Barmark och blodpudding

Jag känner på något märkligt (barnsligt) vis att det är en bedrift att ha kommit igenom en hel vinter i Lappland. Det är något underbart med att se snön falla och falla och falla och vina och blåsa i månader i sträck. Och sedan smälta, i ganska snabb takt. Taken har tappat sina snöhättor, vägarna ligger bara. Så pass att jag idag kunde gå hela vägen ut till älsklingsudden. Snöhögarna är ännu meterhöga, men på en liten vägremsa är det barmark, och lingonriset sticker fram vid vägkanten. 

Tystnaden är enorm nu när skotersäsongen är över. Jag hör en och annan fågel, en korp, en bofink, en talgoxe. Och som vanligt hoppas jag att jag ska få se djur. Men räven som gick här i somras syns inte till än. Och de tre strörenarna på isen kommer visst aldrig tillbaka för min syn (såg dem för kanske 15 år sen här uppe). 

Däremot såg jag på TV, på den stora älgvandringen, ett antal djur som samlats kring ett kadaver. Räven var ganska försynt, strök lite i utkanten av det som mest verkade vara korparnas kalas. Ingen av "raserna" störde varann. Inte ens den otäcka järven, som på sitt fräcka vis sket i korparna och drog och slet i djurkroppen. Korparna brydde sig inte heller om järven (ett av de fulaste rovdjur jag vet). Men sen, i en senare fas, var en björn ensam vid kadavret. Dessa djur som alltid ser mysiga ut, oavsett om de också biter i ett kadaver. 

Jag kom att tänka på rovdjuren idag när jag åt blodpudding. Något jag enbart valde till middagsmat eftersom jag känt mig vårtrött och tror jag behöver järn. Det var ingen höjdare, men kändes nyttigt. Jag har nog samma blodbehov som rovdjuren. Och så kom jag av doften att tänka på min pappa, som ofta lagade blodpudding när han var ensam på landet, och kanske nåt barn var med. Till exempel jag. Detta var min Proustska madeleinekaka idag: Doften av blodpudding i stekpannan. Undrar vad det är de kryddar den med, för det luktar ganska gott.

 

Serhij Zjadan - ukrainsk författare och kämpe

Jag hörde ett mycket välgjort radioinslag igår. Det handlade om den ukrainske författaren Serhij Zjadan.

Han sjunger i rockbandet Hundarna i Rymden, har skrivit åtskilliga diktsamlingar och romaner, och jobbat som stödperson i utsatta krigsområden i Ukraina. Programmet var komponerat av Fredrik Wadström, och speglade Zjadans ambulerande tillvaro mellan olika ukrainska städer, Charkiv, där han vuxit upp, den nu mest hotade regionen Donbass, Kiev och Lviv, där intervjun gjordes. Han spelar med sitt band i tunnelbanorna där folk skyddar sig mot bombanfall, och han gör uppläsningar på samma ställen. Han och hans vänner reser till olika utsatta områden och försöker hjälpa till. Samtidigt är han en av Ukrainas mest hyllade författare. 

Hans roman Internatet finns nu på svenska. Och den crazypoetiska gruppromanen Depeche Mode översattes långt tidigare. Nu vet jag vad jag ska läsa i vår. Och ni - ni måste höra programmet om Serhij Zjadan. Det handlar lika mycket om honom som om nuet i Ukraina.

Här finns länken till P1.

 

 

Vårvinter

För bara några veckor sen gjorde vi en tur med bilen och fastnade i en snöstorm med högar av snö över hela vägbanan. Isande vindar av enorma snöflingor rätt i ansiktet när vi klev ur bilen. Polarväder.

Och så går det sisådär en tio dar och ljumma dagar kommer. Det droppar från taken. Snön hasar ner i stora sjok. Snöhögarna krymper, och skotrarna blir färre. Man tackar Gud för tystnaden igen. Och i den hörs alla möjliga fåglar som jag inte kan identifiera (förutom bofinken) - och detta trots att många av dem besöker min fönsterbräda med solrosfrön: Talgoxar, blåmes, domherrar, grönsiska och nötväcka. 

I fredags gjorde vi en biltur igen. Strålande ljus över allt det vita. Slask och blask på vägen och blånande fjäll. Idag en långpromenad medan Gengejetjem lyste som om den var av neon och Satsfjället blev blåviolett och den stora sjön var full med mörka fläckar av tö och ve de skoteråkare som kör förbi där. Men nästan ingen var ute idag. Skotersäsongen är över och jag slipper sätta på klassisk musik åtta timmar om dan för att dränka ljudet av 38 skotrar.

Lugnet är tillbaka. Och jag har tre nya grannar som alla verkar trevliga. Samt målar och skriver jag, som vanligt. 

 

Foto: Peter Näsström

Renarna

Foto: Anders Skum

Bländande och sublimt

Något ljusare ljus finns inte, än det som bländar en när man kommer ut klockan 12 en strålande aprildag i fjällen. Isen och fjällen så ljusa att man inte kan titta på dem för länge. Men att sitta med näsan i solen går bra. Så det gjorde jag. Samt en kort sparktur. Sen kom Jens med en rulle papp, som jag ska lägga på golvet när jag målar med farlig färg, aka olja. 

Just nu ritar och skissar jag mest i datorn, och det är fruktansvärt kul. Jag blir besatt och kan sitta fem timmar i sträck. Sen har jag börjat läsa Kerstin Ekman: Löpa varg. Den är så oerhört bra. Mer om det senare.

Och så hörde jag Rachmaninovs andra pianokonsert på P 2. Med den är det så här: Första satsens inledning är så vacker så vackrare finns inte. Då tänker jag alltid att jag älskar Rachmaninov. Men sen drar han på och börjar bullra. Romantiskt buller. Jag orkar inte med det längre. Inte i verkligheten heller. Då tror jag på nåt underligt vis att till och med Wagner är mer "lättsmält" - eftersom han bygger sin musik som med tegelstenar. Men jag är inte svag för Wagner. Det jag däremot alltid gillar, som motvikt mot både romantik och Schönbergiana, är Bach, Pärt, Vivaldi, Haydn och Philip Glass. Och ibland Schubert. Vars femte jag äntligen lyssnade in mig på och fann sublim. 

https://youtu.be/OHkot1TmvZU

PS: Förlåt Rachmaninov, nu hörde jag hela din 2:a symfoni i en förnämlig inspelning. Mycket stiligt. Jag ber om ursäkt för igår.