Det har varit flera grådagar med mycket blåst. Jag väntar till kvällen med att gå ut för då har vinden mojnat. Några små regnstänk faller ner genom nordlig vind. Fjällen försvinner i grå regnmoln men när jag vänder mig åt ett annat håll har ett annat fjäll skakat av sig molntäcket. Svartblått med vita strimmor lyfter det över granskogens mörka rand. Nedanför är den nu öppna sjön och randen av björkar som står lite stilla i kallvädret. För en vecka sen slog dom ut sina musöron, nu håller dom igen. Vi har nollgradigt och minusgrader om natten. Jag går ännu med täckjacka och ylleluva.
Nu har jag bott i Lappland ett år. Ett "experiment" som fallit väl ut. Förra året hade våren kommit lite längre vid den här tiden. Men det här året ser jag fram emot en mycket varmare sommar, om det blir som enligt långtidsprognoserna. Längtar efter att simma i den klara sjön igen. Och är faktiskt rätt glad att jag bor här uppe, också för att det inte blir för jävla varmt. I GP skriver Eva-Lotta Hultén om hur hon fasar för en alltför varm och torr sommar, skogsbränder, vattenbrist och hela skiten.
Jag har bekantat mig med några nya små vårblommor, och sett fåglar jag inte sett förut och jag känner mig hemma i byn som den främling jag är. Tycker om ensamheten, tycker om de små mötena med folk, tycker oerhört mycket om naturen. Men innan sommarens extas bryter ut ska vi genomlida en kall början på juni, och i motsats till förra årets varma midsommar kan den här bli rätt sval. Vi väntar lite skruttsnö så sent som på nationaldagen. Sverige, Sverige, fosterland. Och fostrad blir man. Men sen så, kommer ljuva blomstertid.
