högtryck som producerat norrsken flera kvällar i rad. Jag står under himlen och hänförs. Allt är oerhört tyst, även mitt på dan en lördag. Och räven har gått förbi visar spåren i snön. Jag tillåter mig att vila i denna tystnad, trots de ständiga rapporterna om helvetet i världen. Men jag står inte ut med att man svälter ut befolkningen i Gaza, så jag skickade en nödvändig slant till den här organisationen. Gör gärna det.

Länk.

 

Foto: Magnus Ström.

 

Om Israel-Palestina och terrorn

En av många nödvändiga artiklar om den förödande Israel-Palestina-konflikten och Hamas terrordåd.

 

Paint it rose...Verk av Banksy i Gaza

Israel has no plan for Gaza after war ends, experts warn.

Israel-Hamas war live: more than 420 children killed or injured in Gaza every day, says Unicef; Netanyahu rejects ceasefire

Oktober

Det fladdrar i sälgens limegröna blad

det rasslar i aspens ljus, det är vinden

nordlig och rå, med regn över fjällen

vattnet i sjön stiger och stiger

träd står i vatten, buskar ser ut att flyta.

 

Lingonen har trillat av sina kvistar

stigen är en mosaik av blad

och under dem blöt jord 

sviktande steg ut mot stranden

där fjällmassivet ligger öppet.

Ögon som ser och ser tills själen

försvinner i blågrå bergens toppar

och markens kulliga tuvor av grönt,

ser och ser och blandar sig med musiken

som sänder Sibelius, Borodin, Brahms.

Klangerna och färgerna och själen

och kroppen som går och går utan

särskilda mål. Vi tar udden idag och kullen

imorgon. Och vägen till platsen

där två sjöar möts i byns början.

 

Hallonbuskarna lysande ljusgula

omfamnar björkarnas karga stammar,

rönnen är svindlande röd, sjön är grå.

Björkarna avlövade, stammarna dansar.

Nu försvinner fjällen i dis, sedan jag.

(avdelning: Dagsdikter)

Slumpens gåvor

Hur mycket av det betydelsefulla i våra liv kommer av våra egna val? Är det snarare så att det viktigaste ofta bara ramlar över oss, kommer till oss som gåva?

Det är intressant, inte minst i kristider, att inse i hur hög grad vi betraktar oss själva som primus motor i våra liv. Det är våra planer, studier, livsval och önskningar, som styr hur allting blir. Tror vi. Men jag skulle tippa att det stämmer till mindre än hälften.

Där jag nu befinner mig, i den ålder där man ser en del av sitt liv i backspegeln, hör jag ibland mig själv, eller en vän, säga: "Varför gjorde jag inte", "varför skilde jag mig inte redan då"; men lika ofta tvärtom "jag ångrar inte en sekund mina år i Peru" eller "nu först fattar jag vad livet med A betydde för mig".

I min backspegel syns förstås den sortens val som vi kallar "egna". Studier, yrkesval, resor, giftermål, flytt till annan ort. Men när jag håller fram decennierna framför mig blir det tydligt hur många viktiga sammanträffanden i livet som snarare fallit över mig, än att jag uppsökt dem.

Eller, vänta lite, talar jag sanning nu? Kanske är det snarare så här: När jag går där i min egenvalda riktning; om det är studier, eller jobb, eller ett envist intresse för litteratur, eller religion; när jag känner mig som om jag går dit näsan pekar, så möter jag ofta någon vars näsa pekar mot mig.

Jag kan på tio fingrar räkna de människor som betytt mest för mig under några decennier; och de flesta av dem har jag inte mött för att jag sökte upp dem; utan av en så kallad slump. Några på en fest, några på en resa, eller i jobb. Jag har fått de här människorna, och det betyder lika mycket för mig som det jag hittat på för egen motor. Flera av dem skulle nog säga detsamma om mig.

I andra kulturer än vår är det här rena självklarheter: Man lever mer tålmodigt i den krets där äktenskap och familj placerar en. Vi egotrippare vill inte vara så bundna; vi vill dagligen och stundligen känna att vi fattar egna beslut; eller att de plikter vi accepterar är våra egna val. Om feminismen handlar om kvinnans frigörelse, så handlar hela västerlandets historia om individens frigörelse; om att få lov att söka sitt öde. Den existentialistiska psykoanalytikern Rollo May kallar det för intentionalitet: att följa den egna viljans inriktning.

Och, visst, man skall aldrig någonsin kväva den där rösten som år efter år frågar sig; Vad vill jag? Eller: Vad var det egentligen jag ville med mitt liv? Paradoxen är det man kanske långt senare erfar; att man ofta ville det som skedde. Att de ting och händelser man inte kunde bestämma över, kom som en gåva. Även om den ibland var en smula förberedd, av det vi drogs till. Vår lust att gå dit näsan pekade.

 

(Tidigare publicerad i Sundsvalls Tidning)

Som det ska vara

Vädret är som det ska vara. Det regnar, björken fäller sina löv i vinden, asparna och sälgen har fortfarande viss motståndskraft. Igår var det uppehållsväder och jag gick den långa promenaden till platsen där sjöarna möts, i hopp om att få se det sprudlande lilla forsfallet. Men - inget forsfall. Vattenståndet i den stora Kultsjön är nu så högt att det är jämnt med vattnet i Insjön, så det blir inget forsande. Allt var stilla och spegelblankt och tyst. Jag stod då och då och beundrade den öppna utsikten där jag ser fyra fjäll samtidigt, och tre till om jag bara vänder mig om. Jag vände mig om. Byn låg som en liten koloni i universum och lyste med sina fönster. I huset där aldrig någon brukar vara lyste det också. Några knipor bjäbbade och flög förbi. 

Idag lite sol på förmiddagen. Sen mest duggregn. Min granne Janet hade sin sista flyttdag, och min andra granne, Britt, kom och berättade att hon ställt sin cykel på verandan. Och hoppades att det inte störde mig. Be my guest, sa jag. Verandan frigör sig endast under vår, sommar och tidig höst. Ingen sitter där nu. Sen tog jag en tur till brevlådan med några nödvändiga urtråkiga papper. Kort promenad och drog in den ljuvliga kvällsluften. Nu är det fullmåne bakom molnen, och i förrgår kväll såg jag första norrskenet i höst. Snart stänger hotellet, så jag måste passa på att äta där, innan allt är släckt och tyst. Nu kommer natten. 

 

I huvudet på en mördare - om serien "The Sixth Commandment"

Jag gjorde misstaget - kanske - att se serien "I famnen på en mördare" (en olycksalig svensk översättning av ursprungstiteln "The Sixth commandment"). Jag gjorde det därför att jag på försök genomkorsat tre serier och två filmer på fem minuter, varav alla visade sig töntiga eller ointressanta. Det som fångade mig med The Sixth Commandment är att den är otroligt välgjord - särskilt de första två avsnitten - och fylld med briljanta skådespelare. Det som gör att jag nästan ångrar mig är hur den kyligt kontrollerade psykopaten Ben Field etsar sig fast på näthinnan. Den unge irländske skådespelaren Éanna Hardwicke gör ett fasansfullt exakt porträtt av den inställsamme psykopaten som efter en tid ger vika för det monster han bär inom sig. 

Ben Field tog sig in i människors liv för att förstöra dem, och för att tillskansa sig egendom och andra fördelar. Han dömdes för mord och fick livstids fängelse. Serien följer i detalj hur han manipulerar människor, beter sig artigt, lever ett kyrkligt liv och siktar på att bli präst, parallellt med att hans dagbok fylls av sadistiska idéer, mordplaner och utbrott. Hans föräldrar var båda baptister. Han är alltså kristet uppfostrad. Om man talar med Jung kan man tänka sig ett helt överspänt jagideal som krockar med en enorm svart skuggsida, det kyrkliga jaget mot mördarjaget, sadisten. Jag tror verkligen på Jungs idé om överspända jagideal, moralisk övertygelse, auktoritetstro - och, å andra sidan, en växande skuggsida som innebär ansamling av dolda komplex, svarta impulser, kontrollbehov etc. Allt detta finns hos Ben Field, men det finns hos många andra varelser som inte blir mördare, men ändå kan vara smygande destruktiva.

Det som jag omöjligt kan fatta är ändå hur den analysen ska räcka till, i det här fallet. Jag vill få veta vad den rättspsykiatriska undersökningen kom fram till. Det finns ju psykopater som uppenbarligen och bevisligen (hjärnscan) har något allvarligt fel på sin hjärna. En av dessa, James Fallon, har själv berättat om det, och sagt att det som räddat honom var en extremt god omgivning. 

Undersökningen på Fallons hjärna gav för handen att: "Compared to a control brain, neuroscientist James Fallon’s brain shows significantly decreased activity in areas of the frontal lobe linked to empathy and morality—anatomical patterns that have been linked with psychopathic behavior".

Så kan det alltså vara även med Ben Field. Men ingen vet, ännu. Troligen kommer två uppföljande avsnitt att redovisa detta. Visst finns det destruktiva familjemönster, och det kan han också ha varit offer för, antingen sexuellt missbruk eller lögnaktighet och moralsadism. Ingen vet. 

Om ni nu ser den här serien så tror jag det är bra att ta den som lärobok: De naiva och godtrogna, de utan försåtliga anlag, kan alltför lätt låta sig duperas av "charmerande" psykopater. De finns lite överallt, dock inte i stor skala. Men amerikanska undersökningar har visat att en stor andel företagsledare på hög nivå har de mer "funktionella" sidorna av psykopati - såsom enorm egennytta, hänsynslöshet, känslokyla, manipulation och behov av att kontrollera sin omgivning. 

Och apropå skadliga barndomsupplevelser länkar jag till den utomordentliga serien om Patrick Melrose, byggd på Edward St Aubyns romaner. Där - en pojke som missbrukas sexuellt av sin far, har en mor som tittar bort, och växer upp till en yngling med schizoida skyddsmekanismer och grav alkoholism. Men sen blev han alltså den av litterater högt älskade St Aubyn.

Medicinen

To be silent the whole day, see no newspaper, hear no radio, listen to no gossip, be thoroughly and completely lazy, thoroughly and completely indifferent to the fate of the world is the finest medicine a man can give himself.

Henry Miller

Bild gjord i Paint.

 

September i Laponia

Gråväder och regndimma över fjällen. Men en solstrimma föll över denna sidan av sjön, häromdagen. 

 

Igår kväll, i Lappland

 

Strålande sensommardagar

 Bilder från min fjällvärd. Syrran är uppe och hälsar på. Hon fotade. Cheerio.

Foto: Veronica Björnstrand

Födelsedag

Det är min födelsedag idag, och den firas för närvarande med en flock grönfinkar på mitt fönsterbräde, och ett gäng vägarbetare på vägen utanför. De håller på och asfalterar om och fyller igen gropar och ojämnheter, och jag ser hur petnoga deras arbete går till. Hälla ut asfalt, finfördela den över en yta, trycka till med välten och ytterligare trycka till kanterna med en tung grävskopa platt mot marken. Och just nu får de ta en paus i det soliga vädret.

Leve arbetarklassen, jag ser deras petgöra som ekvivalent med mitt petgöra i paint och andra skapelser. Allt som kräver kunnighet. Och leve Gabi! Igår var Gerd här med en god kaka med svarta vinbär och i veckan kommer min syster upp och då ska vi fira i dagarna tre. Bland annat med att resa till Stekenjokk. Idag vet jag inte riktigt. Tror jag firar med att det är sista sommardagen som jag kan gå barfota ner till sjön och bada fötterna. Härligt väder här idag, som det brukar vara på min födelsedag. Det betyder mer än en massa ballonger. Stor är skönheten, stora är de godas hjärtan. Hej, so long.

Ett till vykort här uppifrån Lappland

 Rallarrosen nästan helt överblommad, men vackert ändå....

Slutet av Augusti...

När fjällen är blågrå, dimman lättar efte regnet och det blåser stark bris från norr. Skiss gjord i Paint.

Dåligt väder

 

Skiss gjord i Paint

 

The Band och de andra banden

The Band i all ära, men jag tycker bandnamnen efter The Grateful Dead och The Mothers of Invention har varit lite sådär. Så jag gjorde en cool lista på namn som vilken som helst grupp kan sno om de vill. Kan även läsas som en dada-dikt.

Silverspoon Deadline

Carismatic Buzzfeed

Odyssean Ratrace

Extatic Mortgage               (tillägnas all i brf)

Todesreich Siesta

Windowpain Parkinglots

Californian Conartists

Burdensome Underwear     (tillägnas Linda Skugge)

Arctic Wall Street

Menopause Graffiti

Brandenburger Depression

Sore spots

Tyrannic Undercurrents

Morgon när dimmorna bolmar under bergen

 

Skiss gjord i Paint

 

Regnig dag i fjällen

Skiss gjord i Paint

Methan poem

Ni vet att jag skriver på engelska ibland. Tar om den här, för jag tycket den var bra, helt enkelt.

Seven Zen Under & Methan

 

In Seven Zen Under

there is a frosen path

that none of us will enter

who hasn´t done the math

 

The Geology is broken

but the friendships are intact

you may bring back a token

from the open cratertract

 

In Seven Zen Under

When seven monks appear

You know that they will guard

the little monkeys there

 

Apart from that there´s none

and no protection left

from the magnitude disaters

that will end a World of theft

 

The methan gas is flowing

it´s no human kind of flow

this is the time of sinkholes

as CH4 will grow

 

The seven monks are praying

their tiny clockbells ring

some hour out of eternity

that even blackbirds bring

 

The visitors are leaving

as strangers always do

behind them is the heaving

of another methan brew

Här, idag

 

Foto: Magnus Johansson

 

Violett kväll

Här igår kväll. Jag lovar -jag har aldrig sett en så violett skymning, och aldrig så blålila vatten. Man blir alltid överraskad här, av ständigt nya ljusskiften över fjällen. (Gjord i Paint)

 

 

 

Underbara dagar vid vatten

Helt underbar dag här idag. Sol från klar himmel, lagom blåst, inga mygg. Jag tänkte hyra båt och ge mig ut på den stora sjön, men insåg att just där ute blåser det lite för mycket. Så jag blev bara sittande i solen. Och det ska man ju också. Ikväll går jag vackerturen till platsen där sjöarna möts.

Igår afton var det konsert i kyrkan med ljuvlig folkmusik. Finast var nog en gånglåt här uppifrån Vilhelmina; den tycktes spela berg och dalar, vatten och skogar. Kanske den vackraste folklåt jag hört. Grabbarna som spelade var äkta norrlänningar, med finfin musikutbildning. Markus A. Mattson på klarinett och olika flöjter. Gunnar Sidén, gitarr och sång. Alla var där, som man säger. Sen gick jag en runda på den vackra kyrkogården, där jag troligen kommer att ligga en gång. Mötte två kvinnor med vilka jag diskuterade "livet efter detta". Sa att jag håller det öppet. Men det är alltså inget jag fantiserar om. Säger väl som Bergman gjorde, det vore fint att träffa sina käraste igen.

Sen for jag hem med Janet, som håller i kyrkokonserterna här uppe i det fjällnära Vilhelmina. Samt gick min solnedgångpromenad och träffade några goa göteborgare. Tills myggen blev olidliga. Och sedan - natten allt vackrare utanför mitt fönster. 

 

Natt när åskan dog bort

 

 Gjord i Paint.

Stora män jag mött

 

Ivan Illich, som jag intervjuade

halvliggande på en säng i Joachim Israels 

lägenhet i Köpenhamn, så roligt vi hade

När han kom till Sverige ett år senare

ville han träffas igen, men jag var nygift

Per Kirkeby, en lång stark förälskelse 

som övergick i vänskap och brevväxling

Ronald Laing, med den djupa blicken

tur jag inte föll ner i den också

Egil Rönne-Petersen, psykoanalytiker

aldrig har en frejdig norrmann

gjort så mycket gott i Sverige

Martin Lönnebo, jag satt i den tomma kyrkan

när han kom in skakade jag till i hela kroppen

 

Claes Andersson, denna oerhört mänskliga 

pondusperson, för jordisk för mig

Ingmar Bergman, jag följde  honom till

banken när jag var sju år, för att visa vägen dit

(var han ett barn?)

 

Eric Clapton - var ingen stor man

han satt och sydde fast en knapp

i sina byxor, medan vi gjorde intervjun

på hans hotellrum.

Just saying....

 

Foto: Magnus Johansson

 

Midsommarrapport

Det blev midsommar, och den var kall och blåsig. Tror jag egentligen firade den riktiga midsommaren 21:a juni med att gå ut i värmeböljans sista kväll och gå upp till utsiktsplatsen där man bara dånar av skönhet. Sen kom nordanvinden och nordvästan med moln och kyla. Midsommarafton typ 11 grader. Jag gick bara ut och gick, i dunrock och med varma kallingar under byxorna. Kvällen avslutades med ett åskblått moln mot klar himmel, som speglade sin djupa åskblå ton i sjön. Sen satte jag mig och skrev några timmar. Därefter ställde Prigozhin till sin impulsiva marsch mot Moskva, och jag blev sittande till 4 för att kolla utvecklingen av denna förvirrade situation.

Midsommardagen var klar och solig, men fortfarande kall, i nordvästlig hård vind. Vägrenen strålande violett med stora fält av midsommarblomster. Jag åt middag med vänfamiljen, där det lagades hemgjorda pizzor som var urgoda. Sen satt G och jag en stund i kvällssolen och uthärdade blåsten. Men inte länge. Jag var stelfrusen när jag kom hem. Tog på mig allt ylle jag har. Gick ut - med dunkappa - i solnedgången, och den var lika vacker som förra året. Och idag, på söndagen, kom lite värme och sol tillbaka. 

 

Foto: Lena Westberg

 

Vad som händer i Ryssland är betydligt mer problematiskt. Och istället för att spekulera som en gammal möp kan man ju skicka pengar till Ukraina. Många är skeptiska mot de stora insamlingarnas svinn, men jag vet att katolska Caritas har minst sådant. Skicka gärna en slant. Slava Ukraini!

Här är länken till Caritas.

Bada fötterna...

Nu har det varit riktig varm försommar flera dagar. Hundlokorna har börjat slå ut. Fjällpiparen har stuckit upp till fjället. Jag går underbara promenader vid olika tider på dan. Hela natten är ljus, och man borde inte sova. 

Idag gick jag barfota ner till stranden och vadade i strandkanten. Iskallt men skönt ändå. Det har varit 22 grader i luften, men här och var vid stränderna ligger ändå en snöremsa kvar, efter vinterns stora ihopskottade högar. Sjön ligger spegelblank och jag blir lat av solen. Men jag läser då och då i den underbara Selected Poems av Adam Zagajevskij. Mer om det en annan gång. Kanske. Eller så räcker det att jag funnit honom. Göken gal i väster.

 

Foto: Gerd Ulander

De tåliga björkarnas tid

Det har varit flera grådagar med mycket blåst. Jag väntar till kvällen med att gå ut för då har vinden mojnat. Några små regnstänk faller ner genom nordlig vind. Fjällen försvinner i grå regnmoln men när jag vänder mig åt ett annat håll har ett annat fjäll skakat av sig molntäcket. Svartblått med vita strimmor lyfter det över granskogens mörka rand. Nedanför är den nu öppna sjön och randen av björkar som står lite stilla i kallvädret. För en vecka sen slog dom ut sina musöron, nu håller dom igen. Vi har nollgradigt och minusgrader om natten. Jag går ännu med täckjacka och ylleluva.

Nu har jag bott i Lappland ett år. Ett "experiment" som fallit väl ut. Förra året hade våren kommit lite längre vid den här tiden. Men det här året ser jag fram emot en mycket varmare sommar, om det blir som enligt långtidsprognoserna. Längtar efter att simma i den klara sjön igen. Och är faktiskt rätt glad att jag bor här uppe, också för att det inte blir för jävla varmt. I GP skriver Eva-Lotta Hultén om hur hon fasar för en alltför varm och torr sommar, skogsbränder, vattenbrist och hela skiten. 

Jag har bekantat mig med några nya små vårblommor, och sett fåglar jag inte sett förut och jag känner mig hemma i byn som den främling jag är. Tycker om ensamheten, tycker om de små mötena med folk, tycker oerhört mycket om naturen. Men innan sommarens extas bryter ut ska vi genomlida en kall början på juni, och i motsats till förra årets varma midsommar kan den här bli rätt sval. Vi väntar lite skruttsnö så sent som på nationaldagen. Sverige, Sverige, fosterland. Och fostrad blir man. Men sen så, kommer ljuva blomstertid.

 

Långsam vår på tundran

Tystnad. Folktomt. Isen har till hälften smält och sjön speglar återigen fjällens majestät. På andra ställen ligger isen murken och grå, med små pölar som speglar ljuset. I de större pölarna speglas även grankanten. Allt är som en målning.

Jag svär lite åt mig själv att jag inte fått igång min nya mobilkamera. Men jag och tekniska grejer - de tråkar ut mig. Så inte fåglarna, som låter på alla möjliga skojiga sätt, många av dem har jag aldrig hört i mina gamla hemtrakter. Vill så gärna lära mig vilka de är. Det är inte tråkigt. I alla fall vet jag att jag hört berguven och en ensam trana. Och jag har sett knipan och fjällpiparen. De håller båda till vid min närmaste strand. Fjällpiparen jagar sin hona som en besatt, och hon springer undan, och så vidare.

Jag gick den mjuka vägen ut på udden, där stranden syns bred och ljusbrun nu vid lågvattenståndet. Bara ett par veckor till kan man gå på en smal landremsa ut till den lilla ön som kallas Japan (för att den är avlång). Dagarna har varit vackra och milda. Men nu vankas lite snö igen i veckan. Naturens humor typ. Nedan: Knipa.

Viktor Hedermos dikt

Här kommer en dikt av en för mig okänd ung poet, som heter Viktor Hedermo. Jag tyckte om den tidlösa stämningen. F.ö. har sälgen slagit ut.

Tidstonika

Bortom bergens vidsträckta vidder vilar

vi som varit men aldrig slutar vara

konsten är att bevinga sig och möta

himlarna halvvägs.

Över längtans flyende fält av minnen

ryttlar falken i väntan på en rörelse

nuet upplöst i ett moln av fjädrar

minnena multnar.

I den vilda vårflodens flykt från källan

flödar livets skapardröm utom räckhåll

för de svunna tidernas bundna lagar

framtiden frigjord.

 

 (Hämtad från Facebook.)

Vädret och skönheten

Eftersom jag saknar all inspiration så gör jag rätt och slätt en liten parafras på Lennarts senaste blogginlägg. Så här låter det härifrån:

När jag kom ut idag hade all snö runt huset smält ned, bara enstaka snöhögar håller ännu stånd. Rallarrosen har börjat spira intill väggen, men ingen blom syns utom en enda krokus. Isen ser alltmer bräcklig ut, med långa spår av vattensjöar som blänker i solen. Ett mjukt skimmer ligger över blåisen och fjällen.

Jag har jobbat med att plantera lökar, i lugn takt. Och ikväll satt jag bara helt stilla vid stranden en lång stund och glodde som en buddha på skönheten. Den räcker långt. 

Nästan vindstilla ikväll och jag såg hur oerhört snabbt snön har minskat på fjällen. Alla har nu sina fina teckningar. Ett enda luddigt moln kom och la sig på Marsfjällets topp. Några fåglar hördes, en skara flyttfåglar av okänd art flög förbi. En uggla hoade. Forsen hördes starkt nu igen efter all snösmältning. Renarna är på väg upp för kalvningen. Om två veckor är björkarna utslagna, men redan nu är natten lika ljus som vid midsommar i mina gamla trakter.

 

 

Här är Lennarts blogginlägg.

Gryningen i Lappland 2:a maj

 

 

Barmark och blodpudding

Jag känner på något märkligt (barnsligt) vis att det är en bedrift att ha kommit igenom en hel vinter i Lappland. Det är något underbart med att se snön falla och falla och falla och vina och blåsa i månader i sträck. Och sedan smälta, i ganska snabb takt. Taken har tappat sina snöhättor, vägarna ligger bara. Så pass att jag idag kunde gå hela vägen ut till älsklingsudden. Snöhögarna är ännu meterhöga, men på en liten vägremsa är det barmark, och lingonriset sticker fram vid vägkanten. 

Tystnaden är enorm nu när skotersäsongen är över. Jag hör en och annan fågel, en korp, en bofink, en talgoxe. Och som vanligt hoppas jag att jag ska få se djur. Men räven som gick här i somras syns inte till än. Och de tre strörenarna på isen kommer visst aldrig tillbaka för min syn (såg dem för kanske 15 år sen här uppe). 

Däremot såg jag på TV, på den stora älgvandringen, ett antal djur som samlats kring ett kadaver. Räven var ganska försynt, strök lite i utkanten av det som mest verkade vara korparnas kalas. Ingen av "raserna" störde varann. Inte ens den otäcka järven, som på sitt fräcka vis sket i korparna och drog och slet i djurkroppen. Korparna brydde sig inte heller om järven (ett av de fulaste rovdjur jag vet). Men sen, i en senare fas, var en björn ensam vid kadavret. Dessa djur som alltid ser mysiga ut, oavsett om de också biter i ett kadaver. 

Jag kom att tänka på rovdjuren idag när jag åt blodpudding. Något jag enbart valde till middagsmat eftersom jag känt mig vårtrött och tror jag behöver järn. Det var ingen höjdare, men kändes nyttigt. Jag har nog samma blodbehov som rovdjuren. Och så kom jag av doften att tänka på min pappa, som ofta lagade blodpudding när han var ensam på landet, och kanske nåt barn var med. Till exempel jag. Detta var min Proustska madeleinekaka idag: Doften av blodpudding i stekpannan. Undrar vad det är de kryddar den med, för det luktar ganska gott.

 

Serhij Zjadan - ukrainsk författare och kämpe

Jag hörde ett mycket välgjort radioinslag igår. Det handlade om den ukrainske författaren Serhij Zjadan.

Han sjunger i rockbandet Hundarna i Rymden, har skrivit åtskilliga diktsamlingar och romaner, och jobbat som stödperson i utsatta krigsområden i Ukraina. Programmet var komponerat av Fredrik Wadström, och speglade Zjadans ambulerande tillvaro mellan olika ukrainska städer, Charkiv, där han vuxit upp, den nu mest hotade regionen Donbass, Kiev och Lviv, där intervjun gjordes. Han spelar med sitt band i tunnelbanorna där folk skyddar sig mot bombanfall, och han gör uppläsningar på samma ställen. Han och hans vänner reser till olika utsatta områden och försöker hjälpa till. Samtidigt är han en av Ukrainas mest hyllade författare. 

Hans roman Internatet finns nu på svenska. Och den crazypoetiska gruppromanen Depeche Mode översattes långt tidigare. Nu vet jag vad jag ska läsa i vår. Och ni - ni måste höra programmet om Serhij Zjadan. Det handlar lika mycket om honom som om nuet i Ukraina.

Här finns länken till P1.

 

 

Vårvinter

För bara några veckor sen gjorde vi en tur med bilen och fastnade i en snöstorm med högar av snö över hela vägbanan. Isande vindar av enorma snöflingor rätt i ansiktet när vi klev ur bilen. Polarväder.

Och så går det sisådär en tio dar och ljumma dagar kommer. Det droppar från taken. Snön hasar ner i stora sjok. Snöhögarna krymper, och skotrarna blir färre. Man tackar Gud för tystnaden igen. Och i den hörs alla möjliga fåglar som jag inte kan identifiera (förutom bofinken) - och detta trots att många av dem besöker min fönsterbräda med solrosfrön: Talgoxar, blåmes, domherrar, grönsiska och nötväcka. 

I fredags gjorde vi en biltur igen. Strålande ljus över allt det vita. Slask och blask på vägen och blånande fjäll. Idag en långpromenad medan Gengejetjem lyste som om den var av neon och Satsfjället blev blåviolett och den stora sjön var full med mörka fläckar av tö och ve de skoteråkare som kör förbi där. Men nästan ingen var ute idag. Skotersäsongen är över och jag slipper sätta på klassisk musik åtta timmar om dan för att dränka ljudet av 38 skotrar.

Lugnet är tillbaka. Och jag har tre nya grannar som alla verkar trevliga. Samt målar och skriver jag, som vanligt. 

 

Foto: Peter Näsström

Renarna

Foto: Anders Skum

Bländande och sublimt

Något ljusare ljus finns inte, än det som bländar en när man kommer ut klockan 12 en strålande aprildag i fjällen. Isen och fjällen så ljusa att man inte kan titta på dem för länge. Men att sitta med näsan i solen går bra. Så det gjorde jag. Samt en kort sparktur. Sen kom Jens med en rulle papp, som jag ska lägga på golvet när jag målar med farlig färg, aka olja. 

Just nu ritar och skissar jag mest i datorn, och det är fruktansvärt kul. Jag blir besatt och kan sitta fem timmar i sträck. Sen har jag börjat läsa Kerstin Ekman: Löpa varg. Den är så oerhört bra. Mer om det senare.

Och så hörde jag Rachmaninovs andra pianokonsert på P 2. Med den är det så här: Första satsens inledning är så vacker så vackrare finns inte. Då tänker jag alltid att jag älskar Rachmaninov. Men sen drar han på och börjar bullra. Romantiskt buller. Jag orkar inte med det längre. Inte i verkligheten heller. Då tror jag på nåt underligt vis att till och med Wagner är mer "lättsmält" - eftersom han bygger sin musik som med tegelstenar. Men jag är inte svag för Wagner. Det jag däremot alltid gillar, som motvikt mot både romantik och Schönbergiana, är Bach, Pärt, Vivaldi, Haydn och Philip Glass. Och ibland Schubert. Vars femte jag äntligen lyssnade in mig på och fann sublim. 

https://youtu.be/OHkot1TmvZU

PS: Förlåt Rachmaninov, nu hörde jag hela din 2:a symfoni i en förnämlig inspelning. Mycket stiligt. Jag ber om ursäkt för igår.

 

Fjäll i månljus, snöhög

Här är så oerhört vackert nu igen. En massa nysnö har fallit och täcker igen trädens grenar och skulpterar om granarna. Jag var ute med sparken i solen. Snöscootrarna har åkt hem. Såg bara en ensam fiskare ute på isen, och så han som motionerar sin collie. Samt Göran som bor i samma hus som jag. 

Jag läser att Barbro Westerholm har dött, och påminns om hur stor betydelse en enda människa med integritet kan ha i politiken. Det är ju inte precis så det vimlar av dem på parnassen just nu.

Här en bild gjord i lilla verktyget paint i datorn. Fjäll i månljus och en enorm snöhög. Det finns väldigt många såna här nu och det glädjer mig. Älskar när det kommer nysnö. Men tänker också på att det bara är 2 1/2 månad tills björkarna slår ut.

Possessiva Rediviva

Gåvorna föll i död jord

kanske hade vi inte

avtjänat dem

 

Men ni, änglar av ljuset

fortsätt kasta era pärlor

för svin 

Någon kommer att se

ut genom ett fönster

och tänka: hagel?

 

Ute på isen

Igår var jag för första gången i år ute och gick på isen. Jag har inte gått där sen vintern 2017. Men nu var scooterspåren hårda och fina och alla lössnö som bortblåst. Jag tog mig nedför backen vid det gamla båthuset och satte av i rät vinkel mot solen. Ni vet - ljuset över isen en solig marsdag - bländande. Väl ute på sjön blev det så småningom alltför halt och jag återvände in till stranden, gick vidare i scooterpåren förbi Tinas och Stefans hus, uppför en annan backe och ut på landsvägen som var så glashal att jag fick söka efter snöigt område för att komma över. Sen gick jag vidare mot andra sidan där hela Marsfjällsmassivet låg och lyste i vårsolen.

Hela utflykten var härlig. Som de bästa dagarna här uppe alltid varit. Och de påminner om dagar i ens barndom, när man inte behövde mycket mer än snö och sol och att vara ute. Vitt vitt, ljust ljust, inte särskilt kallt.

  

Ljuset, fotografen och jag

Igår var det en storartat vacker dag här. Jag ville nästan inte gå in när jag väl kom ut, och när jag väl kom in gick jag ut igen. Från solig eftermiddag till blånande kvällsljus över fjällen. Sen passerade jag hotellet, värmde mig en stund, och gick vidare till kontoret för ortens fotograf som också gör inramningar. Vi  hade ett bra samtal, och sen hämtade jag den bild jag snarast vill ha inramad. "Häftig", sa fotografen. Och sen dividerade vi en stund om ram och passepartout och mycket annat. 

Jag har många tavlor att rama in, och när vi passerade den stora sporthallen, i vars ände han hade ett annat kontor, sa jag: Här kan vi ställa ut nån gång, båda två, vid högsäsong. Det är ett underbart rum, rektangulärt, högt i tak, vackert ljusinsläpp. Där får mycket plats. Värt en plan.

Februari är en härlig månad här uppe, och även Mars. Ljuset har kommit tillbaka och det ändrar sig hela tiden, från gnistret på snön, till molnskuggan över fjället, till månens uppgång och stjärnorna, och inatt lite norrsken. Det är blidväder och sparkväder och naturligtvis skidväder. 

Här nedan en bild av fotografen Magnus Ström. Hans kamera har god blick. Fotot är från en annan dag, ett annat ljus över Marsfjället.

 

Det goda brödet

Det godaste brödet är ofta det man fått. Som nu, det här lite grova gråbruna som handlarn gav mig innan stängningsdags och som passade lika perfekt som grekiskt lantbröd till bönsoppan. Eller det vita brödet som min vän Gerd gav mig för några veckor sen. Också himla gott. Eller kakorna min syster bakade, när vi var på landet under pandemin.

Kanske beror feelingen på att jag inte bakar längre. Det borde jag börja med igen, för då tyckte jag ofta att mitt eget - kalljästa - bröd var godast i världen. Det lärde jag mig baka av min danska käresta, han kalljäste under natten. Och att det godaste brödet kom just därifrån är så typiskt för min relation till Danmark.

Att dela bröd är också en fin gammal symbolhandling. Man kan minnas när Jesus bespisar en stor folkskara med tre kornbröd och två fiskar. Eller den ursprungliga nattvarden, där man delade bröd och doppade det i vin. Poängen med den kristna symboliken är att allting räcker om man delar. Det behöver inte vara bröd, det kan vara andra former för vänskap och gemenskap. Folk som öppnar sina hem för flyktingar, här eller i Polen, gör samma goda. Eller som här i Lappland förr, där samerna på väg söderut för renarnas vinterviste, fick sova över hos några av de bofasta här i byn. 

Det är hög tid för Sveriges och världens miljardärer att fatta denna djupt mänskliga grundregel, att dela. Om så sker är det ingen match att rädda människor, barn, djur och natur. Om inte är de rikaste mest skyldiga. Både för naturförstörelse och människors fattigdom.

 

Hurtiga nymfomaner och lugna fjäll

Sådärja. Nu utbröt på kultursidorna en idog debatt om vem som har rätt: Är det de hurtiga nymfomanerna - inget namn nämnt - eller de trogna gammeläktenskapliga. Som sig bör på kultursidor blir detta givetvis en tävlan. Kasta-sig-i-armarna-på-nån-så-fort-man-får-kåtslag eller vara trogen även när ett äktenskap börjar falna. Eftersom jag inte ser någon enkel lösning på dessa dilemman så säger jag bara: Låt folk vara som dom vill och sluta tävla om varenda idiosynkrati ni lever med.

Själv gifte jag mig med en man som skilde sig för min skull, och detta hade naturligtvis inte hänt om han inte först varit så kallat otrogen. Sen var vi trogna i alla år vi höll ihop, och hade ingen känning av en avtagande attraktion. Men se där - nu tävlar även jag.

Alla är olika är nästan allt man kan komma fram till. 

Idag var här ljuvligt tyst igen, snöscootergängen har åkt hem, blåsten har klingat av, men vägarna är fortfarande halkiga. Jag tog sparken för säkerhets skull. Satt en lång stund och bara glodde på bergen. De var isblå. Bakom dem en åskblå molnfront. Ovanför det gulrosa molntussar. Och just när jag rest mig från sparken mötte jag Olof, en av de verkligt goa männen här uppe. Lagom långt samtal uppstod. När jag kom hem började det mörkna. Bokade tvättstugan. Ikväll ska jag skriva.

 

Pablo Llambías, dansk författare

Den här var både rolig och vacker. Och första gången jag hittar denna författare.

https://forfatterweb.dk/oversigt/zllambias00

...och sen hela den rikedom som finns på den här websidan:

forfatterweb

Bibliotek og undervisning

 

Landskap norr

 

Träden stretar mot himlen 

en kvinna stretar på isig väg

med klumpiga vinterskor

träden rör sig i vinden och

grenarna gnisslar mot varandra

kvinnans skor hittar sandad väg

hon rör sig ut mot den stora sjön

där fjällen slutligen blir till

lysande vita, mot åskblå moln

himlen faller ned över henne

kroppens börda hämtar andan

fjällplatån är allt hon ämnat

 

Glad

Tänka sig: Ännu en vacker dag. Och jag vet inte hur bra jag har det här uppe. Särskilt nu utan annat prat än de korta med trevliga grannar och förbipasserande. Älskar lagomprat. Har oerhört svårt för litanior. Det är min grundmurade livsinställning. 

Nu träffade jag min supertrevlige grannes supertrevliga föräldrar från västra Sverige. De har åkt hit upp i 50 år på helger och lov. Eddie är alltså lika fäst vid detta landskap som jag. Och nu har vi landat här. Ain´t life great. Träffade också - som vanligt - Ebba på vägen. Och Evelina. Och alla hann vi ut innan solen gick ner. Men timmen efter är minst lika vacker: Nu ett rosa ljus bakom ljust blå fjäll. 

Om ett tag ser det ut så här igen.

Foto: Marsfjäll Mountain Lodge.

Den milslånga grankanten

Nu ska ni inte tro att landskapet här alltid är så sensationellt. Det som ofta fångar blicken är den milslånga grankanten, som man tänker sig tonsatt med Arvo Pärts Spiegel im Spiegel. Först bakom de repetitiva granarna reser sig fjällen blå, som ett ackord av en mer ljuslynt minimalist: Philip Glass. Nej, det är inte långsökt, ty landskapet är precis så rogivande som nämnda musik. 

Och i förgrunden lite skräpig busk och en och annan rallarros som sjunger sin sista suck under tyngden av månget snöfall.

Tiden är cirka 16.00. Bild gjord i skruttverktyget Paint som jag får ont i ögonen av. Måste återvända till mer fysiskt påtagliga material, och häftigare måleri. Jag är inte i grunden minimalist.